Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

GLICK och en korsning av Grönlandsisen på gång

Tjejerna och jag har varit hemma i Malmö i sex månader nu, men Grönland är fortfarande överlägset dominerande i hela familjens liv. Tjejerna placerar t.o.m den grönländska flaggan intill den svenska i skolan, när de håller på med projekt om sin bakgrund. Jag håller på med dokumentären och skriver rapporter, som exempelvis den här sammanfattningen på engelska om vår tid där. Pam hon bor kvar på Grönland, på en än mer isolerad plats än tidigare och satsar på explorer-branschen och håller på att dra däck och förbereda sig på alla vis för en korsning från väst till öst över inlandsisen. Samt jobbar med att skriva klar vår rapport som vi fick en flagga från Explorers Club (flagga 60). Läs gärna om idén här!

För min äldsta dotter Eva, som höll på att bli blind för alltid där på Grönland (druvhinneinflammation kombinerat med artritis), så är Grönland oerhört viktigt. Likaså detta med äventyr och exploration. Hon går i en toppenskola, liksom sin syster, och härom månaden hade de ett tema explorers och hon valde min vän Don Walsh, som utsåg Eva till sin talesperson...;-) Så fram till idag, har vårt val att ständigt resa, bo i nya länder och platser varit av goda. Framtiden får utvisa hur det blir.

Föregående Nästa Startsida
Avexplorermikaelstrandberg Publicerat 2018-12-13 Läst 7398 ggr
Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2018-12-14 12:28   Sejrla
Härligt positiv känsla i det du skriver. Hoppas ni hinner landa i och ta in händelserna mitt i allt också. Själv tycker jag skrivande/filmande/fotande etc ofta förstärker och förlänger en upplevelse, men det är också lätt att hamna i ”inte hinna andas” när allt ska administreras och hanteras.
 
Svar 2018-12-14 15:09   explorermikaelstrandberg
Sant på allt du säger. Nu har det ju sett ut så här i över 30 år, så det börjar sätta sig för mig och tjejerna och Pam vet heller inget annat. Men, just nu är Malmö bästa platsen i världen! Tack Matilda!
 
2018-12-15 11:39   OBD
Trevlig läsning bortsett från vissa rader om din dotter Evas sjukdom. Jag hoppas verkligen att hon får behandling som lindrar hennes besvär. Hon har ju hela livet framför sig.
 
Svar 2018-12-15 12:45   explorermikaelstrandberg
Tyvärr är det en sådan här sjukdom som kallas sällsynt, så vi tar en dag i taget. Vi får den bästa vård i Lund och fick det bästa i Glostrup, men det går upp och ned. En dag i taget. Detta ger livet perspektiv och klarsynthet. Hon själv tar det med en klackspark och för det mesta glömmer vi av det, tills nästa spruta, varannan vecka...Vi får vara glada vi i detta fall är Skandinaver, annars hade det varit tufft att klara kostnaderna.
 

Läs mer i bloggen

Min första långfärdscykel

Bilden är från december 1986. Ännu en lerig uppförsbacke i Colombia. Jag kan knappt minnas platta vägar i detta land. Upp och ned hela tiden, precis som de föregående länderna Ecuador och till viss del Peru. Anderna. Här hade jag precis fått ett helt hjul mig tillskickad -det tog en månad och hamnade hos den svenska Ambassaden i Bogota- från fantastiska Monark (Kroon) i Vansbro. De hade gått in och sponsrat min cykelfärd från Chile till Alaska med en cykel och backup. En tre växlad ballong cykel som användes främst av Posten om jag inte minns fel. Jag hade själv stått på monteringsbandet i 8 månader som 18-åring och monterat bakdäck.
Där fanns då som arbetskamrater lokala legender som Leif Sixtensson, Urban Boväng, Kurt Ilar, Mikael "Zulu" Englund, Kele och Lena Stark.
Helt klart är ju att det som de flesta industri arbeten, i alla fall för mig, var inte någonting man önskade göra hela livet. Men jag är extremt tacksam för deras stöd under min första Expedition!
Tyvärr läste jag idag att denna viktiga arbetsplats har gjort sitt, se https://www.siljannews.se/.../monark-varslar-personal-och..., men anledningen är svår att förstå. Någon som kan förklara?

Läs inlägget

Glad att vara far till mina döttrar

"Tjejerna har sådan tur som har dig".
Så skriver många. Tvärtom, så är det tur att jag har dem. Jag lär mig av dem varje dag. I synnerhet i dessa tonårstider, där musik och kompisar tar mycket plats. Då är de helt vanliga tonåringar. Jag skriver så, helt vanliga, för verkligheten är att de tillbringat snart 300 nätter i tält sedan de föddes. Den gångna natten, ytterligare en. Och de har redan genomfört flera äventyr. Och det enda som jag kan se skiljer dem från deras kompisar, kanske, det är att jag ser att varje gång det blir tufft och svårigheter, så byter de direkt kostym. De blir mer koncentrerade, allvarliga och de hjälper verkligen till att ta tag i problem och gnäller vid dessa tillfällen aldrig. Annars ja.
De har två dagarna ute på fjället blev lite mer utmanande än väntat. Jag kollade väderleken, yes, rejält blåsigt med enstaka stormvindar upp till 19m/s. Yes, lite halvkallt, -5 och lägre med upp till -14 med kylnings effekt. Men jag tänkte, det klarar jag utan handskar och vi alla tre utan ett ombyte av kläder. På grund av brist på utrymme, små ryggsäckar för damerna, så tog vi de lättaste sovsäckarna, som ändå skall klara -25 grader. Jag tog med mig en tunn vindjacka. Väl på plats så förklarade tjejerna och de glömt handskarna och Dana hade t.o.m. glömt sin tjocka goretex jacka. Ja, jackan nämnde hon först på kvällen. Så här är jag med en tunn brynja och en mellan jacka med huva. Det är allt. Dana ungefär lika. Men jag vet hon är tuff. Eva hon har alltid tagit allt med ett stort lugn oavsett. Så länge hon har musik med sig.
Efter 7 km med mörkret på väg in, slog vi läger intill en frusen tjärn. Vinden var iskall, så snabbt in i tältet. 15 m/s, Dana hjälpte mig sätta upp tältet, Eva höll kontroll på de övriga livsviktiga grejerna så de inte blåste bort. Jag drog igång köket. Isen var så pass tjock att vi fick leta vattenhål och vattnet var lite rostfärgat, men det är ju tjärn vatten. Väl inne i tältet, märkte vi att vi tagit fel liggunderlag åt Dana, ett med punka. Mitt fel. Så blev det att dela två madrasser över den nu iskalla natten. Inne i säckarna märkte vi att, det här blir nog en kall natt. Men de minns från cyklingen att ibland är det så. Inget gnäll. Jag sov av och till. De också. Det var kallt, men inte besvärande kallt. Min Oura ring, som mätt min sömn och hälsa i 4.5 t.o.m. nämnde att det var min bästa sömn sedan jag kom hem från Grönland. Jag vet att det är en fördel att alltid vara lite för kall och inte bekvämt varmt. Hälsomässigt.
Klart det var rejält obekvämt att dela madrasser. men absolut inget gnäll. Och vi visste vi lär köra allt snabbt och dra nyttja av kökets värme. Snabbt i med mat, packa, ut i den kylslagna vinden och på med säckarna och dra. Vi valde vägen uppför för att få igång värmen. Tjejerna körde med mina strumpor som vantar. Lite halvkallt i kängorna de först 15 minuterna, men det gick.
Resten av färden snackade vi om ditt och datt på det bästa av vis, som när tjejerna ser sin förälder pappan som en jämlike man kan dela allt med. En fin tid.
Jag, att "utsätta" ungarna för detta sedan de föddes, är det bästa jag gjort. Dt har gjort dem lugna, de vet att de har en extra kraft, och tåliga. Utan gnäll.
Jag rekommenderar föräldrar att göra detta så ofta det går!

Läs inlägget

Korsningen av Grönlands Inlandsis är klar


Efter 32 dagar och 65 mil steg vi av isen och satte på oss ryggsäckarna och började gå. En dag senare fastnade vi vid en flodövergång och tvingades bli evakuerade med helikopter två dagar senare. Så vi korsade isen, men nådde aldrig havet. Så Lars Wallgren ich hans 2 kanrater är så vitt jag förstår de enda svenskar som helt korsat Grönland från hav till hav. Men jag är nöjd med att ha klarat isen.

Läs inlägget

Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.
Till artikeln

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg