"Jag vill bara tal om att jag betvivlar de temperaturer du nämnt att du upplevde längs Kolyma" , påpekade Jegor Makarov nästan direkt efter det vi introducerats för varandra: "Det blir aldrig lika kallt där som i Oymyakon och Jakutien."
Jag förklarade att vi hade en termometer som slutade vi 50 minus och att vi bara kunde lita på vad folk hade berättat för oss under vår, Johan Ivarssons och min Kolyma expedition år 2005-06. Jegor grymtade lite som svar. Han är kanske Jakutiens mest kände explorer och hans färder och hans dokumentation om folk och hästar i norr, saknar motstycke idag.
"Du kommer att få se att Oymyakon är kallare." påpekade han efter en stund.
Jegor skulle komma att bli en mycket god vän, men vid detta ögonblick, så räckte det med att jag inte kom från dessa trakter. Jag var ännu en vit europe som trodde han visste hur det var att frysa och överleva. Jakuterna är starkt nationalistiska, efter att ha förvägrats både sin kultur och sitt språk under kommunisttiden. och det var verkligen en bra åsikt, för det hade nu gått nästan 7 år sedan den färden och jag hade sedan dess inte ens varit inom rimlig närhet av dessa temperaturer. Så visst hade jag en del oro när vi lämnade Jakutsk för den 13 timmar långa vägen till det som anses vara världens kallast bebodda ställe, Oymyakon.
Det kändes helt underbart att vara tillbaka i Jakutien, Sibirien och denna kyla. Det är något fridfullt, rent och harmoniskt med dessa tre komponenter. Jag måste erkänna att jag njöt av varje minut på bilfärden. Det var som att pricka av allt jag mindes från min första Sibirientid. Röken om stod rakt upp, jakuthästar överallt, täta byar med isblock utanför husväggarna, små affär, stora rör ovanför marken, eftersom tjälen är permanent och några enstaka människor klädda itjocka mörka kläder. Vi passerade förbi övergivna guldletarsamhällen och desto närmare Oymyakon vi kom, desto bergigare och skönare blev vinterlandskapet.
Målet var ett litet renskötarläger placerat i en liten skogsglänta, omgiven av äldre runda berg täckta av skog. Vi hamnade direkt i en balagan i nattmörkret och isen hade en framträdande roll på insidan av väggarna, men det passade mig fint. Sovsäcken var varm och det var inomhus. Jag hade trott att det skulle bli en tid i tält.Temperaturen var -53 grader. Det här var familjen Alexandrovas läger och hennes söner Misja och kesja var de som skulle ta ut oss på en låg färd genom taigan med minst 25 renar.
Se bildspelet från besöket här!
