Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Isbjörnsjägaren från Kuummiit

Isbjörnsjägaren från Kuummiit

Jag träffade honom i en taxi till ögonläkaren. Han hade en stor lapp som täckte hans vänstra öga.

”Det var en hund som bet mig när jag var två år gammal”

Kristoffer är 32 år idag, har 5 barn och en hustru som han levt med i 18 år. Jag misstänker att tjejerna kommer att vara försiktigare med grönlandshundarna efter att ha mött Kristoffer.

Trots att han bara ser på ett öga, har han blivit en duktig isbjörns- och narvalsjägare. Jag berättar direkt att möta honom är en av höjdpunkterna under vårt Köpenhamnsbesök. En av mina drömmar har varit att träffa och intervjua en isbjörnsjägare. Kristoffer vill gärna vara med på det, men det skulle ta en vecka innan han knackade på dörren och beklagade att det var något fel med hans telefon. Samtalen till Danmark är dyra, så hans telefon abonnemang har spärrats.

Vi drar ned till det spännande Nörregade tillsammans, tjejerna har hittat en lekpark de gillar. Under tiden vi sitter på en uteservering och dricker öl, så visar han oss bilder å mobiltelefonen. Han kommer från en vacker by strax norr om Tasiilaq på Grönlands östkust som heter Kuummiit och han lever på att jaga, fiske, ta med turister på hundsläde och vandringar.

”Skillnaden mellan öst – och västkusten här på Grönland är stor. Vi bor kvar på 70-talet” , berättar han och förklarar att en paket cigarretter som kostar 46 danska kronor i Köpenhamn kostar det dubbla på Östgrönland.

Det är svårt att imponera på tjejerna med bilder på döda isbjörnar, de vill leka. En lek de lärt sig från Youtube.

”Den här sköt jag med en .222 rakt i halsen, ett skott och han dog”, förklarade han, jag var imponerad, en sådan liten kaliber och han visade mig en bild på en blodig isbjörnsskalle; ”De är lättast att jag från båt eller med hundsläde. Hundarna blir alldeles galna av att jaga isbjörn”.

Han berättar också om den ruttna maten de gillar på östkusten. Ett fantastiskt möte!

Stället vi bor på nu är fylld av spännande grönländare och jag börjar känna allt fler nu när oron över Eva börjar släppa. Kristoffer och jag snackar så länge så han missar sitt flyg. Vi gör en lång intervju tillsammans när han pratar östgrönländska som skiljer sig från västgrönländskan som dominerar, som allt anat på Grönland.

Jag behöver en översättare. Någon som pratar östgrönländska därute?

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg