Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Hur vill du att dina barn skall minnas dig?

Skriv en artikel Hur Du Vill att Dina Barn Skall Minnas Dig bad en vän i Stockholm förra veckan. jag har försökt nu.

Jag känner mig som en extremt priviligierad människa. Jag har fått tillfället att resa världen över och ha det som mitt jobb, jag har fått möjligheten att träffa de mest fantastiska av människor och uppleva denna klart övervägande vackra jord vi lever på. Jag har fått chansen att leva min dröm. Ändå känner jag att allt detta väger gnutta mot den känsla jag får uppleva varje dag när jag vaknar upp och ser mina barn snusa intill mig. Den kärlek och värme jag känner är så stark att det nästan känns som jag skulle kunna brinna upp.

Jag hade ju aldrig trott att jag en dag skulle bli farsa. men åren har lärt mig att man aldrig vet vilka underliga vägar livet tar. År 2009 åkte jag till Jemen för första gången. Av två skäl, för det första för att lära mig arabiska, men mest för att jag upplevde livet fullkomligt meningslöst och långt där inne i själens yttermarker fanns en förhoppning att eftersom Jemen ansågs som ett av världens farligaste länder och befann sig på kanten av ett tilltagande inbördeskrig, så var det så att jag skulle bombas i bitar, så var det inte hela världen. Jag höll på att ätas upp inombords av sorg och smärta. Jag som ägnat så stor del av mitt liv att försöka förstå meningen med livet och berätta om de goda sidorna av livet, jag förstod nu ingenting och insåg att min enda väg ut var att jag behövde en god portion hopp och vägledning.

Jag hann knappt landa i Jemens myllrande fantastiska huvudstad Sana, förrän de högre makterna åter gav mig en livets ynnest. Hoppet och vägledningen dök upp i form av en av de mest fantastiska människor jag mött under alla 27 år av resande världen över, ja, kvinnan som idag är min fru, Pam. Hon dök upp som en virvelvind och svepte in mig i starka krafter av möjligheter, gränslös kärlek och hon var alldeles för god för mig. Hon var unik på många vis, Hon talade aldrig illa om folk, förbjöd mig att klaga och gnälla, dömde ingen och var på de svagas sida. Än idag förstår jag inte varför hon valde en misslyckat individ som mig. Men det har hon lyckligtvis gjort och fyra år senare så har vi tillsammans de två mest fantastiska döttrarna på jorden, Eva och Sardana. Och mitt stora mål i livet är att ge dem alla möjligheter och all den kärlek som är möjlig, för att de skall få leva det liv de väljer framöver.

Att vara pappa till en tre åring och en ett åring vid 51 års ålder har självklart sina utmaningar, men än är det väldigt enkelt. Mest för att de har så bra mamma. Hon är den som är starkast och sätter regler att följa. För oss alla. Jag vill mest att barnen skall ha en pappa som finns till hela tiden, låter dem mer eller mindre göra hur de vill, ja, de lindar mig enkelt runt sina fingrar och en pappa som ägnar hela sitt liv åt att skapa möjligheter för dem. Den äldsta är mest lik mig, upp och ned i humöret, klart mest upp, hon älskar skratt och lek, ja, livet, hon är urenkel att resa med, så frt det är dags, är hon världens lyckligaste och hon är oerhört, ja, gränslöst nyfiken. Men också blyg och försiktig. Den yngste måste ju överleva i sin systers närvaro, så hon är en tuffing som vet vad hon vill, mer allvarlig på ett sätt, men ler ändå nästan alltid, förutom när hon är trött eller hungrig. Hon är lik sin mor och man märker redan att hn har sin mammas knivskarpa intelligens. varje sekund med de två är ett nöje, ett privilegium, för jag tar inget för givet, eftersom jag vet hur fort saker och ting kan förändras.

Jag vill att barnen om de får frågan i framtiden hur de minns farsan, ja, att de skall minnas mig som en pappa som älskade dom utan gräns, såg dem som helt felfria, fanns till och skapade möjligheter för dem. Och att de vet att alltsedan deras födsel så har pappa varit lycklig på ett sätt som han trodde var en omöjlighet. Och jag tänker, tänk att det gick att bli så lycklig!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2013-08-07 07:39   Håkan Friberg
Jag gläds med dig - det är aldrig för sent. En sak får du dock se upp med. Som lärare har jag allt för ofta träffat föräldrar som anser att deras barn är felfria. Även en av mina söner levde ett tag på andra sidan gränsen till vad som kan anses godtagbart. Han hade inte blivit hjälpt av en pappa som ansett honom ofelbar.
 
Svar 2013-08-07 09:43   explorermikaelstrandberg
Noterat och tack för de fina orden!
 

Läs mer i bloggen

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg