Jag såg filmen här ovan för några dagar sedan och sedan dess har jag känt en enorm gnagande oro inombords. Det är två bekanta från Sanaa, huvudstad i Jemen, Judith och Bou från Holland. Jag visste att de redan den 15 juni hade kidnappats utanför sitt hus och förts bort. När jag först hörde, var min första tanke, jag hoppas det är någon av klanfederationerna som ligger bakom och inte Al Qaeda. Skillnaden är liv och död. Gällande klanerna, så har de i 100 tals år använt sig av kidnappning för att oftast göra sin röst hörd för en svag och döv regering som glömt att de finns till. Det har också gjort att det trots alla kidnappningar funnits en viss förståelse för stammarnas kidnappningar, mycket beroende på att ingen dödats och när jag först anlände till Jemen år 2009 skämtades det om att det var inte hela världen om man blev kidnappad. Det innebär fritt husrum, en kulturell upplevelse och god mat. 

Det har hänt saker sedan den tiden. Al Qaeda och förgreningar med dessa har växt och börjat använda sig av samma metod, med den skillnaden att får de inte som de vill, dödas gisslan. Jag har också märkt att även stammarna hårdnat till. Folk som blivit kidnappade av dem de sista åren har lämnat dem levande, men skadade för livet. Kanske beror denna förändring på konkurrensen, kanske på att nya unga kommer fram där de gamla sedvänjorna inte har samma värde och kanske för att klanmedlemmarnas förutsättningar blivit hårdare och sämre. Men jag är ordentligt rädd!

I det hela taget skall det sägas att Judith och Bou verkligen älskar Jemen och jemeniterna och deras arbete har gjort skillnad till hur världen ser på Jemen idag. Mer positivt i mina ögon. Jag kände när jag vaknade idag, jag börjar varje dag med att kolla om det hänt något positivt, att jag bara måste försöka låta folk få veta detta, få se om det kan leda till någonting gott. En sådan sak kan vara att gå hit och skriva under denna skrivelse. 

Jag kan bara inte föreställa mig den oro Judith och Bou upplever, och deras föräldrar, släkt och vänner. Jag vet hur det är att uppleva möjligheten att det kan hända, men när det väl skett, hemskt, hemskt. Ja, jag saknar ord, men kan bara hoppas på det bästa.