Jag ljuger inte om jag säger att det kändes som en saga att forsa fram genom tajgan med bergen på varsinn sida  dragen av 25 renar. Det var nästan 55 minus grader och känseln i mina fötter var för länge sedan borta. Både renarnas och våra andedräkter sköt rakt upp i skyn, träd exploderade med ett blått sken vid vår sida och det gick inte att bortsta tänderna, för tandkrämen var frusen tillis. Nätterna i tält hade varit en njutning trots de låga temperaturerna. Det gällde bara att ta sig upp varje timme och fylla kaminen med ved.

"Jag vill bara tal om att jag betvivlar de temperaturer du nämnt att du upplevde längs Kolyma" , påpekade Jegor Makarov nästan direkt efter det vi introducerats för varandra: "Det blir aldrig lika kallt där som i Oymyakon och Jakutien."

Jag hann knappt landa efter Jemen jobbet, förrän jag kastade mig på ett flyg till Ecuadors huvudstad, Quito. Mitt första jobb för min vän Lars-Åkes resföretag, Oktogo. Han var nog ganska så nervös, för han hade investerat en hel del på detta företag. Jag var inte lika orolig, men ville självklart göra det bästa jobb jag gjort. Och så blev det!

Egentligen var allt ihop en omöjlighet. Att vi skulle ta oss in i Jemen. Att jag skulle ta mig ut ur Sanaa och dessutom göra en färd, min första riktiga på många år, från kusten och upp till huvudstaden utan problem. Det här var ett land på gränsen till inbördeskrig,där granater briserat ovanför våra skallar sedan ankomsten och där risken för kidnappning är med världens största. Men nu när jag passerade genom en av världens äldsta basarer, Sanaas Gamla Stan, minst tusen år gammal där Saladdin på samma sätt som vi, trängandes med tusentals människor, upplevde lukter utan gräns, ett larmande på smärtgränsen, men i vårt fall med med en lugn och sansad Antar, hans något chockade kamrat Ahmed Ali Hussein, som för första gången besöker Sanaa, Amin med sin familj och jag upplevde ett sorts rus av tillfredsställelse. Tänk att åter nå sitt mål om än ett litet!

Mest fantastiskt var det dock att uppleva tidlösheten. Så här måste otaliga, Saladdin inklusive, ha känt sig när han eller hon red eller gick genom de urgamla, folkmyllrande och trånga gatorna. Jag har egentligen aldrig upplevt någon lycka efter att ha nått ett mål på mina färder, mest en lättnad och ett konstaterande att nu är det över, ungefär likaså nu, men denna gång visste jag att min dotter och fru väntade vid det utvalda målet, den gamla porten till Gamla Stan, Bab Al Yemen, tillsammans med många av våra vänner. Baba Hussein, Mohammed, Sabri, Tanya, Hussein Khawlani och fler. Och landets media, som redan dagen innan hade mött oss på ingång i stan bland all trafik. Jag förstod att vad jag fick uppleva var ytterst få förunnade. Denna tidlöshet i denna moderna tid.