Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Att vara reseledare i Sydamerika och övriga världen

Jag hann knappt landa efter Jemen jobbet, förrän jag kastade mig på ett flyg till Ecuadors huvudstad, Quito. Mitt första jobb för min vän Lars-Åkes resföretag, Oktogo. Han var nog ganska så nervös, för han hade investerat en hel del på detta företag. Jag var inte lika orolig, men ville självklart göra det bästa jobb jag gjort. Och så blev det!

Jag har alltid haft tur med grupperna jag fått. Intresserade, vetgiriga, pålästa och med underbar humor och så blev det även denna gång! Och det är det som gör jobbet som reseledare så oerhört spännande, tufft och berikande. Man får nya vänner, nytt perspektiv, men framförallt är det oerhört stimulerande att få föra med människor in i en ny spännande värld och egentligen är det kanske omöjligt att misslyckas med platser som Galapagos och Machu Picchu på listan av plaster vi besöker, men en bra guide skall göra stor skillnad. Men man skall minnas att det är ett 24 timmar om dygnet jobb, om man skall vara säker att resenärerna skall vara nöjda. Så det är inte ett jobb för den late, för man måste förstå att för de flesta är det en höjdpunkt i livet. Jag verkligen älskar att ge maximal service. Det är ett privilegium!

Nu håller vi på att planera en ny resa i Mellan Östern, som skall vara klar snart och verkligen är helt unik! Men fortfarande är huvudturerna, Patagonien med Påskön och Inkakulturen och Galapagos.

Så här tyckte resenärerna:

"Det du är allra bäst på Mikael är att få alla resenärer att känna sig som en viktig del av gruppen och ingen hamnar utanför. Jag har ju rest med dig förut och nu ser jag, eftersom jag också rest med andra sedan vi reste med dig sist, att det jag trodde var normalt i alla grupper, det kan bara du. Alla känner sig unika! Vi kommer att resa med dig mer!"

Åke

"Vi känner oss lite vilsna och det tar väl några dagar innan man fått ordning på alla intryck och upplevelser. Vi fick i alla fall en fantastisk resa tillsammans. Vi är jättenöjda med hela upplägget, guider, hotell, din underfundiga humor och stora kunskap. Resan var värd varenda krona!"

Gunilla och Rolf

Än en gång tack för din fantastiska resa ( upplägg , guidning mm ).Allt var toppen ! 

Reimar

 Tack för en underbar resa med dig. Nu när man har kommit hem och har lite distans till resan och tittar på dina fina bilder så känns det som om vi var där igen. Det är så härligt att kunna titta på en stor TV-skärm. Tack för ditt engageman på resan och den hjälp vi fick när Lasse blev "lite dålig" 

 Birgitta

 Lars-Åke sade att du var bäst. Det är du.

 Gerd



 Här är ett bildspel från resan, klicka här!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Min första långfärdscykel

Bilden är från december 1986. Ännu en lerig uppförsbacke i Colombia. Jag kan knappt minnas platta vägar i detta land. Upp och ned hela tiden, precis som de föregående länderna Ecuador och till viss del Peru. Anderna. Här hade jag precis fått ett helt hjul mig tillskickad -det tog en månad och hamnade hos den svenska Ambassaden i Bogota- från fantastiska Monark (Kroon) i Vansbro. De hade gått in och sponsrat min cykelfärd från Chile till Alaska med en cykel och backup. En tre växlad ballong cykel som användes främst av Posten om jag inte minns fel. Jag hade själv stått på monteringsbandet i 8 månader som 18-åring och monterat bakdäck.
Där fanns då som arbetskamrater lokala legender som Leif Sixtensson, Urban Boväng, Kurt Ilar, Mikael "Zulu" Englund, Kele och Lena Stark.
Helt klart är ju att det som de flesta industri arbeten, i alla fall för mig, var inte någonting man önskade göra hela livet. Men jag är extremt tacksam för deras stöd under min första Expedition!
Tyvärr läste jag idag att denna viktiga arbetsplats har gjort sitt, se https://www.siljannews.se/.../monark-varslar-personal-och..., men anledningen är svår att förstå. Någon som kan förklara?

Glad att vara far till mina döttrar

"Tjejerna har sådan tur som har dig".
Så skriver många. Tvärtom, så är det tur att jag har dem. Jag lär mig av dem varje dag. I synnerhet i dessa tonårstider, där musik och kompisar tar mycket plats. Då är de helt vanliga tonåringar. Jag skriver så, helt vanliga, för verkligheten är att de tillbringat snart 300 nätter i tält sedan de föddes. Den gångna natten, ytterligare en. Och de har redan genomfört flera äventyr. Och det enda som jag kan se skiljer dem från deras kompisar, kanske, det är att jag ser att varje gång det blir tufft och svårigheter, så byter de direkt kostym. De blir mer koncentrerade, allvarliga och de hjälper verkligen till att ta tag i problem och gnäller vid dessa tillfällen aldrig. Annars ja.
De har två dagarna ute på fjället blev lite mer utmanande än väntat. Jag kollade väderleken, yes, rejält blåsigt med enstaka stormvindar upp till 19m/s. Yes, lite halvkallt, -5 och lägre med upp till -14 med kylnings effekt. Men jag tänkte, det klarar jag utan handskar och vi alla tre utan ett ombyte av kläder. På grund av brist på utrymme, små ryggsäckar för damerna, så tog vi de lättaste sovsäckarna, som ändå skall klara -25 grader. Jag tog med mig en tunn vindjacka. Väl på plats så förklarade tjejerna och de glömt handskarna och Dana hade t.o.m. glömt sin tjocka goretex jacka. Ja, jackan nämnde hon först på kvällen. Så här är jag med en tunn brynja och en mellan jacka med huva. Det är allt. Dana ungefär lika. Men jag vet hon är tuff. Eva hon har alltid tagit allt med ett stort lugn oavsett. Så länge hon har musik med sig.
Efter 7 km med mörkret på väg in, slog vi läger intill en frusen tjärn. Vinden var iskall, så snabbt in i tältet. 15 m/s, Dana hjälpte mig sätta upp tältet, Eva höll kontroll på de övriga livsviktiga grejerna så de inte blåste bort. Jag drog igång köket. Isen var så pass tjock att vi fick leta vattenhål och vattnet var lite rostfärgat, men det är ju tjärn vatten. Väl inne i tältet, märkte vi att vi tagit fel liggunderlag åt Dana, ett med punka. Mitt fel. Så blev det att dela två madrasser över den nu iskalla natten. Inne i säckarna märkte vi att, det här blir nog en kall natt. Men de minns från cyklingen att ibland är det så. Inget gnäll. Jag sov av och till. De också. Det var kallt, men inte besvärande kallt. Min Oura ring, som mätt min sömn och hälsa i 4.5 t.o.m. nämnde att det var min bästa sömn sedan jag kom hem från Grönland. Jag vet att det är en fördel att alltid vara lite för kall och inte bekvämt varmt. Hälsomässigt.
Klart det var rejält obekvämt att dela madrasser. men absolut inget gnäll. Och vi visste vi lär köra allt snabbt och dra nyttja av kökets värme. Snabbt i med mat, packa, ut i den kylslagna vinden och på med säckarna och dra. Vi valde vägen uppför för att få igång värmen. Tjejerna körde med mina strumpor som vantar. Lite halvkallt i kängorna de först 15 minuterna, men det gick.
Resten av färden snackade vi om ditt och datt på det bästa av vis, som när tjejerna ser sin förälder pappan som en jämlike man kan dela allt med. En fin tid.
Jag, att "utsätta" ungarna för detta sedan de föddes, är det bästa jag gjort. Dt har gjort dem lugna, de vet att de har en extra kraft, och tåliga. Utan gnäll.
Jag rekommenderar föräldrar att göra detta så ofta det går!

Korsningen av Grönlands Inlandsis är klar


Efter 32 dagar och 65 mil steg vi av isen och satte på oss ryggsäckarna och började gå. En dag senare fastnade vi vid en flodövergång och tvingades bli evakuerade med helikopter två dagar senare. Så vi korsade isen, men nådde aldrig havet. Så Lars Wallgren ich hans 2 kanrater är så vitt jag förstår de enda svenskar som helt korsat Grönland från hav till hav. Men jag är nöjd med att ha klarat isen.


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg