Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition - mitt fotograferande

Den senaste tiden har jag fått sanslöst många email angående vad jag har för kamera och hur jag lägger upp mitt fotande. Det gör mig mycket glad att få sådana frågor, för det tyder på att bilderna kanske väcker någons känslor och inspirerar någon att lägga ned lite extra tid på fotgraferandet på resan. Jag har skrivit en artikel tidigare beträffande fotande på resan , men tänkte berätta lite om mitt fotande.  

Jag har en Nikon D-80 med ett gammalt 35-75 mm objektiv som jag haft sedan 1997. Jag har flera stativ, blixtar och ett 75-300 mm objektiv, lika gammalt, men jag använder vare sig blixtar, stativ eller långt objektiv. Mest för att jag är för slö och spontan för att dra med mig hela utrustningen utan under Sibirienturen där det bara gick att använda en liten Sony P 92-kamera, så gillade jag just att bara kunna ta fram den när det passande, utan att behöva planera, ta fram ur ryggsäck eller pulka, montera...så nu passar detta mer mitt sätt att vara. Extremt spontan och helt utan planering. Jag gillar heller inte att bearbeta bilderna, mest för att jag inte har tålamodet, mer än att elemäntärt styra upp dem en gnutta och jag vill att alla bilder verkligen skall motsvara hur verkligheten är. Den är alltid bra nog tycker jag.

Däremot vill jag självklart att folk skall kika på mina bilder, så med hjälp av att följa redaktör Christer Lindhs otaliga twittrar, mycket bra sådana (han fick mig att finna Spotify och mycket annat, denne mästare) , så hittade jag en fotosajt jag gillade. De andra jag haft bilderna på, Google och Flickr, är ju verkligen inte bra tycker jag, men denna, den höjer verkligen fotona! Så jag vill dela med mig av de bilder jag lagt upp där.

http://mikaelstrandberg.500px.com/

Mina foton är de som ger mig mest jobb just nu. Så det går att vara slarvig, spontan, slö och tekniskt ointresserad. men det är nog betydligt bättre att vara perfektionist. Kanske.

Ja, nog om detta....förresten fick jag detta mejl just nu, ett av ett hundratals jag börjar få från läsare varje vecka, men detta måste väl vara ett skämt? Adressen är så anonym den kan vara...

Hej.

  Hej, jag planerar på att ge mig ut i vildmarken, ca. 1 månads kajak/vandrande; och jag vill ställa en personlig fråga till dig eftersom
 du har erfarenhet och kan hjälpa mig. Jag är fysiskt fulltränad men är rädd för en enda sak; att sexlusten kommer få kroppen/sinnet ur
 balans och börja spela ett spratt, och till slut övertyga mig om att återvända. Vad gör man med sexlusten under tiden, går den bort av
sig själv eller måste man tillfredställa dess begär? Måste man ha med sig porr? Eller gör själva utmattningen den obefintlig. Uppskattar
 diit svar. 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-08-16 23:47   Thomas Traneving
Ha ha ha ..... Roligt mail. Överväger du ett svar ;)
=)
/H
 
2011-08-17 05:02   explorermikaelstrandberg
Jag svarade faktiskt, just in case, det inte var ett skämt, med typ, det är individuellt....
 
2011-08-17 12:15   seobserver
Ler med hela ansiktet! Det finns ingen hejd på frågandet./J
 
2011-08-17 16:28   explorermikaelstrandberg
ok, jag hittade svaret jag gav, döm själva om det är ett värdigt svar....

En omöjlig fråga. Det är så individuellt.

Viktigast att ge sig iväg så får du se.

Lycka till!

M
 

Läs mer i bloggen

Min första långfärdscykel

Bilden är från december 1986. Ännu en lerig uppförsbacke i Colombia. Jag kan knappt minnas platta vägar i detta land. Upp och ned hela tiden, precis som de föregående länderna Ecuador och till viss del Peru. Anderna. Här hade jag precis fått ett helt hjul mig tillskickad -det tog en månad och hamnade hos den svenska Ambassaden i Bogota- från fantastiska Monark (Kroon) i Vansbro. De hade gått in och sponsrat min cykelfärd från Chile till Alaska med en cykel och backup. En tre växlad ballong cykel som användes främst av Posten om jag inte minns fel. Jag hade själv stått på monteringsbandet i 8 månader som 18-åring och monterat bakdäck.
Där fanns då som arbetskamrater lokala legender som Leif Sixtensson, Urban Boväng, Kurt Ilar, Mikael "Zulu" Englund, Kele och Lena Stark.
Helt klart är ju att det som de flesta industri arbeten, i alla fall för mig, var inte någonting man önskade göra hela livet. Men jag är extremt tacksam för deras stöd under min första Expedition!
Tyvärr läste jag idag att denna viktiga arbetsplats har gjort sitt, se https://www.siljannews.se/.../monark-varslar-personal-och..., men anledningen är svår att förstå. Någon som kan förklara?

Glad att vara far till mina döttrar

"Tjejerna har sådan tur som har dig".
Så skriver många. Tvärtom, så är det tur att jag har dem. Jag lär mig av dem varje dag. I synnerhet i dessa tonårstider, där musik och kompisar tar mycket plats. Då är de helt vanliga tonåringar. Jag skriver så, helt vanliga, för verkligheten är att de tillbringat snart 300 nätter i tält sedan de föddes. Den gångna natten, ytterligare en. Och de har redan genomfört flera äventyr. Och det enda som jag kan se skiljer dem från deras kompisar, kanske, det är att jag ser att varje gång det blir tufft och svårigheter, så byter de direkt kostym. De blir mer koncentrerade, allvarliga och de hjälper verkligen till att ta tag i problem och gnäller vid dessa tillfällen aldrig. Annars ja.
De har två dagarna ute på fjället blev lite mer utmanande än väntat. Jag kollade väderleken, yes, rejält blåsigt med enstaka stormvindar upp till 19m/s. Yes, lite halvkallt, -5 och lägre med upp till -14 med kylnings effekt. Men jag tänkte, det klarar jag utan handskar och vi alla tre utan ett ombyte av kläder. På grund av brist på utrymme, små ryggsäckar för damerna, så tog vi de lättaste sovsäckarna, som ändå skall klara -25 grader. Jag tog med mig en tunn vindjacka. Väl på plats så förklarade tjejerna och de glömt handskarna och Dana hade t.o.m. glömt sin tjocka goretex jacka. Ja, jackan nämnde hon först på kvällen. Så här är jag med en tunn brynja och en mellan jacka med huva. Det är allt. Dana ungefär lika. Men jag vet hon är tuff. Eva hon har alltid tagit allt med ett stort lugn oavsett. Så länge hon har musik med sig.
Efter 7 km med mörkret på väg in, slog vi läger intill en frusen tjärn. Vinden var iskall, så snabbt in i tältet. 15 m/s, Dana hjälpte mig sätta upp tältet, Eva höll kontroll på de övriga livsviktiga grejerna så de inte blåste bort. Jag drog igång köket. Isen var så pass tjock att vi fick leta vattenhål och vattnet var lite rostfärgat, men det är ju tjärn vatten. Väl inne i tältet, märkte vi att vi tagit fel liggunderlag åt Dana, ett med punka. Mitt fel. Så blev det att dela två madrasser över den nu iskalla natten. Inne i säckarna märkte vi att, det här blir nog en kall natt. Men de minns från cyklingen att ibland är det så. Inget gnäll. Jag sov av och till. De också. Det var kallt, men inte besvärande kallt. Min Oura ring, som mätt min sömn och hälsa i 4.5 t.o.m. nämnde att det var min bästa sömn sedan jag kom hem från Grönland. Jag vet att det är en fördel att alltid vara lite för kall och inte bekvämt varmt. Hälsomässigt.
Klart det var rejält obekvämt att dela madrasser. men absolut inget gnäll. Och vi visste vi lär köra allt snabbt och dra nyttja av kökets värme. Snabbt i med mat, packa, ut i den kylslagna vinden och på med säckarna och dra. Vi valde vägen uppför för att få igång värmen. Tjejerna körde med mina strumpor som vantar. Lite halvkallt i kängorna de först 15 minuterna, men det gick.
Resten av färden snackade vi om ditt och datt på det bästa av vis, som när tjejerna ser sin förälder pappan som en jämlike man kan dela allt med. En fin tid.
Jag, att "utsätta" ungarna för detta sedan de föddes, är det bästa jag gjort. Dt har gjort dem lugna, de vet att de har en extra kraft, och tåliga. Utan gnäll.
Jag rekommenderar föräldrar att göra detta så ofta det går!

Korsningen av Grönlands Inlandsis är klar


Efter 32 dagar och 65 mil steg vi av isen och satte på oss ryggsäckarna och började gå. En dag senare fastnade vi vid en flodövergång och tvingades bli evakuerade med helikopter två dagar senare. Så vi korsade isen, men nådde aldrig havet. Så Lars Wallgren ich hans 2 kanrater är så vitt jag förstår de enda svenskar som helt korsat Grönland från hav till hav. Men jag är nöjd med att ha klarat isen.


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg