Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

En grönländsk skidexpedition

Jag visste redan när jag gav mig iväg att jag förmodligen var sent ute. Snön började försvinna runt huset, men det var -15 och sol, så jag gav mig iväg ändå, pulkan packad med förnödenheter för tre veckor, även om jag var glad om jag kunde få till en vecka. Med 80 kg i pulkan skidade jag iväg hemifrån över isarna och hann med 20 km denna första dag och solen sken, underbart väder och det första nattlägret var perfekt med utsikt över isbergen i sundet.

Nästa dag drog den varma sydvinden in, den jag fruktat och jag skidade som en galning för att hinna till en by vis namn Ilimanaq, där jag visste en färja skulle gå om en vecka, ifall jag ingenstans skulle kunna ta mig. Så jag stannade i byn en dag i väntan på att se hur vädret utvecklades och bara över natten försvann snön på isarna och i stället fanns där vatten. men jag tänkte, jag får i alla fall prova, så påföljande dag drog jag iväg över isarna och började klättra uppför de runda bergen, ibland på barmark, ibland på blötsnö. Tvärheten på uppgången var helt osannolik, så efter två timmars arbete befann jag mig i en sådan situation att jag tvingades släppa pulkan för att inte skada mig själv och med all den vikten dundrade den in i en hög stenar. Korkat gjort. En ganska allvarlig skada på pulkan.

Jag fick lägga om riktning direkt och skidade österut och hamnade framför en storslagen utsikt, men med en tvär nedgång i ett lavinområde. Det tog 2 timmar att ta sig ned och en rullning av pulka vilket medförde att bösspipen sköt ut genom pulktyget. Inga färska spår efter vare sig isbjörn, myskoxe eller ren. men väl gamla. Jag kände stor osäkerhet rörande isarna när jag gick till söms.

Påföljande morgon hade än mer snö försvunnit och jag insåg jag får köra söderöver för att se hur det ser ut där och om jag kan hitta nya vägar till inlandsisen som var mitt mål. Så det blev att köra snabbt över isarna men så försvann snön helt och jag fick dra tungt över myrar och blötmarker och insåg jag måste försöka ta mig upp i höjd till snön, Men de 80 kg tog kraft.

Omständigheterna till trots så var det en underbar tid att vara ute. Inga människor alls så klart, tranorna anlände och värmen var fantastiskt underbar, liksom känslan av frihet och den här rena hälsosamma friska luften som finns på Grönland. Oslagbar. Det tog mig 8 timmar att göra 4 km över berget på barmark med pulka. Nattlägret blev på barmark.

Jag insåg att slitet var för tufft och jag fick åter lägga färden på is, om man kan säga så och det tog mig ytterligare tre dagar och dra hem hela ekipaget till base camp och tjejerna igen. Jag bytte där ut pulkan mot ryggsäcken och tjejerna och jag körde en ute natt tillsammans. Bäst av allt!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg