Jag skulle ju skriva lite om hur det var i somras, nä, det får inte plats, livet rusar förbi här i Kathmandu, här kommer lite rapporter från veckan som gått!

Jag hänger med livet, promenerar runt och kollar på livet som jag ju gillar, och gör en insats i det som kommer i min väg. Går på magkänslan. 





Så var det en tjej som jag kände jag från i somras, hon bodde i tältlägret här i stadsdelen Jawlakhel som jag bor i. När jag kom hejade hon, följde ibland efter lite på håll, kom ibland fram och hejade om jag satt och drack te eller nåt, pratade lite. En dag stod hon utanför caféet när jag var därinne. En annorlunda tjej. 

Och en dag kom det. 

Hennes mamma hade ramlat och skadat benet. Hon sa att de var brutet. Men de hade inte råd att gå till doktorn. Jag frågade när hon hade ätit sist. Frö 12 dagar sedan. Nä, hon är ju pigg, det här stämmer inte. Men hon är ju inte så gammal, hon förstår inte hur galet det låter. Kan vi ses här i morgon säger jag, så följer jag med hem och kollar in hur det är med mamma. Javisst, gärna. 

Så jag gick dit. Herregud. Herregud min skapare. Mamman var samma kvinna som fick min mormors filt i somras, när de bodde i tältlägret efter jordbävningarna. Hon hade den omkring sig. Och pappan är den blinda farbrorn som tigger pengar utanför zoo. Hemmet var ett kolsvart skyffe, sååå smutsigt, och där låg mamman med ett knä svullet som en ballong. Och inga fötter. Amputerade.



Jag planerade att ta henne till sjukhuset nästa dag. Kolla upp knäet. Så länge köpte jag två kassar mat till dem. en med färdiglagat och en med frukt och grönsaker. Så här skrev jag på Facebook sen. 

"Jag gick alltså hem med flickan för att kolla läget med mamman som skadat benet. Fann mamman i ett oerhört smutsigt, mörkt och trångt rum där hela familjen bodde. Det fick mig att tänka på Per-Anders Fogeltröms bokserie Barn av sin stad och hur fattigdomen beskrevs i Stockholm för ett par hundra år sedan. Som jag för övrigt läste första gången när jag låg med lunginflammation här i Jawlakhel 1998 och norska konsuln hjälpte mig till sjukhus. 

Och kvinnan hade inga fötter! Men den kvinnan kände ju jag sen tältlägret i somras, japp, det var hon som fick min mormors gamla filt som jag hade tagit med för att ge till någon behövande. 



Fötterna var amputerade sen tidigare. Nu hade kvinnan fallit och skadat knäet. Och flickans pappa visade sig vara den blinda mannen som sitter utanför zoo och tigger pengar. 

Jag tänkte ta henne i en rullstol från sjukhuset som ligger i närheten men det har regnat så det är alldeles lerigt överallt så det skulle inte funka att köra henne i rullstol på geggiga lergator utan jag fixade en ambulans. Jag fick ta kvinnan på ryggen ut till ambulansen. Tur jag är van att bära. Hon var tapper men herregudars att jag hörde att det gjorde ont. 

På sjukhuset röntgades knäet, som är minst tre gånger så stort som det oskadade knäet och sen in till ortopedläkaren. Menisken eller knäskålen eller vad det nu pataella nu är på svenska, visade sig vara spräckt. Och en hejdundrande blödning inne i knäet. Det är inget de opererar utan hon fick en skena hon ska ha i sex veckor, och jag köpte även ut den medicin läkaren ordinerade till henne. Och sen kunde vi ta ambulansen hem igen, och in igen på min rygg. Nu är hon hemma och vet att det inte är någon fara å färde med knäet. När det har läkt kan hon gå igen med hjälp av sina kryckor och proteser. 

Varmt tack för allt stöd! 

Det har kommit in mer pengar än vad sjukhusräkningen, ambulanstransporter, skena och medicin gick på så jag kommer använda pengarna att hjälpa familjen. 

Någon har föreslagit att jag ska köpa gas till dem. Grejen är att det finns ingen gas att köpa. Man måste ha superspecialkontakter för att få tag i gas. Såna superspecialkontakter har jag inte. Men det har el ett par timmar om dygnet så jag kan se om jag hittar en elplatta till dem. Det behövs en speciell grunka som reglerar spänningen också, annars går propparna bums. Eller det börjar rent av brinna. Det har vi till varenda kontakt här jag bor. Ska se om jag kan hitta. Grabbarna hjälper mig nog. Och fylla på deras matförråd också. De fick två kassar med mat idag, en med färdiglagat och en med frukt."

Bilderna är i dålig kvalitet för det var så mörkt och jag har försökt ljusa upp dem lite, så gott det nu gick. 

I det där rummet bor mamman vars fötter är amputerade och som nu skadat knäet, hennes gamla mamma, hennes syster, hennes blinde make och två döttrar.

Rummet är ca tolv kvadrat, de har en säng till hela familjen, rummet har stengolv och kalla stenväggar, de har ljus när elen är på, ett par timmar om dagen. Från den enda lampa de äger. De har inget vatten utan hämtar i en pump ute, med så smutsigt vatten att jag inte vill dricka ett endaste glas. Ingen toalett utan finns gemensamma lite här och var. 

Sen tänkte jag att de behöver hjälp. Så jag började shoppa en leverans till dem. Här en säck med 25 kilo ris. 



Det blev lite av varje, en rejäl påse lök, och en med linser som de äter mycket här, två kilo mjöl, ett kilo av vardera salt och socker, en packe med toalettpapper, tvålar av olika modeganger, tandborstar, tandkräm, 30 engångspåsar schampo, rengöringstrasor och svampar och grejer, diskmedel, disktvålar, fem påsar tvättmedel, två packar med ljus, ska köpa fler ljus, rejält med olika kryddor, konserver med sardiner, tonfisk och lite annat, en paket te, två påsar kaffe, en burk honung, ett paket cigaretter, japp, vet pappan, den blinda farbrorn, gillar att röka när han kommer över en cigarett så vi tar lite bus style också.



Sen var det dags för leverans. Herregudars. Så här skrev jag på Facebook. 

"Jag är helt slut. Inte för att det var fysiskt jobbigt att fixa hem grejerna till familjen. Och köpa en riskokare. Utan för att se deras reaktioner. 

Allra starkast var det att se Kamalas, flickan – först trodde jag hon hette Cordelia men nä, Kamala, hur som – att se hennes reaktioner när vi köpte riskokaren. Hon var så oerhört glad. Och skuttade fram i hoppsasteg.


Och vi behövde en liten kontaktgrejs för att konvertera deras väggkontakt med tre piggar till så man kan sätta i en kontakt med två piggar. Vi köpte en sån så de kan använda riskokaren. Direkt när vi kom hem satte hon den i väggen för att kolla om den funkade. När hon såg att den gjorde det, dvs. att de nu har möjlighet att använda elgrejer med tvåpiggskontakt, hon var så oerhört lycklig. Och den den kostade 80 rupies. 6,70 kronor. De hade inte haft råd att köpa en sån och kunde inte använda elprylar med två piggar. Hon var så oerhört glad. 

Och sen packade hon upp riskokaren som om det var finaste julklappen på julafton, så ivrig, satte ihop den och testade om den fungerade. När lampan lös, herregud min skapare. Och hon är ju bara ett barn. Igår fyllde hon tretton år. Finaste presenten hon någonsin fått, tyckte hon. En riskokare. 

Hon hade kollat priset på minsta billigaste riskokaren. Men vi köpte en större. Så de kan laga mat till alla på en gång. 2,500 rupies. 210 kronor. Och nu kan de laga mat till hela familjen 6 timmar om dagen. Det är alltså en elektrisk riskokare. Det finns ingen gas att få tag i för Indien har stängt gränsen för import av gas, bensin, diesel och allt sånt så folk har ingen gas att laga mat med. Men det finns el 6 timmar om dagen. Har man en elektrisk riskokare så kan man således laga mat. 

Ska se om jag hittar en vattenkokare till dem också. Och en grenkontakt. Och se om jag kan hitta en lysdiodlampa som man kan ladda med elektricitet så de har lyse när det inte finns någon el. De har kolsvart inne i sin skrubb 18 timmar om dygnet. Eller rent av två lampor. 

Kamala blev också väldigt glad för de 12 paket dambindor som jag hade köpt. 

Ja herregud. 

Och mamman, hon med amputerade fötter och krossad knäskål, blev så inibänken glad för maten. Hon tjuvrökade en cigarett, jag hade stoppat med ett paket cigaretter, och hon ville att jag skulle ha en jag också, så satt vi där och smygrökte. Hur gulligt var inte det då. Hon visste inte vad man skulle ha trasan till. Tvätta golvet sa jag. Jaha, ja, det skulle behöva tvättas, sa hon. Fast de ville hellre ha den till att tvätta kroppen med den. Ja men ha den till det, så köper vi en till, sa jag. Då blev hon jätteglad. Kostar 2-4 kronor beroende på storlek. 

Och så kom pappan hem, han som är blind, så oerhört tacksam, han önskade gärna kex om det blev något mer, att ha i morgonmjöken. Men det är ju inte nyttigt, sa jag. Men det är väldigt gott sa han, med goaste leendet. Hahaha. Hans favoritkex kostar ungefär en krona paketet. Och en trasa till. Och så blev vi en tandborste kort. Moster bor visst där också. Sex personer i den där skrubben. Herregud. Mamman var nöjd som det var. Kamala önskade en barbie om det blev något mer. Eller en varm filt. Det är så kallt på nätterna. Herregud.

Det här blev oerhört starkt för mig. 

Varmt grattis på födelsedagen Kamala. Du är en oerhört modig liten kickassbrud.

Ska se om jag kan hitta fler som behöver en riskokare. Så oerhört enkelt och så oerhörd stor hjälp."



Jag var helt slut efteråt. Många har det så fruktansvärt tungt men de har sådan livsglädje, vänlighet och ett enormt hopp. jag blir helt knockad. Inte för att det tunga och svåra, det hade jag ju kunnat bli, men nä, utan av allt det fina. Jag tog mig en vilodag, och gosade med hunden här i huset, och nu är jag back on the streets of Kathmandu. Idag ska jag träffa flickan jag fixat skola till, lite pirrigt! 



Man får så klart hjälpa till med stöd. Jag står för mina egna utgiftifter för resa, boende osv själv så allt stöd gå 100% till hjälp på plats. Vi, dvs. alla som bidragit med stöd, har nu passerat 141,000 kronor. Helt otroligt, jag skulle ju bara åka och hjälpa till lite. 

Swish 0738462752
Bankgiro 334-0502

Varmt tack till er som hjälper till här från Utsidan också! 

Min hemsida – ny! 
Till min svenska Facebook där jag gör dagliga uppdateringar.