Nu äntligen, äntligen, äntligen är det dags. Herregud.
På torsdag morgon bär det av. Först till Berlin där jag gör stan över dan, hoppar sen på ett nattflyg till Abu Dhabi i Förenade Arabemiratet för att göra även den stan över dan och sen ytterligare ett nattflyg till Islamabad i Pakistan. En natt i Islamabad där jag ska få sova på en fixartjommes kontor vad nu det innebär, för att sen hoppa på en flera dagar lång bussresa upp i bergen.
Jag kommer först vara i ett ”civiliserat” turistområde för att acklimatisera mig, äter nyttigt, bor i skön säng när jag är i stan, läker spruckna fingrar och läppar, vänjer mig vid värmen och solen och kommer in i the right mooooood. Sen upp på bussarna igen för en lång bussresa till ett annat område och sen en lång marsch in till baslägret. Då har det gått tre veckor sedan jag lämnade Sverige. Min plan är att gå mot toppen på första försöket men jag har med resurser in till baslägret så jag kan göra flera försök.
Shit vad länge sen det är jag var iväg nu. Sedan jag kom hem från Kina i augusti förra året har jag ”bara” varit en sväng till Paris och en till Oman, och that’s it. Det är minimirekord för mig på år och dar. Men nu är det dags igen och shit anåda vad gott det ska bli. Shit vad jag ska rocka med livet och världen och bergen och himlen och människorna och allt!!!
Det är där ute på vift som jag blir levande. Jag brukar säga att nej, jag mååååste inte resa så här, det är bara bonus. Hrm. Nej, så är det nog inte riktigt om jag känner efter nu när jag inte vart iväg. Det är när jag är på vift som jag kan rocka loss, som jag går i blom, då jag kan flyga fritt, kalla det vad ni vill. När jag går igenom säkerhetskontrollen på Landvetter så händer nåt, jag blir så annorlunda, jag blir mer ett med livet och världen, japp, jag brukar ju säga att jag gillar att bli ett med livet i bergen och det kan jag bli, men när jag är ute och reser så blir jag ett med världen. Har inte tänkt på det tidigare men det är faktiskt den känslan jag får. Jag och världen rockar. Och på torsdag är det dags.
Den här gången kommer jag släppa taget om min blogg här och min facebook, den här gången måste jag hänga med livet istället mer än någonsin. Förra gången kom det ett världsrekord emellan mig och livet men nu är det jag och livet på tu man hand igen. Och världen. Men världen tar jag som den kommer. Oavsett om det är krig eller storm eller vad det är. En stund i taget. Så är det tänkt i alla fall. Jag har en misstanke om att när jag väl kommit mig iväg och börjat rocka med livet så har jag så stora marginaler att jag kan allt få med ett inlägg då och då. Det brukar finnas internet att shoppa in sig på i baslägret. Vi får se.
Tänk vad stort livet är. Tänk vilken resa jag gjort. Nu ska jag till ett berg som är över 8000 meter. Det är ju helt tokigt egentligen. Underbart tokigt. Men visst, jag kör på det, galet underbart. Det senaste halvåret har jag blivit vän med tokigheterna på ett nytt sätt. Förr försökte jag vara så jäkla normal. Jag har aldrig vart normal och kommer aldrig att bli normal så nu kör vi så. Crazystilen, mycket kreativare och tja, gilla läget helt enkelt och skörda det positiva i det istället för att lägga energi på att vara så jäkla nåt jag inte är.
Tänk när jag första gången funderade på ett 8000-metersberg, det är inte så många år sedan, men ändå så otroligt långt bort, och nu är jag på väg. På torsdag. Jag och livet på en torsdag. Jag är redo. Jag tror jag kan klara det här. Och med så mycket ödmjukhet att jag litar på att jag hellre vänder än ger mig in i något som jag inte tycker att jag hanterar. Toppen är bonus, men alltså, tänk om jag kommer upp med mitt jäkla tält. Visst vore det ändå bra roligt. Självklart ska jag göra mitt bästa. Vore ju onekligen kul. Ska jag bli årets äventyrare en gång till då eller vad händer då? Haha. Tycker allt varit helt galet de här två månaderna sedan jag fick utmärkelsen men visst, jag är inte den som bangar tokigheter så kör så det ryker!!
Haha. Skämt åsido. Det har varit fantastiskt kul att få glassa runt som jag har kunnat göra. Med min historia så är det helt otroliga kontraster och jag har ibland känt mig som en prinsessa och njutit så jag nästan storknat ihjäl mig. Vet ni, jag har till och med min kvarterskrog Franke´s här i Kålltorp som sponsor, det är fankimig hardcore och naturligtvis tokigt kul. Prinsesskul. Men det känns som att det har blivit ännu viktigare med ödmjukhet nu. Ju mer uppmärksamhet och ståhej och sponsring och grejer jag får så desto viktigare har de genuina värdena i livet blivit. Jag har naturligtvis vetat att när min historia blir känd så kommer det att braka till rejält och jag har sparat på den medvetet. Nu har jag sagt nej till massor av journalister, det får räcka för den här gången, sans och balans men det kommer mer på andra sidan Pakistan. Jag trodde att jag skulle få ett år eller två då jag tappade bort mig i allt stå hej men det känns som jag redan har hittat rätt i det här. Att livet är viktigast. Livet bossar. Återigen life rules.
Jag hör av mig när jag hör av mig men vill man följa mig är det säkrast att hänga på min facebook, kommer det nåt litet så är det där det kommer. Eftersom min blogg snart ligger översatt på en engelsk sida så här är min engelska facebook också. Jag kommer att höras någon kortis i radion från Pakistan men sen blir det inte så mycket mer tror jag.
Återigen ska jag och livet ska bli ett. Och jag och världen ska bli ett. Shit vad vi ska rocka!! Tack älskade, älskade livet för att jag har fått den här möjligheten. Må jag vårda den väl.
________________________
För er som undrar vem jag är, här finns en fantastiskt välskriven artikeln om min bakgrund i det ansedda Magasinet Filter. Jag måste varna, det är starkt!
Här har ni min engelska facebooksida.
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.
Och här har ni min hemsida. Där kommer snart nytt, heja!
________________________
