Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Rapport från 80 mil cykel i Namibia med tjejerna.

Rapport från 80 mil cykel i Namibia med tjejerna.
Helt klart är att det blev tuffare än jag trodde på förhand. Att cykla med tjejerna i Namibia. Vi hade planerat runt 120-160 mil under de 7 veckor vi var där, men vi insåg ganska snabbt att cykla asfalt var livsfarligt och i stora drag meningslöst. Det finns i det närmaste ingen vägren och så är ju verkligheten sådan att min erfarenhet från tidigare färder, alltid visat att allt det roliga och fantastiska händer på grusvägar. Så det blev 80 mil ungefär på de mycket tuffa namibiska grusvägarna.
Vi kunde sällan cykla mer än 7-8 km/timmen för att det var en blandning av konstant tvättbräda, djup sand och i regel upp och ned genom ett oftast helt sanslöst vackert ökenlandskap. Det var vintertid, så det blev ljust strax efter sju i snitt och mörknade runt sex. Så det blev korta cyklings dagar. Vi hade nätter när det gick ned till sju minus, men heta dagar. Riktigt heta, men ändå sällan över trettio. Likväl sög värmen bra i det torra landskapet.
Och så vindarna då....just under vår tid anlände en kylig östanvind som påstods vara den värsta och oavbrutna många av de vi mötte mindes i sin livstid. Den slog ut oss fullständigt. Eller mig. För mycket vikt och 30 liter vatten. Vi klarade oss i tältet någon dag, men så fick jag ringa på hjälp med satellit telefonen till en camp i Spitzkoppe, bara någon mil bort, som hämtade oss. Jag fick en bröstinfektion, hamnade på antibiotika och det tog tre veckor innan jag kände att jag kunde göra en hel dag utan att känna mig knockad.
Tjejerna, ja, vad skall man säga. De gjorde ett hästjobb, blev inte sjuka och gav mig ett sanslöst stöd när jag kände mig darrig. Med den fördelen att de nu kan sätta upp, ta ned och fixa ett läger, laga mat på bensinkök och fixa cyklar. Och alltid ett fantastiskt sällskap. Sällan ur form (endast vid mat tid eller strax innan lägerdags, samma för mig) och de har under den här tiden skapat en relation systrar mellan som jag tror kommer att vara urstarkt livet ut.
Namibia är helt klart perfekt att förbereda sig för gällande det riktiga Afrika. Eftersom jag håller på med en film om mina döttrar, se https://vimeo.com/796584905 ( lösen cykel), så hade jag ordnad lokal hjälp vid ankomst. Och vi började med Windhoek, Walvis Bay och Swakopmund, Henties Bay den första biten och det var i stora drag som att bara umgås med vita europeer hela tiden i en europeisk miljö. Och det var ju inte därför vi var där, så jag skulle hoppa över dessa plejs. Bäst var Goanikontes, spektakulära Spitzkoppe, Omandumba och så Omaruru som drogs igång av svensken Axel Eriksson, och Mt Etjo, men vägen Uis till en av ingångarna till Etosha via Khorixas och Kamanjab var ordentliga höjdare på alla nivåer.
I stora drag är det en natur färd med alla fantastiska djur och parker, folktomt och det kräver att man kan klara sig utan hjälp ett par-tre dagar, men man kan alltid stanna en bil. Oftast stannar någon. Aldrig minsta lilla problem, förutom eviga punkteringar. Yes, skaffa punkteringsfria däck!
Tjejerna jämförde med Turkiet förra sommaren. Jag minns under mina år i Afrika på cykel under 1990-talet och likaså nu, oavsett hudfärg, så ses man oftast som en sätt att tjäna pengar på. Så var det aldrig i Turkiet. Ett mer vänligt och generöst land får man leta efter. Det finns naturliga orsaker varför det är som det är i Afrika, kolonialism starkaste orsaken, men när jag frågar tjejerna var de vill återvända, så är det samma som för mig under alla år, Afrika. Det är djuren och naturen som tar övertaget.
Namibia rekommenderas verkligen som en start för den som vill cykla Afrika. Helt säkert dessutom om kan man bara slå upp läger bredvid vägen. Och de två bilar som passerar under natten stör ej.
Här finns ett gäng bilder för den som är intresserad https://photos.app.goo.gl/d9uZjabuy8L3fuXD7
Photocopyright Mikael Strandberg , Sofie Rørdam och Karl Terblanche
Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2023-09-11 19:13   OBD
Helt fantastiska tjejer! Men de har ju att brås på. ;-)
Otur att du skulle bli sjuk men skönt att det gick över.
Tack för länken till bilderna. Många otroligt fina bilder!
Tack ska du ha!
 
Svar 2023-09-12 06:05   explorermikaelstrandberg
Tack bertil!
 
2023-09-13 12:00   brigitte
Jag undrade just varför det var tyst i sociala medier (FB) om dig. Nu har jag hittat ditt blogginlägg på Utsidan. Respekt för den bedriften !!!
 
Svar 2023-09-13 14:03   explorermikaelstrandberg
Min Facebook sida blev kapad i mars, är det fortfarande, ett gäng vietnamisiska hackers. Jag har skrivit ett otal meddelanden till nötterna på Facebok men får aldrig någon riktig hjälp. De skiter i det. Så den sidan är död. Vii du följa på Facebook, gå hit https://www.facebook.com/profile.php?id=100010780410929
 
2023-09-18 22:24   jojje1955
Återigen fantastik resa. Och vilka tjejer som verkar fixa det mesta. Och ser fram emot din film och vilka fina bilder också,
 

Läs mer i bloggen

20 år sedan Sibirien Expedition. Nasha och Dimas stuga

Ett besök till Nasha och Dimas stuga 

Det är annandag jul, 26 december 2004, och vi befinner oss i vår lilla etta här i Srednekolymsk. Det är bara -32°C ute, men en liten iskall sydväst vind gör ett besök utomhus ganska friskt ändå. Fullt tillräckligt för att ge en lätt förfrysning. Om man inte passar sig. 

20 år sedan Expedition Sibirien

Det är den 19:e December, det är bara drygt -45°C ute och vi gömmer oss inne i lägenheten här i Srednekolymsk. Vi kommer att bo här i 6 veckor. Ingen vind, det snöar lite och folk skäller på varandra i korridoren utanför lägenheten. 

Då har vi kommit lite till ro. Vid ankomsten hyllades vi märkvärdigt nog som hjältar och ingen här riktigt tror på oss, att vi faktiskt skidat hit från grannsamhället Zyryanka 40 mil sydväst härom. Och de kan bara inte tro att vi sover ute i tält utan att ha en kamin! Det till trots, är alla helt fantastiskt trevliga och spontant pratar som om vi hade känt varandra hela livet. Folk är så här. En av dem, en lirare vi aldrig sett förut, dök upp i lägenheten igår, var kvar här en halv dag och pratade om mest om jakt och fiske. Och om hans traumatiska upplevelse denna sommar, när hans båt slog runt i en våldsam ström och han blev av med både den och en helt ny fyrtakts båtmotor av märket Mercury! Och han glömde nästan av att nämna att det tog honom fyra dagar att gå tillbaka genom en tät skog till Srednekolymsk! 

Lyckan att få planera en ny Expedition

Ärligt talat finns det få saker i livet som gör mig lika exalterad, fokuserad, positiv, driven, hoppfull och lycklig som att planera en ny expedition. Nuförtiden är jag särskilt förtjust i den fysiska förberedelsen som krävs. Efter 38 år i den här branschen är jag ganska säker på att jag har den mentala aspekten under kontroll. Men förberedelserna för den fysiska delen, särskilt när man har passerat 60, är oerhört viktiga.

Jag har precis avslutat några långa dagar av djupgående forskning kring hur man bäst förbereder sig för några av världens högsta berg och för att påbörja en period av alpinism och bergsbestigning. Jag har alltid känt en vördnad för bergen, som om de ropar på mig – en kallelse från vildmarken, bergen. Och jag har alltid tänkt att innan jag slutar leva, ska jag tillbringa några år med att lära mig bergsbestigningskonsten och tillbringa tid bland bergen. Nu är tiden inne.


Vinter i Österrike: 6 höjdpunkter

Upplev ikoniska skidbackar, glaciäräventyr och charmiga byar där alpina traditioner och kulinariska smakupplevelser skapar en unik atmosfär.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg