Sträckan lägret till renvaktarsugan vid Sluggajåhkka var visserligen inte stig hela vägen, men oftast, förutom någon del underbart lågt och torrt vide. Vi tog en lång lunch vid stugan, som gav skydd i en tilltagande frisk vind. Solen dök upp av och till och utsikten över Slugga var skön att skåda.

Från stugan höll vi höjd i stort sett hela vägen till sjön 802, där vi slog läger med Slugga som väktare i söder. Det var en mycket vacker tur genom ett varierat bloglandskap uppbrutet av och till av lite vide och vi behövde inte ens vada över Sluggajåhkka, som var en sådan oro för Sundip på vägen fram till vårt mål, vi tog bara ett hopp från en stor hälla till andra sidan. Det kan konstateras att desto längre ned, ju större chans till ett enkelt vad. Dock inte alltid.

Åter igen vill jag säga, med tanke på mina 25 år som resenär världen över, att Sarek är så oerhört vackert. I synnerhet i höstskrud när vädret dessutom bjuder på de mest fantastiska molnformationer! Likaså är det förhållandevis lättgått, men ändå utmanande och alltid uppfriskande. vattnet kan än drickas så vitt jag förstör överallt och ännu är det inte alltför nedtrampat, så det är en höjdare som måste bevaras. Och det är fortfarande fritt och okontrollerat av myndigheter till höger och vänster. Det är ytterligare en vinnare. Sarek är verkligen en höjdare på jordens karta gällande nationalparker!

Från tjärnen 802 gick vi rakt på tjärnen 642, av och till stig, absolut sista biten och vadet var urenkelt. Vi slog läger på andra sidan för att torka allt blött och nästa dag tog vi tre bussen till Gällivare från Sourva dammens stopp.

"Jag vill tillbaka snart igen!" utbrast Sundip när vi steg på.

Var så säker att det skall bli av! Helst en vintertur...

Vill ni se hela serien bilder, titta här! Mer proffsigt här!