Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Lyckan att få planera en ny Expedition

Ärligt talat finns det få saker i livet som gör mig lika exalterad, fokuserad, positiv, driven, hoppfull och lycklig som att planera en ny expedition. Nuförtiden är jag särskilt förtjust i den fysiska förberedelsen som krävs. Efter 38 år i den här branschen är jag ganska säker på att jag har den mentala aspekten under kontroll. Men förberedelserna för den fysiska delen, särskilt när man har passerat 60, är oerhört viktiga.

Jag har precis avslutat några långa dagar av djupgående forskning kring hur man bäst förbereder sig för några av världens högsta berg och för att påbörja en period av alpinism och bergsbestigning. Jag har alltid känt en vördnad för bergen, som om de ropar på mig – en kallelse från vildmarken, bergen. Och jag har alltid tänkt att innan jag slutar leva, ska jag tillbringa några år med att lära mig bergsbestigningskonsten och tillbringa tid bland bergen. Nu är tiden inne.

Min första bergsbestigningsträning gjorde jag i Nya Zeeland 1995. Det var fem dagar runt Mount Cook-området, och jag lärde mig mycket, men fick aldrig användning för det. Min senaste träning var en klätter- och säkerhetskurs här i Skåne, där jag bor, tillsammans med Mikael Blixt. Det var 2017, tror jag. Det är dags för en ny kurs snart. Jag har märkt att jag måste göra om saker om och om igen. Och igen. För att det ska fastna. Allt handlar om träning.

Mitt stora uppdrag just nu, och anledningen till den senaste veckans forskning, är att lista ut följande:
Hur återhämtar jag mig från Grönlandsisen, men samtidigt börjar träna inför den första höghöjdsutmaningen i april, följt av mer teknisk klättring i september? Hur omstrukturerar jag en kropp som har tillbringat fyra år med att förbereda sig för Grönlandsisen? Jag har insett att jag behöver bygga om kroppen lite, träna annorlunda, stärka alla de områden som är svaga när det gäller klättring. Ett problem på Grönlandsisen var de små sprickorna i mina knän, som ibland – särskilt på nätterna när det var dags att slå upp tältet – gjorde det nästan omöjligt att böja knäna. Min forskning har visat att jag behöver arbeta mycket med flexibilitet för att hantera detta och förbereda mig för klättring.

Och det är detta jag älskar! Det är en expedition i sig själv – lika spännande att träna och förbereda kroppen så bra som möjligt. Det är en höjdpunkt i livet!

Här är den första fasen för att ge dig en uppfattning:

Fas 1: Återhämtning och grunduppbyggnad (december 2024 – januari 2025)
Mål: Återhämta mig från Grönlandsisen, bygga upp flexibilitet och styrka, samt etablera en stabil aerob grund.
Fokus:

Aerob uthållighet: Lugn vandring och löpning i låg till måttlig intensitet.
Styrka: Fokus på kontrollerade rörelser, excentriska övningar och bålstabilitet.
Flexibilitet: Daglig rörlighetsträning och yoga för att motverka stelhet.
Veckoplanering:

Dag
Aktivitet
Måndag
Trail-löpning (45–60 min, måttligt tempo).
Tisdag
Styrketräning (underkropp + bål) + yoga.
Onsdag
Vandring med vikt (2–3 timmar, 10–15 kg packning).
Torsdag
Lutande gång på löpband (60 min, 10–15 % lutning).
Fredag
Aktiv återhämtning: Simning eller yoga.
Lördag
Lång vandring (4–6 timmar, lätt packning, 10 kg).
Söndag
Styrketräning (överkropp + bål) + yoga.
I februari kommer jag att öka min träning.

Det känns också som en nystart i livet. Något nytt och spännande. Och sanningen är, vilket kanske kan hjälpa någon annan som försöker navigera i vår moderna tillvaro i den bortskämda västvärlden, att med rätt inställning och träning kan de flesta hinder övervinnas.

Boken Training For The New Alpinism har varit otroligt hjälpsam. Det är också tjusningen med tiden – hur fantastiska vi människor är på att anpassa oss och hitta nya sätt att bli bättre.

Till exempel, att bestiga Mount Everest idag är väldigt annorlunda jämfört med John Hunts brittiska expedition 1953. Då krävdes enormt stöd från sherpor och bärare. Teamet inkluderade cirka 362 bärare som bar nästan 10,5 ton utrustning för att stödja klättrarna och hela expeditionens infrastruktur! Det tog dem veckor att lyckas med bestigningen.

Självklart var allt mycket hårdare och svårare på den tiden, men ändå – 2017 tog det Kilian Jornet bara 26 timmar (!) att gå från Advanced Base Camp till toppen. Utan syrgas eller fasta rep.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2024-12-11 20:35   HasseQ
Bra inlägg igen. Tror det är viktigt att ha något att se fram emot, att planera mot, att försöka förbättra. Många har nog gett upp det och tvekar, själv är jag lite på gränsen -:) Så tack för inspiration !
 
Svar 2024-12-12 03:45   explorermikaelstrandberg
Det är ju konstaterat att välmående har att göra med bland annat att man har ett mål i tillvaron. Att man känner mening. Och det här är ju lite så i alla fall.
 

Läs mer i bloggen

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg