Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

10 och en halv timmes sömn i tältet

10 och en halv timme.
Så länge sov jag första natten i tältet. Det har jag inte gjort på många, många år.
Så trött och utmattad var jag. -23 grader kallt. Sol. Inga människor. Ospårat. Förra året var det uppkört med skoter, folk här och där, men nu kändes det som jag kunde ha varit på inlandsisen på Grönland. Öppet, tomt, vinande snövind, sträv snö som gör allt mycket tuffare och lite sastrugi guppigt, men här var orsaken att det var för lite snö. Och snö vågorna var sten. Och tanken var att den här tiden i Grövelsjön och på Långfjället skulle ägnas åt att tänka efter om jag var redo att prova igen. Snart. Att skida över Grönlands inlandsis.
Första dagen är alltid obekväm. Pulkan kändes tung, även om jag kanske bara hade runt 40 kg. Jag valde att följa det kryssade spåret mot Hävlingestugorna, i hopp om att det var uppkörd skoterled så det gick lättare att klättra upp för backen från STFs Fjällstation. Jag hade hyrt en sele, men den varav enklare modell och kändes krånglig. Som vanligt hade jag glömt en del grejer, bland annat laddaren till mobiltelefonen. Samt att jag blandat ihop fjolårets pulka med årets och att skaklarna satt löst på pulkan. Men jag räknade med snabba lösningar. Och jag fixade det åtminstone för 3-4 dagars tur på fjället.
När det är kallt går det trögare. Ingenting är gratis. Men jag plonkade på i vitheten, njöt av den fantastiska utsikten på norska sidan och senare med Dalarnas högsta fjäll, Storvätteshågna. Mörkret kom snabbt, så jag stannade till vid Särsjöstugorna. Jag hade tagit med mig en oanvänd VE25:a, som jag köpte för 15 år sedan. Använd en gång vid en campning i Raftarp. Utlånad. Nu fanns hål här och där. Värst var att corden inne i tältstängerna var ruttnade och gick av direkt. Jag gjorde en nödlösning med att tejpa alla skarvar med eltejp, men då gick det ju inte att vika ihop dem förrän turen var över. Jag visste om detta problem innan, men ingen tältpinne cord fanns inte i hela norra Dalarna. Jag hade haft massor av tältcord från Hillebergs, med det liksom mycket annat förlorades på Grönland. Det förde också med sig att i det närmaste all utrustning jag hade med mig var gammal. Goretex jackan hade jag på Sibirienturen 2004. Se https://www.mikaelstrandberg.com/.../Explorers_journal...
Det var en testtur. Så jag hade också Soto köket med mig som jag förut haft lite krångel med. Denna gång inte. och jag börjar tro att jag tidigare haft fel bränsle. Det har krånglat när det varit under -20, men nu inte. Däremot försvann en halv liter snabbt. Jag hade mat från Real turmat. Men jag känner mig oerhört trött på denna typ av mat. Jag kröp in i säcken redan halv sju. Kändes obekvämt. Tänkt på förra årets katastrof tur, se https://www.mikaelstrandberg.com/2021/12/29/expeditionstest/ och så somnade jag. -19 utanför.
10 och en halv timme senare vaknade jag. Kramp i bägge övre låren. det har aldrig hänt tidigare, så jag körde igång köket direkt. Öppnad utsikts luckorna på tältet, fantastisk soluppgång. Jag drog i mig två liter vätska. Choklad, kaffe, varma koppen och njöt av lugnet och känslan av frihet. Mitt i allt kom tre meddelanden på min GPS. Batteriet på mobiltelefonen var slut. Ingen ladd kabel. Två av de tre power banksen var tomma. De har gjort sitt och är gamla. En julhälsning från Dana och Eva i Nordnorge hos mamma. Ett upplyftande kärleks meddelande från Hannah. Och så brorsan som sade att temperaturen i Lima var under -25 och han var orolig för att rören skulle frysa. Det var 14 grader inne när jag åkte, men jag insåg att jag måste återvända hem tidigare än jag tänkt.
-19 ute. Det är bara att konstatera, att ju kallare, desto krångligare är allt. Så jag tänkte att jag återvänder långsamt mot station, kör en natt till strax ovanför och så ned och hem till Limedsforsen till lunch på juldagen.
Jag hade känt av hjärnskakningen nästan hela dag ett. Var det kylan? Eller det hårda arbetet? Lite huvudvärk och en sorts odefinierbar obekvämhetskänsla i skallen.
Då kändes Grönland avlägset.
Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2022-12-27 15:58   HasseQ
Time to give it up... Vita bandet istället kanske ?

We may chart our life, we may sail for distant ports, finding fresh wonders in the far reaches of the world. Eventually the rudder slips from our hand. Time weakens us and fate overtakes us. We drift, becalmed.
 
Svar 2022-12-27 17:05   explorermikaelstrandberg
Vackra strofer!

Men, nä, jag känner ingen oro för att kunna korsa, inte alls. Det är allt pappersarbete som är slitsamt. Korsa kommer jag att göra. Nordpolen om 4-5 år. När jag är 65.
 

Läs mer i bloggen

Glad att vara far till mina döttrar

"Tjejerna har sådan tur som har dig".
Så skriver många. Tvärtom, så är det tur att jag har dem. Jag lär mig av dem varje dag. I synnerhet i dessa tonårstider, där musik och kompisar tar mycket plats. Då är de helt vanliga tonåringar. Jag skriver så, helt vanliga, för verkligheten är att de tillbringat snart 300 nätter i tält sedan de föddes. Den gångna natten, ytterligare en. Och de har redan genomfört flera äventyr. Och det enda som jag kan se skiljer dem från deras kompisar, kanske, det är att jag ser att varje gång det blir tufft och svårigheter, så byter de direkt kostym. De blir mer koncentrerade, allvarliga och de hjälper verkligen till att ta tag i problem och gnäller vid dessa tillfällen aldrig. Annars ja.
De har två dagarna ute på fjället blev lite mer utmanande än väntat. Jag kollade väderleken, yes, rejält blåsigt med enstaka stormvindar upp till 19m/s. Yes, lite halvkallt, -5 och lägre med upp till -14 med kylnings effekt. Men jag tänkte, det klarar jag utan handskar och vi alla tre utan ett ombyte av kläder. På grund av brist på utrymme, små ryggsäckar för damerna, så tog vi de lättaste sovsäckarna, som ändå skall klara -25 grader. Jag tog med mig en tunn vindjacka. Väl på plats så förklarade tjejerna och de glömt handskarna och Dana hade t.o.m. glömt sin tjocka goretex jacka. Ja, jackan nämnde hon först på kvällen. Så här är jag med en tunn brynja och en mellan jacka med huva. Det är allt. Dana ungefär lika. Men jag vet hon är tuff. Eva hon har alltid tagit allt med ett stort lugn oavsett. Så länge hon har musik med sig.
Efter 7 km med mörkret på väg in, slog vi läger intill en frusen tjärn. Vinden var iskall, så snabbt in i tältet. 15 m/s, Dana hjälpte mig sätta upp tältet, Eva höll kontroll på de övriga livsviktiga grejerna så de inte blåste bort. Jag drog igång köket. Isen var så pass tjock att vi fick leta vattenhål och vattnet var lite rostfärgat, men det är ju tjärn vatten. Väl inne i tältet, märkte vi att vi tagit fel liggunderlag åt Dana, ett med punka. Mitt fel. Så blev det att dela två madrasser över den nu iskalla natten. Inne i säckarna märkte vi att, det här blir nog en kall natt. Men de minns från cyklingen att ibland är det så. Inget gnäll. Jag sov av och till. De också. Det var kallt, men inte besvärande kallt. Min Oura ring, som mätt min sömn och hälsa i 4.5 t.o.m. nämnde att det var min bästa sömn sedan jag kom hem från Grönland. Jag vet att det är en fördel att alltid vara lite för kall och inte bekvämt varmt. Hälsomässigt.
Klart det var rejält obekvämt att dela madrasser. men absolut inget gnäll. Och vi visste vi lär köra allt snabbt och dra nyttja av kökets värme. Snabbt i med mat, packa, ut i den kylslagna vinden och på med säckarna och dra. Vi valde vägen uppför för att få igång värmen. Tjejerna körde med mina strumpor som vantar. Lite halvkallt i kängorna de först 15 minuterna, men det gick.
Resten av färden snackade vi om ditt och datt på det bästa av vis, som när tjejerna ser sin förälder pappan som en jämlike man kan dela allt med. En fin tid.
Jag, att "utsätta" ungarna för detta sedan de föddes, är det bästa jag gjort. Dt har gjort dem lugna, de vet att de har en extra kraft, och tåliga. Utan gnäll.
Jag rekommenderar föräldrar att göra detta så ofta det går!

Korsningen av Grönlands Inlandsis är klar


Efter 32 dagar och 65 mil steg vi av isen och satte på oss ryggsäckarna och började gå. En dag senare fastnade vi vid en flodövergång och tvingades bli evakuerade med helikopter två dagar senare. Så vi korsade isen, men nådde aldrig havet. Så Lars Wallgren ich hans 2 kanrater är så vitt jag förstår de enda svenskar som helt korsat Grönland från hav till hav. Men jag är nöjd med att ha klarat isen.

Hur man kan följa Grönlandsturen...eventuellt


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg