Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition Nordirland; Stroke City

"Om ni kikar över kanten här, så ser det enda protestantiska område på den här sidan älven, omgiven av ett hav av katoliker" , förklarade guiden med stort engagemang när vi följde med på en tur längs den mur som började byggas 1613 för att dela de två grupperna; "Men vet ni, jag har en önskan och tror att det kommer att ske, nämligen att den fred vi har fått till här på Nordirland, i framtiden inte bara kommer att hålla, utan även fungera som ideal för andra konflikter världen över. och att Derry blir utgångspunkt!"


Derry som katolikerna kallar den, eller Londonderry som protestanterna kallar staden, är en värdig avslutning på ett besök på Nordirland. Platsen går också under namnet Stroke City. Den liksom sammanfattar Nordirland. Först och främst, så är lokalbefolkningen är oerhört trevlig, intresserade och hjälpsamma. Och sanslöst engagerade angående sin del av världen och det är lätt att tillbringa mycket tid på att lyssna på intressanta berättelser. Främst angående de s.k troubles. En av de som gjorde en stor skillnad när det gällde att överbrygga de enorma motsättningar som rådde mellan de två, katoliker och protestanter, var en Derry-bo, Nobel pristagaren John Hume. Ett pris han delade med John Trimble. och oavsett hur man vänder på saker och ting, så präglas ett besök i denna underbara del av världen av just the Troubles/Motsättningarna. Och för min egen del är bara det mycket lockande och därför var besöket i Bogside, där det s.k Bloody Sunday eländet inträffande, en av resans höjdpunkter, återigen till följd av de politiska väggmålningarna som är med världens bästa.

Som helhet måste jag säga att besöket i Nordirland är en uppenbarelse! Jag hade inte förväntat mig att det skulle vara så oförstört, genuint, vackert och sanslöst spännande! Att folk skulle vara fantastiska, det förstod jag efter ett besök i våras i den södra delen, men de är nog ett snäpp mer fantastiska i Nordirland, ovana vid turister som de är. Det är ett helt säkert, mycket familjevänligt land med den mest fantastiska kuststräcka man kan drömma om. Skynda er dit innan det är för sent och de stora massorna börjar anlända till detta lilla himmelrike!

Och jag vill tillägga, skall ni hit, så rekommenderar jag er att läsa på om the troubles för att förstå varför problemen finns än idag. Det gör er upplevelse större.

För mer foton från Nordirland, se http://mikaelstrandberg.500px.com/ och Vill ni veta mer om Irland och Nordirland, besök http://www.facebook.com/upptackirland och gilla gärna sidan.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-08-08 20:45   dHANScan
Intressant för en där som jag har varit 2 ggr i Ulster (1993, 2000) att läsa dina blogginlägg.
Men jag har nog mer försökt undvika dessa 'troubles', dvs jag har bara kommit genom randområden i landet på väg från nordvästra Irland till Dublin Airport med cykel och tält. Det var intressant i 2000 få uppleva de mycket mer disketa gränskontrollposter än de som var i 1993, den gång var de ännu med engelska vakter. Vakterna var snälla (för att jag var dansk, gissar jag...), men om befolkningen lärte jag endast att de var ännu mer snälla på irländska sida av gränsen. Men man kan ju lära nytt.
Och visst finns det fantastiska naturscenerier på hela irländska ön
 
Svar 2011-08-09 07:31   explorermikaelstrandberg
Tack för ditt inlägg, det var inressant att höra. Jag tror att 11 år av ngn sorts stabilitet har gjort sitt till. Jag hoppas se resten av Irland också, det är en fantastisk ö med fantastiska invånare!
 
2011-08-09 10:56   thegedd
Håller på och läser en bok om det trettioåriga kriget (1618-1648). Och tänker genast på hur författaren "försöker" föklara hur det hela började, jo...nämnligen genom motsättningar protestant/katolik.
Historien upprepar sig ständigt (motsättningar/konflikt) med andra ord och kommer så att göra, tänker nu på det som händer i London med omnejd.
Och visst är Londonderry en intressant stad. Att få någon slags "klarhet" (riktig förklaring) till alla motsättningar/konflikter genom åren är ju svårt. Enligt de jag kom i kontakt med (2005) så kunde de inte själva riktigt klargöra om "varför eller hur" det kunna blivit som det blivit.
Knepigt !
"den mest fantastiska kuststräcka man kan drömma om" Håller med till 101 %
 
2011-08-09 13:39   explorermikaelstrandberg
Intressant som alltid, Jesper, jag har mer gått in på ämnet på min hemsida, www.mikaelstrandberg.com, läs gärna de artiklarna, 5 stycken, och kommentera gärna, det är intressant det du säger. Under tiden jag var där, skrev jag en blog "live" så att säga, se http://500px.com/MikaelStrandberg/blog och många av läsarna kom från trakten och hade mycket intressanta åsikter. Bland annat har jag fått flera samtal från Derry´s visitor center angående vad jag skrivit...starka åsikter....boken Explaining The Troubles är väl värd att läsa för att få perspektiv, för nog tycker jag att det finns anledning till bekymren. Nu hoppas jag verkligen att den lösning som finns just nu, håller oc kan fungera som modell för andra delar av världen i konflikt. Jag fick ett mejl nu på orgonen från ett annat land med samma bekymmer och hoppas kunna fara dit snarast. Vi får se. Tack som alltid Jesper för dina insikter.
 
2011-08-09 13:41   explorermikaelstrandberg
Gå en bra bit ned i bloggen på http://500px.com/MikaelStrandberg/blog för att hitta de aktuella "live" bloggarna...
 
2011-08-09 18:46   thegedd
Tack för länkarna och boktips, ska läsa framöver.
 

Läs mer i bloggen

Min första långfärdscykel

Bilden är från december 1986. Ännu en lerig uppförsbacke i Colombia. Jag kan knappt minnas platta vägar i detta land. Upp och ned hela tiden, precis som de föregående länderna Ecuador och till viss del Peru. Anderna. Här hade jag precis fått ett helt hjul mig tillskickad -det tog en månad och hamnade hos den svenska Ambassaden i Bogota- från fantastiska Monark (Kroon) i Vansbro. De hade gått in och sponsrat min cykelfärd från Chile till Alaska med en cykel och backup. En tre växlad ballong cykel som användes främst av Posten om jag inte minns fel. Jag hade själv stått på monteringsbandet i 8 månader som 18-åring och monterat bakdäck.
Där fanns då som arbetskamrater lokala legender som Leif Sixtensson, Urban Boväng, Kurt Ilar, Mikael "Zulu" Englund, Kele och Lena Stark.
Helt klart är ju att det som de flesta industri arbeten, i alla fall för mig, var inte någonting man önskade göra hela livet. Men jag är extremt tacksam för deras stöd under min första Expedition!
Tyvärr läste jag idag att denna viktiga arbetsplats har gjort sitt, se https://www.siljannews.se/.../monark-varslar-personal-och..., men anledningen är svår att förstå. Någon som kan förklara?

Glad att vara far till mina döttrar

"Tjejerna har sådan tur som har dig".
Så skriver många. Tvärtom, så är det tur att jag har dem. Jag lär mig av dem varje dag. I synnerhet i dessa tonårstider, där musik och kompisar tar mycket plats. Då är de helt vanliga tonåringar. Jag skriver så, helt vanliga, för verkligheten är att de tillbringat snart 300 nätter i tält sedan de föddes. Den gångna natten, ytterligare en. Och de har redan genomfört flera äventyr. Och det enda som jag kan se skiljer dem från deras kompisar, kanske, det är att jag ser att varje gång det blir tufft och svårigheter, så byter de direkt kostym. De blir mer koncentrerade, allvarliga och de hjälper verkligen till att ta tag i problem och gnäller vid dessa tillfällen aldrig. Annars ja.
De har två dagarna ute på fjället blev lite mer utmanande än väntat. Jag kollade väderleken, yes, rejält blåsigt med enstaka stormvindar upp till 19m/s. Yes, lite halvkallt, -5 och lägre med upp till -14 med kylnings effekt. Men jag tänkte, det klarar jag utan handskar och vi alla tre utan ett ombyte av kläder. På grund av brist på utrymme, små ryggsäckar för damerna, så tog vi de lättaste sovsäckarna, som ändå skall klara -25 grader. Jag tog med mig en tunn vindjacka. Väl på plats så förklarade tjejerna och de glömt handskarna och Dana hade t.o.m. glömt sin tjocka goretex jacka. Ja, jackan nämnde hon först på kvällen. Så här är jag med en tunn brynja och en mellan jacka med huva. Det är allt. Dana ungefär lika. Men jag vet hon är tuff. Eva hon har alltid tagit allt med ett stort lugn oavsett. Så länge hon har musik med sig.
Efter 7 km med mörkret på väg in, slog vi läger intill en frusen tjärn. Vinden var iskall, så snabbt in i tältet. 15 m/s, Dana hjälpte mig sätta upp tältet, Eva höll kontroll på de övriga livsviktiga grejerna så de inte blåste bort. Jag drog igång köket. Isen var så pass tjock att vi fick leta vattenhål och vattnet var lite rostfärgat, men det är ju tjärn vatten. Väl inne i tältet, märkte vi att vi tagit fel liggunderlag åt Dana, ett med punka. Mitt fel. Så blev det att dela två madrasser över den nu iskalla natten. Inne i säckarna märkte vi att, det här blir nog en kall natt. Men de minns från cyklingen att ibland är det så. Inget gnäll. Jag sov av och till. De också. Det var kallt, men inte besvärande kallt. Min Oura ring, som mätt min sömn och hälsa i 4.5 t.o.m. nämnde att det var min bästa sömn sedan jag kom hem från Grönland. Jag vet att det är en fördel att alltid vara lite för kall och inte bekvämt varmt. Hälsomässigt.
Klart det var rejält obekvämt att dela madrasser. men absolut inget gnäll. Och vi visste vi lär köra allt snabbt och dra nyttja av kökets värme. Snabbt i med mat, packa, ut i den kylslagna vinden och på med säckarna och dra. Vi valde vägen uppför för att få igång värmen. Tjejerna körde med mina strumpor som vantar. Lite halvkallt i kängorna de först 15 minuterna, men det gick.
Resten av färden snackade vi om ditt och datt på det bästa av vis, som när tjejerna ser sin förälder pappan som en jämlike man kan dela allt med. En fin tid.
Jag, att "utsätta" ungarna för detta sedan de föddes, är det bästa jag gjort. Dt har gjort dem lugna, de vet att de har en extra kraft, och tåliga. Utan gnäll.
Jag rekommenderar föräldrar att göra detta så ofta det går!

Korsningen av Grönlands Inlandsis är klar


Efter 32 dagar och 65 mil steg vi av isen och satte på oss ryggsäckarna och började gå. En dag senare fastnade vi vid en flodövergång och tvingades bli evakuerade med helikopter två dagar senare. Så vi korsade isen, men nådde aldrig havet. Så Lars Wallgren ich hans 2 kanrater är så vitt jag förstår de enda svenskar som helt korsat Grönland från hav till hav. Men jag är nöjd med att ha klarat isen.


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg