Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Oro för ensamhet, expedition, tillbaka på Grönland och kärlek

Vi anlände till Ilulissat igår, jag satte på mig löparskorna direkt, underbart väder, solgassande isberg, ja, tveklöst en av de vackraste löpturerna jag gjort. Idag har vädret svängt, samma löptur, men snöande, kylig vind och instabilt väder, så det är klart man undrar hur länge vi blir här. Men vi lever på Franks generositet här, så det går ingen nöd på oss. Men jag sover knappt. Det är fem dagar sedan jag sov bra. Jag oroar mig för att vara utan tjejerna nu. Så nu har jag också dragit på mig en vadskada. Det blir så när sömn saknas.

Dana framför det hus där Knud Rasmussen växte upp, idag museumJa, Expeditionen blir av! Men jag är lite sent ute, vi är inte i hemma än, snön försvinner snabbt, isen likaså, det kommer att bli en mycket tuff tur där utrustningen kommer att ta rejält med stryk. Men OJ hur jag ser fram emot att få ge mig iväg igen, ut i denna fantastiska fria värld!

Det känns skönt att vara tillbaka, även om jag vet att vi måste återvända till Sverige innan skolorna börjar igen. Det är tystnaden, den oerhört, oerhört friska och hälsosamma luften och skönheten jag saknat mest. Liksom vänner.

Ja, tjejerna, ja...något har hänt under dessa tre månaders gigantiska oro över hur det skulle gå med Eva, men det har gått så bra som det bara kan och vi har fått en mogen, klok och mycket stark ungdam i retur. Men jag har blivit en riktig hönsmamma efter det här och har, och kommer att fortsätta med detta, skämma bort tjejerna totalt. Kärleken har bara växt och växt och behovet av att vara med dem dygnet runt är enormt!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg