Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

2018: Viktigaste året i mitt liv

Utan minsta tvekan är det så att 2018 har varit det viktigaste året i mitt liv. Jag skulle vilja påstå att det gjort mig till en bättre människa. Framförallt till en bättre pappa. När vi insåg att min äldsta dotter Eva var på väg att bli blind, samtidigt som vi bodde på en av de mest isolerade platserna på jorden på Grönland, förändrades jag för alltid. Först då fattade jag på allvar att ingenting i livet är viktigare än ens barn. Jag tror att jag i och för sig hade varit en bra pappa ända fram till den dagen, men att jag fortfarande var borta i tankarna för mycket främst i alla projekt och jobbet. Tankarna var inte alltid där de borde vara. Evas sjukdom, JIA kallad, tillsammans med druvhinneinflammation är en sällsynt sjukdom så vi tar en dag i taget. Lyckligtvis träffade vi från första stund de bästa människor på alla nivåer och utan deras stöd och hjälp hade det kunnat gå riktigt illa.

   Evas ögonbekymmer kastade hela familjen in i en berg- och dalbanatillvaro. Av och till kändes det som om livet skulle sluta i största tragedi, men nu idag, i början av 2019, så kan jag bara tacksamt konstatera att allt, och då menar jag, allt, har blivit bättre. På alla nivåer! Märkligt att livet skall vara så att ju krångligare desto mer ödmjuk blir man och förmodligen även bättre som människa. För mig har 2018 också betytt att jag förstått att man skall vara den man är, inte vara någon som en annan människa/-or önskar man skall vara. Och alltid vara helt öppen, med stort hjärta och största möjliga ärlighet. Med vilket jag menar utan att tillfoga andra människor ledsamhet.

   Problemet med Evas ögon gjorde det lätt att ta beslutet att återvända till Malmö, där bästa vården finns att finna för denna sjukdom. Allt är under kontroll nu, men vi tar en dag i taget. Men det skall också sägas att vi alla saknar Grönland.

   Grönland är ett komplext ställe på många sätt. Det är ett sådant starkt krav att vara människa där på grund av isoleringen, vädret, mörkret och den helt sanslöst storslagna naturen. Men Grönland lämnar ett intryck som allt finns kvar hos en människa. Och min, vår, tid där är den absolut viktigaste i mitt liv. Jag saknar den oerhört friska luften, känslan av total frihet när man tagit sig bortom människogränsen och jag saknar närheten till mina grönländska vänner. Mycket.

   Grönland kommer att för allt att bli en del av mitt (vårt) liv. Jag är oerhört glad att Pam fortfarande är där, följande sina drömmar och jag ser fram emot att återvända snart! Om bara för att få några sekunder av den där oerhört hälsosamma friska luften! Hur skall jag kunna leva utan den?

   Det klart övervägande intrycket och upplevelsen det gångna året är att jag mött så många fantastiska människor världen över. Nya liksom gamla vänner, utan vilka livet skulle ha varit så mycket svårare. De är så många att jag inte kan nämna alla, men de som är Facebookvänner, kommer att taggas så klart.

   Jag har gjort en liten slideshow för att illustrera det gångna året. https://photos.app.goo.gl/bbMxM6ZxiwNZkepL7

   Här finns intervjuer och rapporter från Grönlands året (på engelska) http://blog.kensingtontours.com/tag/mikael-strandberg/

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2019-01-08 23:01   Sejrla
Så skönt att läsa att det blev bättre och inte tragedi. Det är ju oftast just där mitt i det man inte önskar sig som man också får med sig en hel del livsvisdom. Grönland låter som ett fantastiskt ställe, hoppas era Grönlandsdrömmar slår in och att ni alla kan blicka klart framåt (bildligt och bokstavligt)
 
Svar 2019-01-09 07:00   explorermikaelstrandberg
Tack matilda!
 

Läs mer i bloggen

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg