Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

20 år sedan Kolyma Expedition:Vilken skillnad

Vilken skillnad!

-43° klockan 09.00 2004, vi har slagit läger vid N 67°31'57.2 och Ö 154°33'05.8, 55 km avverkade på 3 dagar.

I jämförelse med skidturen från Zyryanka till Srednekolymsk har vi upptäckt redan nu, efter bara tre dagar, en helt avgörande skillnad! Nämligen dagsljus och sol!

Allting är så mycket enklare. Under den förra färden var temperaturen exakt lika, oavsett vilken tid på dygnet. Var det -50° C, gällde det hela dygnet och solen nådde aldrig ovanför trätopparna. Vi levde i ett evigt mörker och i en ihållande och kall kyla. Nu, går solen upp kvart över nio och ned kvart över fyra, vilket innebär att vi har 4 soltimmar! När det är som varmast, i 13-tiden har temperaturen höjts till -30°C. Alltså 13 grader varmare! Och det är en avgörande skillnad!

Under den här tiden hinner den värsta kroppssvetten -som förut frös till is så fort vi stannade till- torka upp, vi behöver bara byta vantar en gång, man fryser inte alls om fötterna, det är ingen större risk för frysning (obs! Det har varit i stort sett vindstilla) och för första gången -vilket aldrig hände på förra sträckan!- kan vi stanna till några minuter och njuta av både omgivning och livet!

På förra turen var vi helt genomfrusna in på ryggmärgen när vi skulle sätta upp tältet, ta oss in i det och vi blev aldrig varma. Här värmer solen oss så pass att vi känner oss varma när vi kryper in i sovsäcken. Det är mycket avgörande för          nattsömnen. Och pulkorna går mycket lättare när snön värmts upp över -40°C.

Men, jag vill bara påpeka att vi har långt kvar, i Sibirien kan allt det värsta hända på nolltid när det gäller vädret, och pulkorna är tyngre. Mycket, eftersom vi har dubbelt så mycket bränsle, runt 115 kg/person, och att dra dem är ett fruktansvärt slitgöra, men formen verkar vara ett snäpp bättre än förra gången och än har de högre makterna varit med oss. Kanske för att de två jättekorparna, Hugin och Munin, dök upp igår igen!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg