Monsunen är inte bara sen i år. Den är helt fucked up.

Monsunen kommer upp söderifrån mot Nepal och Tibet i slutet av maj/början av juni och drar sig tillbaka igen i slutet av augusti/början av september. Det är så det brukar vara. Så här är det vandrings- och klättersäsong på våren och på hösten, innan och efter monsunen. I bergen i Pakistan och på Kina-sidan norr om Pakistan, dit monusnen inte når, där t.ex. 8000-metersbergen K2, Broadpeak och Gasherbrum I och II ligger, är det högsäsong under sommaren. Så just nu, i oktober, är det högsäsong här i Nepal. 

Men inte i år. I år är det knas. Det regnar, det dundrar och på de högre höjderna innebär det snö. I stora mängder. Och det tar inte slut, det bara fortsätter och fortsätter. Så här såg humlen ut från mitt tak i Kathamndu en eftermiddag i mitten av oktober. 

Min klätterkompis Grace som besteg 8000-metersberget Manaslu i september berättar om enorma mängder snö där uppe. Och i baslägret regnade det som aldrig förr. Hon hade aldrig sett på maken. Och det var då det, i augusti-september. Sen dess har det fullständigt öst ner på många håll.

Här är mina grannar, Laurent från Frankrike och Amy från Costa Rica, de berättar att det nu är avstängt att ens vandra in till Manaslus basläger pga. av snömassorna. Och 5000-meterspasset Larke är avstängt, det är avstängt ända från Sama, två dagars vandring innan passet. Redan där i Sama går snön till knäna på vissa ställen och där är det är vanlig vandringstig i vanliga fall. De var härom dagen, alltså i mitten av oktober. 

Regn betyder jordskred, snö betyder snöskred och laviner. Så jag själv har valt att avvakta. Play safe. Magkänslan har hojtat död död död. Det riktigt skrek ett tag och jag förstod inte alls. Var otroligt orolig för min vän som var på Manaslu, redan innan hon egentligen hade kommit upp på några direkta höjder. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det, tänkte på mina egna nära vänner och anhöriga, pappa fattar hur farligt det är men få vänner förstår. Jag förstår så shit vad orolig jag var. Men det gick bra.

Men jag kände ju att någon skulle dö. Folk dog i bergen, huller som buller, men det var inte det, någon som jag hade någon närmre relation till. Den där känslan tar inte fel. Nej, den gör ju inte det, någon dog i en lavin, men inte här i Nepal, utan i Chile. Precis de dagarna då det var som värst. Andreas Fransson, extremskidåkaren som fick utmärkelsen Årets Äventyrare samtidigt med mig. Han försvann i en lavin den 30 september och har inte hittats. Huja. Jag minns hans föräldrar, hur stolta de var. Nu har de fått beskedet som alla anhöriga så befarar. Fan. Ursäkta. Ni är i mina tankar. Jag hängde inte mycket med Andreas men det kändes som jag kände en alldeles speciell samhörighet med just honom, lite som en äventyrsbrorsa. Må Andreas vila i frid. Amen. 

Åter till Nepal. Jag kände död och ännu mera död. Folk dog i bergen här, laviner och allt möjligt men inga stora mängder. Men så en natt kom ett jäkla oväder tack vare en tyfon i Indien. Jag var i templet och ett sjuhelsikes oväder bröt loss. En grabb på kursen höll på att göra i brallan alldeles när hela hans säng for i luften. I bergen fullkomligt vräkte det ner snö, på sina håll över en meter. Vandrare har varken utrustning eller kunskap för sånt. Folk snöade in alldeles. Många dog. Många. Och många rapporterades saknade. 

Och det fortsätter. Regn, snö och dödsfall. Det är kaos på sina håll.

Expeditioner började bryta redan i början av september. Flera områden har stängts av för vandrare. Många har fått evakueras.

I skrivande stund, 27 oktober, är jag i Pokhara precis söder om Anaprunamassivet och just nu fullkomligt vräker regnet ner, det blixtrar och åskar och dundrar som bara den och det har hållit på från och till i några timmar. Sen jag kom har det i stort sett varit konstant mulet över massivet och jag har bara skymtat några toppar några korta ögonblick, bortsett från mornarna som ofta är klara. Och vid den här tiden är det ofta högsäsong med klara dagar.

Stan är full av chockade vandrare. Jag har flera stycken bara här på hotellet där jag bor. De behöver berätta om och om igen. Traumatiserade. Det kom en lavin, den var stor som en fotbollsplan, med isblock och träd och allt, och guiderna var på andra sidan, det var omöjligt att gräva fram människor. Hörde jag en grabb i restaurangen berätta för någon. 

Nu kommer fler och fler rapporter om landskred. Snön smälter och smältvattnet gör att marken rör på sig. Minst lika farligt som laviner. Hela byar kan rutcha iväg och bli en skrammelhög en bit bort.

Det är på riktigt, det är farligt.

Och det gäller att kunna säga nej när det går att säga nej.

Men jag har ju bokat in den här vandringen, allt är ju betalt och klart och flyget och allt! Ja, jag vet. Men faktum kvarstår. Det vi alla vet. När det väl gäller och det är dags att säga nej så gäller det även om allt är bokat och betalt eller man rent av här. Ingen kan fatta beslutet åt en. Man måste fatta det själv.

Det är bra att ha strategier för att klara sitt nej. Som funkar för just mig. Eller för just dig. Jag själv har vissa säkerhetsregler. Bryter jag mot dem är det mission failed. Spelar ingen roll om jag kommer upp på toppen eller whatever, jag är diskad, som att trampa på brädan i längdhopp. Jag gör det här för att jag gillar att klura ut hur sjutton man ska göra, då ingår att inte bryta mot mina säkerhetsregler och jag ska dessutom ha kul. Misslyckas jag betyder ju inte det att jag behöver vara hård mot mig, men jag kollar på det, på skarpen, Anneli, det här gick inte bra, nu får du ta reda på varför, varför bröt du mot dina säkerhetsregler, inte förklara bort det, inte skylla på andra, inget, utan bara se så rakt och naket på mitt agerande och mina känslor som möjligt, fejsa vad det handlar om och sen lära mig att göra på ett annat och bättre sätt. Jag har gjort misstag och jag har lärt av dem. Jag gör fortfarande misstag och jag lär av dem också. 

Jag är bra på att säga nej, jag har vänt, jag har valt andra omständigare vägar, jag har åkt hem och sen har jag kommit tillbaka. Ni som har följt mig länge vet att jag vände på Mont Blanc när jag skulle upp och acklimatisera mig, samma dag jag gick ner från ett annat håll rasade just den slänten jag hade bangat och åtta dog. I Pakistan vända jag i baslägret, alldeles för farliga snöförhållanden det året, trots att det var en sjuhelsikes resa att ta mig dit. Om och om igen har jag vänt. Berget Getryggen bredvid Storulvåns fjällstation i Jämtland, jag har försökt flera gånger men alltid vänt. Nu har jag avvaktat. Jag har ännu inte beslutat att inte gå men jag avvaktar. Inte ett par veckor ensam uppe i de bergen just nu. Snö i sig klarar jag, även metervis, men inte laviner och jordskred. Så jag softar lite. Det kan ju vara himla vackert med moln om man bara är på rätt ställe.

Och så funderar jag. Vad har jag att lära nu? Men har jag något att lära, jag har ju avstått? Hm. Jag kände mig helt mes ett tag. Det gör jag inte nu. Nu är jag stolt att jag lyssnade på min magkänsla. Jag förstod inte allt den skrek om men skrek gjorde den. Och jag lyssnade och avstod. Bra där Anneli. Det är inget mes. Det är styrka. Att lita på magkänslan i blindo. Utan att förstå. Bara lita. Heja dig. Så försöker jag tänka. Det var bra. Inte mes. 

Men de som har bokat resa och allt? Man kan ju kanske välja en alternativ aktivitet. Jag som tog mig en tiodagars meditationskurs i ett tempel, bland det värdefullaste jag gjort. 


Det finns kulturvandringar på lägre höjd i Nepal, så här grönt och fint är det på lägre höjd, toppenvackert att gå på stigar som slingrar sig mellan byarna. Finns djungler och grejer här också, man kan bada med elefanter och allt möjligt. 

Man kan ta fallskärmscertifikat här i Pokhara, och så har man ofta utsikt över Annapurnamassivet i alla fall på på mornarna. 

Det är mycket snurriga historier och felinformation i omlopp som hör till när det också är många stressade vandrare. Många är direkt traumaskadade. 

Ibland skriver folk på bloggar att allt är toppenbra, andra som har varit på precis samma ställe har helt andra historier och har avbrutit. De som väljer att stanna har ibland en tendens att förringa eller ibland rent av helt förneka problem, de som väljer att avbryta har en tendens att förstärka dem. Alla behöver rättfärdiga sina beslut, det hör till och påverkar historierna och man måste ha det med när man lyssnar på allt.

Det verkar komma lite fler positiva rapporter från Everestområdet. Jag vet inte, jag är ju inte där och ser och känner på människorna. Jag behöver göra det för att förstå mer på riktigt hur det är. Någon kanske säger att det var bra men hela deras känsla och kroppsspråk säger något annat men de klarar inte att fejsa det, förnekar, förtränger. Det hör till. 

Som här, en del säger att det gick bra med snöovädret som damp ner i tyfonovädret, de hade tänkt tälta men kunde övernatta i hyttor. Men just nu sitter några vandrare här i hotellrestaurangen, de hade inget tält med sig, de hade bokat hyttor hela vägen men fick inte plats, en natt var hyttan de bokat överfull av tältare, så de fick övernatta ute i snöovädret i ett enkelt tält som hyttan hade i ett förråd – fast utan sovsäck och liggunderlag. De mår så där nu men är glada att de är bland de som lever. Och visst gick det toppenbra för tältarna inne i hyttan. 

När det är kaos så funkar det inte alltid att dela med sig och låna ut. Såna mekanismer kan låsa sig. Så där sitter folk i tält på utsidan utan utrustning, och inne i hyttan sitter massor med folk med utrustning för tältning. Det kan bli så när vi människor blir chockade. En gång dog det ett gäng på vintertur i svenska fjällen, de satt och frös ihjäl i en snöbivack med förstärkningskläderna och sovsäckarna kvar i ryggsäckarna. Mental blockering.

Även lokalbefolkningen skickar ut knassignaler nu eftersom de är beroende av turismen. De behöver ju turisterna. Pengarna. För att klara vintern. Deras desperation känns också och när jag gör en bedömning är den känslan oerhört viktig. Inte bara orden. Historier huller som buller. Guider pushar också att fortsätta för att få sina pengar. En del måste varken de vill eller inte, hur ska de annars klara vintern. Då får man som västerlänning gå in och ta ansvar för att säga nej, men hörru, vi kräver inga pengar tillbaka, det här var ju inte ditt fel. Hade det varit i västvärlden hade man kallat det force majeur. Sånt finns inte här. 

Knas all over the place.

Jag har det bra även om det inte blev som jag tänkt mig. Hela resan har blivit annorlunda, starten var ju omg helt annat än jag var van, och sen allt det här. Nä, det känns inte som läge att sticka ut ett par veckor på egen hand och hänga på 6000-7000 metershöjder som jag tänkt mig. Men det är lugnt, jag har varit med om värre besvikelser här i livet. Och jag vet att det ingår, att ibland funkar det inte. Känner mig faktiskt inte så värst besviken när jag tänker efter, det gillar jag, det betyder att jag har tränat upp mina skills i att bara vara i det som är, jätteskönt. 

Så vad jag gör jag nu? Jag softar i stan, landar fortfarande mycket från grejset från templet, det var väldigt stora grejer jag lärde mig, jag läser böcker och idag är jag hembjuden till en svensk nepales eller nepalesisk svensk, vet inte vad man ska kalla det. Han är född här men bor i Sverige sen några år, pratar svenska och är himla stolt över sitt svenska id-kort. Haha, sweet. Gullig present jag fick, ett nepalesiskt sim-kort, kostar en tia men det är ju himla praktiskt. Så nu har jag svenskt, ryskt, pakistanskt, argentiskt och nepalesiskt telefonnummer. 

Och så hjälper jag till att lyssna på traumatiserade vandrare. Man behöver inte säga så mycket, eller komma med kloka råd, bara lyssna. Grejen är att de behöver få prata. Om och om igen. Och så försöker jag pimpa dem med lite med lent och snällt, lassi är lent, tända ljus på bordet så det blir lite tryggt och mysigt, har ofta lite choklad i fickan om jag skulle stöta på nån som knasar på ett café eller nåt, lent på så många kanaler som möjligt, det smakar lent, det är lent att någon bryr sig, då är det lättare att prata om det onda och det lena kan dessutom passa på att smyga sig in och så läker det lite snällare, så enkelt men jag vet att det hjälper så himla väl när man behöver det.

Så här kan det gå i Himalaya. Till er som åker till Himalaya bara för att vandra, ha detta med er när ni tänker på utrustningen, lite säkerhetsprylar är inte hel fel, även om kunskap alltid är bästa utrustningsprylen. Var rädda om er. Ta eget ansvar för era beslut. Och klara ert nej. 

Så nu är jag inte stressad av att vara en mes längre. Nu är det stilla. Och nu vet jag vad det där död-grejset om lavin handlade om. Nu är det stilla igen också. Stillness. Where i take off my shoes. 

Här är en förteckning över alla inlägg om just den här resan.