Låt mig först berätta att Johan Ivarsson med självklarhet klarade av att leda gruppen längs den norra delen av Skelettkusten! Han är så duktig denne unge man...
Jag har alltid, sedan jag var barn, haft perioder som jag upplevt som lite dystra. Oftast våren. Likaså denna vår. Det känns lite som om man klarat av ännu ett utmanande år och kanske skall få lite vila. Man slappnar av och då kommer all oro ut man samlat på sig. De sista åren har jag haft en sorts medicin. Jag brukar tänka på harrbäcken i norr. Den som Johan och jag upptäckte i Sibirien. Jag skrev då detta som jag läser varje vår!
En vilodag vid harrfloden.
Idag på morgonen, efter det att vi vittjat nätet, fyra nya fina stora harrar och en slibbig lake, kom jag att tänka på hur oerhört beskyddade, bekväma och bortskämda vi i den moderna världen är. Allt skall vara så kliniskt rent, bekvämt, stillasittande, totalt fri från stress, okomplicerat och ofarligt. Jag är helt övertygad om att det är inte bara ohälsosamt, fysiskt och psykiskt, utan det är grunden för den slentrian som allt mer breder ut sig i samhället. Den moderna människan får inte, vilket jag anser är avgörande för ett friskt samhälle, uppleva kontrasterna som gör att man kan uppleva den största vemod såsom den största lycka. Varje dag. Ta vårt liv nu som ett exempel.
Ingen av oss sov riktigt inatt. Johan drabbades av min magsjuka och har spytt av och till under hela natten. Jag sov inte av oro för honom och för värken från ett begynnande ryggskott. Uppkommet till följd av oron att Expeditionen skall gå under till följd av paddlingen. Slaka till mods går vi ut i myggsvärmen, möter solen, ler, sätter oss i kanoten och vittjar fylld nät, njuter och påbörjar grillandet av fisk med ris till lunch. Under tiden sågar, hugger och sköter Johan glöd och eld, samtidigt som jag själv ställer mig i en iskall bäck och tvättar kläder. Jag är överlycklig när jag är klar, får stiga upp och känner samtidigt den rena lukten. Knotten och spyflugorna går till attack och skapar irritation. Plötsligt far en kall,fläktande vind förbi. Plågan försvinner. Oj, hur man njuter av att äta måltiden utan att för en gångs skull blanda den med flygande protein!
Sandaler lagas, utrustning ses över, en ny eld dras igång, vi grillar två fina, nedsaltade harrar från morgonen och de blit middag med pasta. Tänk om vi inte fått fisk, då hade det varit ännu en dag med ris, illasmakande paketsoppa och havregryn. Plötsligt är det kväll, solen går ned bakom bergen, myggsvärmarna anländer omgående och gör oss återigen irriterade och frustrerade. Vi beger oss omedelbart in i den myggfria kåtan, Johan ser att det rycker till i nattnätet, frukosten är klar och isolerade från myggen kan vi konstatera att vi lever till fullo!
