Jag tror det som skiljer det svarta Afrika från övriga världen, som resenär och som människa, är att så fort man landar inser man att det var här som skrattet och leendet föddes. Och än idag är det mest genuina och oförstörda. Det upplever man till och med i Malmö, där leendet definitivt inte är en del av samhället, ja, det vill säga om man då inte råkar stöta på någon afrikan på gatan och vars blick man möter, denne ler alltid!

Massajerna från il-loitai och il-purko klanerna tyckte aldrig att samburu folket tillhörde samma stam. Allt sedan dess har jag drömt om att möta både samburu och turkana-folket. Jag var helt oförberedd på mötet, för min gode vän Jeff fick för sig att vi skulle flyga till Laikipia via Turkana sjön och se hur utvecklingen gått i Sibiloi National park. Så det var först när den legendariska krokodil - och utflödet till Nilen sjö dök upp under oss som jag började fatta vart vi var på väg. Landning i vad som tycktes rena öknen. Det var torrt, hett och en varm vind mötte oss när vi steg ur och en parkvakt från Borana-folket, som en gång i tiden var fiender till samburus. Ack de har fortfarande sådana dramatiska anletsdrag, detta ökenfolk!

Jag har nyss stigit innanför dörren efter två veckor i Östafrika. Jag ler med hela ansiktet. Det är gåvan man får med sig från världens äldsta kontinent där leendet föddes, Östafrika. Så fort jag landar på JK Airport känns det hemtamt. Det trots att det är 12 år sedan jag var här sist. Då knallande genom Kenya och Tanzania för att göra en film om en vandring i Massajland. Jag märker direkt att Nairobi förändrats till det bättre. Helt klart har en växande medelklass anlänt, för överallt syns fina bilar, nya affärer, jag ser inga unga män som förut gick omkring i horder på gatorna i jakt efter jobb eller sysselsättning. Det är rent och överallt byggs det. Främst av kineser. Jag är här på vad min mycket gode vän Jeff Willner kallar en Expedition för Gentlemän, så efter en natt i Nairobi så flyger vi till hans camp Kensington Mara West, placerad högt uppe på Oloololo Escarpment och som erbjuder en fantastisk utsikt över vad jag tycker är världens bästa nationalpark - Masai Mara.

Igår kom ett lång mejl från en förtvivlad ung man som planerat sin resa i ett år, cyklat iväg och, enligt honom, bara kommit en tiodel av vägen han önskat nå. Han ville cykla från England till Asien, men avslutat färden i Mellan Östern.

Att jag tar upp ämnet Everest har att göra med att jag får en hel del mejl från läsare som undrar hur man bestiger berget och så vidare. Dessutom följer jag de utländska nyheterna beträffande Everest, nu senast en artikel i Outside Magazine, som jag tycker påminner om gamla Outside, när tidningen gick att läsa, med långa, bra källforskade reportage. Av och till dyker de fortfarande lyckligtvis upp. Jag har publicerat tre artiklar med ämnet Mount Everest jag skulle vilja dela med mig för er läsare som när denna dröm. Kanske kan de både hjälpa och ge ett vettigt perspektiv.