Ärligt talat finns det få saker i livet som gör mig lika exalterad, fokuserad, positiv, driven, hoppfull och lycklig som att planera en ny expedition. Nuförtiden är jag särskilt förtjust i den fysiska förberedelsen som krävs. Efter 38 år i den här branschen är jag ganska säker på att jag har den mentala aspekten under kontroll. Men förberedelserna för den fysiska delen, särskilt när man har passerat 60, är oerhört viktiga.

Jag har precis avslutat några långa dagar av djupgående forskning kring hur man bäst förbereder sig för några av världens högsta berg och för att påbörja en period av alpinism och bergsbestigning. Jag har alltid känt en vördnad för bergen, som om de ropar på mig – en kallelse från vildmarken, bergen. Och jag har alltid tänkt att innan jag slutar leva, ska jag tillbringa några år med att lära mig bergsbestigningskonsten och tillbringa tid bland bergen. Nu är tiden inne.

Min första bergsbestigningsträning gjorde jag i Nya Zeeland 1995. Det var fem dagar runt Mount Cook-området, och jag lärde mig mycket, men fick aldrig användning för det. Min senaste träning var en klätter- och säkerhetskurs här i Skåne, där jag bor, tillsammans med Mikael Blixt. Det var 2017, tror jag. Det är dags för en ny kurs snart. Jag har märkt att jag måste göra om saker om och om igen. Och igen. För att det ska fastna. Allt handlar om träning.

Mitt stora uppdrag just nu, och anledningen till den senaste veckans forskning, är att lista ut följande:
Hur återhämtar jag mig från Grönlandsisen, men samtidigt börjar träna inför den första höghöjdsutmaningen i april, följt av mer teknisk klättring i september? Hur omstrukturerar jag en kropp som har tillbringat fyra år med att förbereda sig för Grönlandsisen? Jag har insett att jag behöver bygga om kroppen lite, träna annorlunda, stärka alla de områden som är svaga när det gäller klättring. Ett problem på Grönlandsisen var de små sprickorna i mina knän, som ibland – särskilt på nätterna när det var dags att slå upp tältet – gjorde det nästan omöjligt att böja knäna. Min forskning har visat att jag behöver arbeta mycket med flexibilitet för att hantera detta och förbereda mig för klättring.

Och det är detta jag älskar! Det är en expedition i sig själv – lika spännande att träna och förbereda kroppen så bra som möjligt. Det är en höjdpunkt i livet!

Här är den första fasen för att ge dig en uppfattning:

Fas 1: Återhämtning och grunduppbyggnad (december 2024 – januari 2025)
Mål: Återhämta mig från Grönlandsisen, bygga upp flexibilitet och styrka, samt etablera en stabil aerob grund.
Fokus:

Aerob uthållighet: Lugn vandring och löpning i låg till måttlig intensitet.
Styrka: Fokus på kontrollerade rörelser, excentriska övningar och bålstabilitet.
Flexibilitet: Daglig rörlighetsträning och yoga för att motverka stelhet.
Veckoplanering:

Dag
Aktivitet
Måndag
Trail-löpning (45–60 min, måttligt tempo).
Tisdag
Styrketräning (underkropp + bål) + yoga.
Onsdag
Vandring med vikt (2–3 timmar, 10–15 kg packning).
Torsdag
Lutande gång på löpband (60 min, 10–15 % lutning).
Fredag
Aktiv återhämtning: Simning eller yoga.
Lördag
Lång vandring (4–6 timmar, lätt packning, 10 kg).
Söndag
Styrketräning (överkropp + bål) + yoga.
I februari kommer jag att öka min träning.

Det känns också som en nystart i livet. Något nytt och spännande. Och sanningen är, vilket kanske kan hjälpa någon annan som försöker navigera i vår moderna tillvaro i den bortskämda västvärlden, att med rätt inställning och träning kan de flesta hinder övervinnas.

Boken Training For The New Alpinism har varit otroligt hjälpsam. Det är också tjusningen med tiden – hur fantastiska vi människor är på att anpassa oss och hitta nya sätt att bli bättre.

Till exempel, att bestiga Mount Everest idag är väldigt annorlunda jämfört med John Hunts brittiska expedition 1953. Då krävdes enormt stöd från sherpor och bärare. Teamet inkluderade cirka 362 bärare som bar nästan 10,5 ton utrustning för att stödja klättrarna och hela expeditionens infrastruktur! Det tog dem veckor att lyckas med bestigningen.

Självklart var allt mycket hårdare och svårare på den tiden, men ändå – 2017 tog det Kilian Jornet bara 26 timmar (!) att gå från Advanced Base Camp till toppen. Utan syrgas eller fasta rep.