Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition - engångsgrillar

Jag tror jag blir galen! Jag vet inte hur många jag testat denna sommar, säker tio och bara en har verkligen gjort skäl för vad de erbjuder.Och den köpte jag i en obskyr butik på Möllan och hittar inte ens tillbaka dit. Billigast och bäst. Bor man mitt i en stad som Malmö är en klotgrill eller riktig eld inte ett alternativ för en grillare. Så jag har då testat dessa engångsgrillar som lovar att det bara krävs en enda tändsticka så funkar allt och glöden blir perfekt grå ocj jämn efter 20 minuter.

Jag trodde verkligen jag kunde göra eld, men tveksamt efter allt detta slit! Det är mer jobb att få dem att funka som de ska, än att göra och hålla en vanlig eld vid liv. Kanske är det för att jag har klent tålamod. Allra sämst, som tar oerhört mycket kraft, är eländet från Netto. 25 kronor och helt värdelös. Men Solstickan som är betydligt dyrare är definitivt inte bättre. Jag tar gärna emot råd och förslag!

Att vara vildmarksmänniska i en stad är inte lätt....

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-08-24 22:41   xtrem
Samma problem, som jag löste med en sån här.
http://biltema.se/sv/Orphant-product-pages/Grill/
 
Svar 2011-08-25 08:42   explorermikaelstrandberg
Tack Dennis, lysande!
 
2011-08-25 12:24   Thomas Traneving
Håller med. Engångsgrillar är värdelösa. Det finns många "roliga och annorlunda" affärer runt Möllan. Här kan man verkligen hitta allt möjligt. ;)
Vi använder oss av en Vidar grill men den går på gasol (som köps hos Biltema) så det kanske inte är något alternativ.
http://www.primus.se/Templates/Pages/3_cols_white_middle.aspx?SectionId=5888
/H
 

Läs mer i bloggen

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg