Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Långfärdscyklisten, så började det

Den här bilden togs 1 mars 1986. Dagen efter det att statsminister Olof Palme avrättats av en ännu okänd mördare. Jag hade jobbat två år som segmentslipare och planslipare (Lumsden) på Westlings Sågbladsfabrik och samlat stålar för att kunna cykla från Chile till Alaska. Här har jag packat alla grejer, cykeln har jag skeppat med båt till Antofagasta i förväg och jag hade tillbringat mycket tid i Vansbro Simhalls gym för att vara stark nog och eventuellt locka någon tjej att förälska sig i mig där på den Sydamerikanska kontinenten. Jag hade dessutom läst spanska på distans och varit på kontinenten 4 år tidigare och kunde lite castellano, som spanskan kallades här. Jag står här hemma hos morsan med packningen på väg mot tåget till Arlanda, där jag bott billigt och får se morsan som första sponsorn följt av en tre växlad ballongcykel från Kroon/Monark!

Sedan denna dag har jag då levt på att leva ett liv fritt från vardagligheter får man väl säga. Eller kanske säga, sedan dess har jag varit min egen med ett mindre undantag. Jag hittade fotot hemma hos brorsan under julen, i sökan på kort för att visa döttrarna. Det här med att se bakåt, prata gamla tider eller vara nostalgisk har aldrig varit av intresse för mg, men jag vill ändock dela dessa foton. Första, från dagen för avfärd, andra en bild från Atacama ökenen Chile och sist då en bild från Piura i Peru där jag väntade en hel månad på en ny kamera.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2018-12-27 04:23   Skogsstjärnan
Hej Mikael.
Det är alltid lika fantastiskt att läsa det du skriver. Från hjärtat och med all det otroliga liv du fått leva och lever.
Själv befinner jag mig i hjärtat av Sydamerika och tar just nu hand om min gamla svärmor. Kanske inte direkt ett ”äventyr” men inte desto mindre ett utslag av livet. Precis som du försöker delge. Själv är jag en gubbe från Norrland med erfarenhet från skogarna och även SA.
Det du skriver ger bensin för mig.
Salud!
 
Svar 2018-12-27 06:41   explorermikaelstrandberg
Gracias por esas palabras fantasticás! Det ger mig även bränsle att läsa din kommentar, tack!
 

Läs mer i bloggen

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg