Oro för att misslyckas. Ett ämne egentligen ingen vill beröra, trots att de flesta, oavsett val av liv, drabbas av detta gissel. I min egen genre, är det ett litet berört ämne. Där kan konsekvenserna bli så oerhört stora. Om man misslyckas med det man "lovat" genomföra. Så varför prata om det? Så tänker nog flertalet. Jag är definitivt inget undantag. Jag är en riktig oroare beträffande det mesta. Tyvärr. Inte minst när jag är på Expedition. (Dock kan jag direkt säga att oron när man blivit förälder är mångfallt större!) Men, hur som helst, så gick jag genom mina dagboksanteckningar från Johan Ivarssons och min Sibirien-färd och vill dela med mig av dessa till Er angående oron jag kände:
Vad händer
om jag inte klarar av det hela? Eller vi?Just nu finns den risken. Vi är fysiskt och mentalt trötta
efter en lång, om än helt fantastisk, men ändå slitsam färd. Våra tankar finns
lika mycket hemma som här. Jag vet av erfarenhet att det alltid är så här,
fundersamma tankar, efter ett halv års färd. Man vill få det gjort, saknar nära
och kära och det är en stor fara. Självklart är vi bägge, som ett brev på
posten, förkylda. Ändå vill vi iväg. Det är svårt att sova om nätterna. Vi
ligger och vrider oss. Av olika skäl. Johan är nog mest påverkad av min oro.
Han är ju bara 21 år och har gjort mycket mer än man kan förvänta sig att en
fullkomlig nykomling inom denna genre skall göra. Så om han skulle tvingas ge
upp, så besudlar det inte hans liv. Det har inte varit något problem. Förrän
nu, när avgörandet väntar.
Vad är det jag är rädd för? Svaret är enkelt, oron att
inte kunna genomföra det man lovat så många. Samarbetspartners, folk som följer
en världen över och ängslan att inte kunna nå ända fram och berätta om allt det
fantastiska som väntar längs denna sista del av Kolyma. Och naturligtvis, till
viss del, oron hur man själv skall hantera känslan av att ha misslyckats. Inte
hur andra uppfattar en, vad andra tycker har jag för länge sedan slutat oroa
mig för, utan hur man ser på sig själv. Men det är ju i och för sig en mycket
mänsklig egenskap. Detta med skam. Man kan undra vad evolutionen hade för orsak
när den skapade människans skamkänslor som är så dryga för oss att hantera!
Lyckligtvis har jag stått många gånger inför denna oro och
vet att det är bara att ta itu med det hela och satsa allt på ett enda kort
utan minsta lilla tvekan. Men ändå, tänk om? Det är lätt att bli förblindad av
denna oro och glömma alla det övervägande fantastiska som väntar, som dessa
fantastiska människor som väntar längs vägen, vår chans att dokumentera detta
och även det faktum, att den frihet, det lugn och den harmoni som råder där
ute, det är den som gör att man aldrig slutar med det här livet. Man arbetar
fysiskt 10-12 timmar varje dag, man rensar ur skallen fullständigt och man
sover så gott. För det mesta. Hur som helst, om 4-6 veckor vet vi svaret.
Nu gick det förvisso bra, men jag vill ändå dela med mig. Kanske kan det hjälpa någon. För det är en fråga som dyker upp då och då, från folk, mest på föreläsningar. Kanske på grund av att jag pratar och föreläser om meningen med livet. Den sibiriska varianten. I min egen oro försöker jag hjälpa andra som oroar sig. Se klippet här nedan från en förhållandevis färsk föreläsning för en grupp elever.
Jagh ar ingen direkt erfarenhet av att misslyckas på expeditioner eftersom jag inte har varit ute på någon. Men rädslan och oron för att misslyckas är nog något som genomsyrar hela vår kultur. (Vet inte hur det är i andra kulturer?) Att misslyckas, att vara misslyckad är nog bland de största av dagens dödssynder. Det är fult, ricktigt fult eftersom målet för oss alla är att vara så lyckade, så lyckliga. Så som de stora är, de ricktigt stora.
Själv kan jag inte känna att jag frigjort mig från känslan av att jag vill lyckas inför hur andra människor. Att det bara skulle spela någon roll för mig själv. Och att jag inte bryr mig om hur andra uppfattar mig. Om du kan klara av det så är DET något beundransvärt.