Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

100 000 tittare som leder till längtan

Uteliv som sådant är en exklusivitet för flertalet på denna jord. Jag har inte varit ute i vildmarken och känt den uppfriskande rena, klara luften och tystnaden sedan i april förra året. Resten av tiden har jag överlevt i storstad som hemmapappa. Den enda luft jag andas är mest förorenad och ibland undrar jag om detta verkligen är bra för döttrarna. Jag är ju hemma med dem varje dag, tjugofyra timmar om dygnet och det skapar ju det starkaste av band. men det verkar mest vara jag som lider av storstaden. Och betongen. Och trafiken. Döttrarna vet egentligen inte om någonting annat. Så jag har bara mina erfarenheter av livet att nära mig på och just nu längtar jag sjukt efter en tid i Sarek. Eller i Sakha. Kanske det är fler än jag som längtar dit, för jag såg att över 100 000 människor tittat på piloten från Sakha, (som senare ledde till Frozen Frontier Expedition som skedde förra året. Se http://www.outwildtv.com/expeditions/frozen-frontier/posts ) Kika gärna på den och läs kommentarerna! (Börja med de senaste!


Intressantast med många kommenterar som är negativa är välmenande människor som sällan har med natur och urbefolkningar att göra. Skulle man följa deras direktiv, så skulle en stor del av de få som fortfarande finns, som exemplevis eveneska renskötare, vara utdöda. Och våra egna samer och dess rennäring. Det är just dessa grupper av människor som kan lära oss det flertalet av oss saknar idag. Vilka är vi egentligen, vi människor, och var passar vi in?

Nä, nu vaknade Dana och det är dags att laga lunch igen. Stångkorv med makaroner.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg