Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition - och hur man fotar äventyret

"Hur viktigt är det att lägga ned tid på att dokumentera sin färder och äventyr? På mina Expeditioner, så orkar jag inte att göra allt fysiskt jobb och dessutom koncentrera mig på att ta bra foton. Kan du ge några råd."

Frågan kom från en inte alltför okänd brittisk äventyrare. Som säkert skulle få mycket mer uppmärksamhet om hon lade ned mer tid på att lära sig fotografera. Tveklöst är det så att bra foton gör en avgörande insats gällande hur uppmärksammad en färd blir, så det är en oerhört viktig del. Nu är det ju dock så att endera har man ögat för bra foton eller inte, ändock kan vem som helst lära sig grunderna och en utbildning är av godo. Och det är inte kameran som avgör hur bra ett foto blir, utan fotografen. Många äventyrare som har det gott ställt och inte kan fotografera, hyr in professionella sådana för att dokumentera sina färder. De har förstått värdet. 

Jag är på gott och ont, sjävlärd på allting utom arabiska. Men i allt har jag hittat eller haft turen att träffa någon som hjälp mig. Och gällande foto så träffade jag tidigt i mina äventyrliga drömmar vildmarksfotografen Gösta tysk, med Alaska och Kanada som specialitet och han sade direkt:

Tänk bara att du behöver en förgrund, ett talande mellansnitt och en bakgrund, då har du kommit en bit på väg.

Och det är ett bra råd. Idag finns det ju så fantastiskt många bra fotografer världen över, inklusive Sverige där vi har ikoner som Claes Grundsten, Mattias Klum och Staffan Widstrand som väl till viss del täcker ämnet äventyr, så det krävs det där lilla extra för att verkligen få uppmärksamhet. Vilket man kan få genom träning och genom att välja ett unikt ställe. Jag har aldrig lagt ned någon större kraft på fotograferingen eller filmningen utan klarat mig på att berättelsen som sådan passat och bilder/film kunnat illustrera detta. 

Så en sorts sammanfattning och mina råd till denne mycket speciella dam är de dessa:

  • Gå en grundkurs för elementärt fotograferande och bildseende
  • Välj en kamera inledningsvis under förberedelserna, om det går idag, där det inte går att bearbeta bilderna i Photoshop.
  • Välj en unik plats att berätta om.
  • Välj ett kärnämne, exemplevis människor eller natur, eller kanske bägge.
  • Gå på biblioteket och låna böcker av mästarna på området och studera deras bilder.
  • Och framförallt, fota och fota och fota och spara inte på "film". 
  • Be något proffs kolla och kommentera.

Kommentera gärna. Och om ni vill döda lite tid kan ju kika på detta galleri av mina egna bilder.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-03-31 16:25   Bulingen
Jag var väldigt noga med komposition, skärpa, och sådant tidigare i livet.
Nu tycker jag att det är viktigare att verkligen fota/dokumentera, än att det måste vara tekniskt fulländat!
 

Läs mer i bloggen

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.

Att bestiga Kilimanjaro, Rongai rutten, del 1

Jambo, jambo bwana!
Habari gani? Nzuri sana!
Wageni, mwakaribishwa!
Kilimanjaro? Hakuna matata!

Jag har fortfarande den här sången som dyker upp i mitt huvud många gånger varje dag. Trots att det är mer än en vecka sedan vi anlände till Mweka Gate, sista gången hela teamet sjöng den tillsammans. Jag rankar denna vandring upp till Afrikas tak som en av de bästa upplevelserna i mitt liv. Det var verkligen en resa. En sådan där resa där man älskar varje meter och varje minut av dagen. Varför, kanske du undrar?


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg