Morgnarna är kyliga i Windhoek. Även inne på hotellrummet. Vi har satt på värmen. Vi behöver förbereda oss för utomhusaktiviteter. Tjejerna har inte ens duschat ännu. Jag går barfota. Men vi sover alla extremt bra. Säkert till viss del på grund av att vi vet att Expeditionen är igång!
"Andas, pappa, andas!"
Mina döttrar har sagt det till mig mycket på senare tid. Jag hör Hannah i bakhuvudet säga samma sak. Efter mitt senaste år av olyckor och hälsoproblem började jag undra om universum gör mitt liv lite mer komplicerat igen. För nuförtiden är det inte attraktivt att vara en medelålders vit man för många. Media, sponsorer, dokumentärscenen. Självklart förstår jag att sådana är förhållandena, ibland är krafterna på din sida, ibland inte. Det är okej för mig. Men det faktumet har fått mig att bli mer orolig för att jag kanske inte kommer att få vara med på den här Expeditionen. På grund av saker som har hänt i det förflutna kan jag bli väldigt ångestfylld. Vid tillfällen när jag måste lyckas. Mindfulness och andningsövningar har hjälpt mig mycket. Men det innebär att jag står i en kö någonstans, säg en flygplats med massor av utrustning, som tre cyklar, fyra tunga resväskor, en medicinväska och två döttrar som känner min oro och säger åt mig att andas!
Nåväl, krafterna är fortfarande med mig och vi är tillbaka i Afrika. Och det är ett faktum, det har alltid varit så, det får mig att le, känna mig sansad ända ner till grunden och ger mig enorm hopp och styrka. Atmosfären och vänligheten hos folket här är som vi borde ha det överallt.
Vi tillbringade hela gårdagen från tidig morgon till sen kväll med att packa, förbereda utrustningen som hörlurar, GPS, kameror för oss alla (tjejerna har 4 kameror att hantera), ställa in vattenfiltret och fundera på vilken typ av dokumentär vi vill göra. Vi har inte haft någon tid att utforska ännu, men igår kväll promenerade vi runt i grannskapet och det visade sig vara ett ambassadområde här, så beväpnade vakter, taggtråd, elstängsel och inte så många människor omkring. Men alla redo att ha en pratstund. Jag älskar verkligen den här interaktionen med människor, vilket är så svårt hemma.
Jag känner mig som den lyckligaste människan på jorden. I Afrika med mina älskade och roliga döttrar! Vi har långa samtal varje kväll nu.
