Jag försöker ju skriva om det här med att äventyr ur ett lite bredare perspektiv. Om min resa att bli äventyrare på heltid. Vad det innebär, ur ett back stage-perspektiv. Dessutom vill jag vara mig själv i det här. Ni vet, man ska ha en välputsad och glad och ja, som vi säger i Göteborg, käck, yta utåt publiken. Och hurtig och fräsch. Piggelin och Duracell. Ord för dagen.

Ibland är jag som en flipperboll som studsar runt i livet och har störtkul. Ibland i lite mer sans och balans i tempot och ibland i stilla meditation. Behagligt. Men inte jämt. Och jag vill skriva om hela äventyrsresan. För att ge er en verklig bild. Hur jag är. Vem jag är. Extremtältaren som tältar alldeles ensam uppe i himlen.

De allra flesta frågor jag får handlar varför jag är som jag är och hur det går till att jag är som jag är. Och varifrån jag får kraft. Det kommer ju från något. Det är mycket mejl nu efter radion och tv. Så vi tar lite om det nu när jag ska iväg till Pakistan. Jag ska skriva om mina förberedelser ett par tre veckor innan avfärd och ni får hela kitet, inte bara rep och solglasögon och flygbijetter och duracell, utan vad det är jag faktiskt tänker på nu ett par veckor innan och hur jag förbereder mig.
Just nu är det alltså Pakistan som står för dörren. Gasherbrum II, också kallat K4. 8 036 meter och ingen stroll i parken. Nu snackar vi inte bara höghöjdspromenad. Fredrik Sträng berättade häromsistens att det finns ingen expedition som han har varit så rädd på som när han skulle ta sig över ett glaciärområde på det här berget. Jag ska gå helt ensam, inte ha några läger eller annan utrustning på berget i förväg, inga bärare, ingen syrgas och jag ska återigen försöka tälta på toppen. Med betoning på försöka. Avresedag är inte spikad men någonstans i mitten-slutet av maj.  Det är inte bråttom. Förmodligen om två-tre veckor. Så var befinner jag mig nu? I förberedelserna.

Många tror att det mesta handlar om utrustning och det kanske gör det för en del. Dock inte för mig. Jag har knappt börjat packa. Det ligger lite prylar huller som buller i en hög i vardagsrummet. Jag har det mesta jag behöver och det blir bara två trunkar med prylar. Jag kör lightvariant. Känner mig friare mentalt om jag inte har så inibänken mycket prylar.


Vad jag har att fixa med är att jag behöver ett par inneskor till storskorna, tänkte faktiskt testa med finska ullstövlar. Är det någon som bor i Finland som läser det här och kan hjälpa mig att skicka så hojta gärna till!! Jag behöver lite klätterkrokar, det finns i affären om jag inte kan fjäska till mig några på spons, jag behöver lite nya ullkläder då de gamla är bra slitna, jag behöver ett par specialtillverkade fingervantar i ull som jag vet en som kan hjälpa mig med, en drös med kontaktlinser och jag behöver fylla på första-hjälpen-kitet med lite salvor och plåster. Nya solglasögon med slipade glas hade inte varit dumt men det är väldigt svårt att hitta bågar som passar mitt smala ansikte så jag vet inte om jag ska ta tag i det nu, det är mer så där att helt plötsligt trillar man över något som passar. De gamla får duga en resa till. Jag tror det är allt så det är ju inget värstingprojekt precis. Ja, jag skulle faktiskt gärna vilja ha en satellittelefon men attans dyrt, det får bli nästa gång.

Sen har jag en trunk med mat. Med från Sverige alltså. Anledningen är att man tappar mycket vikt på hög höjd, framför allt muskler, och jag vill ha sån mat som hjälper mig att inte tappa vikt. Sen vet jag att det kan vara svårt att äta på hög höjd och jag vill ha sånt som jag vet att jag äter. Det kommer ett eget blogginlägg om maten innan jag åker.

Så är allt klart då? Nej, så enkelt är det inte. Visum till Pakistan är klart. Flygbiljett ska jag försöka deala till mig i veckan. Försäkring likaså. Sen behöver jag tillstånd till berget och det håller jag på att deala med en kille i Pakistan och hur det blir med det vet man aldrig. Jag vill bara ha det jag absolut måste ha, dvs. tillstånd, betala miljöavgift och en s.k. liasson officer, en slags sambandsofficer som har som uppgift att vara kontakten mellan klätterexpeditionerna och myndigheterna. Man kan dela liasson officer så jag vill shoppa in mig på någon annans. Liasson officern ska alltså betalas, han ska ha lön och mat och lite av varje. Sen sitter han mest och glassar i baslägret om ens det. Dessutom ska en miljöavgift betalas. Får jag inte klart det här innan flyget går så tror jag mig kunna fixa det på plats i Pakistan. Det är så jag brukar göra. Fixa på plats.

Det är en rejäl inmarsch till berget och baslägret och då behöver jag bärare men det fixar jag på plats, då går pengarna rätt ner i rätt fickor, dvs. i bärarnas fickor. Jag åker lokalbussar och bor oftast på små ställen som lokalbefolkningen har. Eller faktiskt, hemma hos folk, jag brukar bli inbjuden till höger och vänster, fantastiskt trevligt. Men ibland behöver jag lite lyx för att vila upp mig, äta och bo gott, men inte för länge för då blir jag rastlös. Hur som helst inget som behöver förberedas utan fixas på plats efter dagshumöret.

Sen har vi det här med ekonomin. Pakistan och Gasherbrum II blir billigare än Tibet och Cho Oyu som jag skulle till först och resan faller inte på ekonomin just nu, så jag försöker att inte fokusera för mycket på det. Det kommer att bli lite fokus på det från nästa vecka men jag kommer iväg även om metrarna på berget inte blir sålda. För er som inte vet så ”säljer” jag metrarna på berget för 10 kr metern och alla för sin egen numrerade meter och jag lottar ut grejer från mina sponsorer på metrarna. Jag drog igång det i höstas och sen rasade hela min tillvaro och det blev inte mycket arbete med det. Shit happens och det är okej ändå och jag skulle väl kunna få det klart nu men jag vill inte tokfokusera på det eftersom jag tycker att jag har annat som är viktigare att fokusera på, men naturligtvis är det skönt om jag kunde bo på ett najsare hotell ibland när jag behöver det osv, så absolut, hjälp gärna till.

Slå gärna till lite rejält, för 100 meter för tusen kr man två föreläsningsbiljetter, ett tackkort förhoppningsvis taget på just sina metrar och nu dessutom sitt namn tryckt på mina skalbyxor och för 150 metrar får man namnet även på tältet i så länge det finns plats kvar även på mina superpoppis jeans. Det gäller privatpersoner.

Blir inte alla metrar sålda så kommer ingen av de som hjälpt till att behöva deppa för grejerna lottas ut ändå när jag kommer hem så de som är med får ju desto större chans att vinna! Här har ni länk till sponsringen på min hemsida och här är sponsringen på facebook, det är lite roligare där.

Sen har vi ju det här med fysträning. Det är ju ett himla lustigt kapitel just nu. Nu ska ni få höra en kul grej. Jag är ju lite skruttig. Trasig. Eller vad man ska kalla det. Jag inte bara ser ut som jag har varit i frontlinjen i ett världskrig. Jag har varit det. Det var jag mot livet. Värstingkrig. Livet vann men tyvärr fick jag många skador med mig. Bl.a. la äggstockarna av efter en förgiftning. De kastade in handduken helt. Det är 20 år sedan och de ångrade sig inte ett ögonblick.

Äggstockarna har alltså inte producerat hormoner utan jag har fått ta de hormoner som de producerar i pillerform, både kvinnliga och manliga könshormoner. Japp, även manliga, kvinnans testosteron hör till största delen ihop med äggstockarna. Och utan hormoner är det massa funktioner i kroppen som inte ens går på halvfart och utan testosteron blir det inte mycket till muskler. Tar man hormoner så blir det lite bättre. Okej, bara att gilla läget och det har jag också gjort i 20 år.

Under hösten har hela jag varit som en virvelvind eller man kanske kan säga att flipperbollen studsade mellan stjärnor och planeter i 220 knyck ett tag. Det hade hänt jobbiga grejer men flippet stod inte i proportion till det som hänt någon stans. Jag rent av krigade igen. Med livet. Mig själv. Allt.

Dessutom fick jag ont i magen, i tjejtrakterna, när jag kom hem från Kina i somras. Värstingont. Och dessutom fick jag blödningar som var helt tokiga och utan äggstocksfunktion så har man inga blödningar alls så något var oroande fel. Och till på köpet märkte jag att jag hade äggstockshormoner som åkte fullständigt berg- och dalbana i systemet. Shit. Värstingshit tänkte jag. Det kunde inte vara äggstockarna som bråkade för de hade ju valt att säga over and out. Jag var skraj att det var en hormonproducerande tumör. Jag har ju nått den åldern där sånt börjar hända bland väninnorna. Det fanns bara inte på kartan, nej, nej, no och never ever. Jag förträngde det. Bort. Värstingbort.



Dessutom började jag må dåligt av mina mediciner, visste inte vilken och skippade allihop, inklusive enzymer som jag måste ha för att mina celler är kassa. Utan enzymerna blir man helt snurrig i skallen.

Det blev värre. På alla fronter. Det var världskrig igen. Med kemiska vapen. På riktigt men det visste jag inte. Så småningom började hastigheterna lugna ner sig, jag började mojna. Jag kunde sitta still som jag inte kunnat på flera månader. Och jag började se hur sjutton jag varit. Kände inte alls igen mig någonstans. En konstig Anneli. Jag började bli mig själv igen. Gud vad skönt men jag fattade inte ett ögonblick vad sjutton som hade hänt under hösten och vintern. Mådde direkt dåligt av vad som hänt. Att ha vart så annorlunda och att jag gjort så mycket konstiga grejer. Blaj.

Till slut kom jag iväg till läkaren. Härom veckan. Där fanns ingen tumör. Det hade jag redan förstått eftersom det i så fall hade blivit värre och värre. Nu blev det bättre. Vad som hänt under hösten och vintern är att jag har gjort repris på puberteten. Komprimerat till ett par månader. I 220 knyck. Min ena äggstock har vaknat ur sin törnrosasömn och är helt back in business. Inte varje dag en läkare får se det på ultraljudet så inte konstigt att hon skrattade. Ägglossning och hela köret. Hardcorecomeback. Jag hade verkligen krigat med kemiska vapen - självklart har det ju varit en jäkla karusell med alla hormoner i kroppen som ska ställa in sig. Jag har dessutom en skada som gör att jag är väldigt känslig för hormonsvängningar, kroppens hormonrelä är lite segt. Så ni kan tänka er vilken hormonkarusell det här har orsakat. Så inte konstigt att jag har virvelvindat och krigat hela hösten och vintern.

Äggstockarna producerar som jag sa testosteron. De har förmodligen överproducerat vissa hormoner ibland, inklusive testosteron. Så japp, just nu behöver jag inte träna så värst mycket. Jag vill ju inte ha massa muskler på berget, vad ska jag ha dem till? Släpa på? De drar ju massa syre. Jag vill bara ha det jag behöver och det tycker jag mig ha. Så jag tränar inte så mycket just nu. Hormonerna sköter så att säga den saken. Naturellt dopad. Haha, shit vad lustigt. Men nu är det roliga över och proverna ligger bra.



Jodå, jag tränar, men inte stenhårt som jag gjorde innan jag åkte till Kina och Muztagh Ata (7546 m) i somras. Jag kör 8-12 timmar i veckan ungefär. Underhållsträning och tar inte i alltför mycket utan satsar mer på kondis och sånt. Ni som hänger med mig på FunBeat ser att jag inte har så värst mycket träning loggad men det är lite mer än vad jag loggar där, lugnare cykling och promenader om jag inte bär på minst 20 kg tar jag inte med.



Så så var det med den saken. Som sagt, himla lustigt och naturligtvis fantastiskt. Det är inte mirakel one of it’s kind, det finns andra som också har äggststockar som vaknat upp efter hundra år, men det är extremt ovanligt. Det är fankimig en riktig hardcore life rules-grej!

Men är jag klar med föreberedelserna då? Nej, så är det inte. Så är det inte alls. Det är nu det börjar. De viktiga bitarna. Jag brukar ju säga att det till allra största delen handlar om mentala bitar när man ska bestiga ett lite högre berg. Dessutom går jag ensam och dessutom ska jag försöka tälta på toppen.

Det fordrar självkontroll, att kunna styra sina tankar, att kunna lyssna på kroppens signaler, att acceptera de signaler man hör, att kunna fatta de kloka besluten, att kunna hålla sig i mental fysisk god kondition hela tiden så man har de här förmågorna kvar även när man blir trött, när vädret skiter sig, folk dör omkring en, man får psykbryt, osv. Det handlar inte om att helt kunna undvika psykbryt på berget, det handlar om att bygga upp mentala tekniker att hantera sig själv och tillvaron även när man får ett psykbryt. För det kan man lätt få. Eller andra omkring som gör att det blir värstingkaos. Då vill jag kunna stanna upp, tänka vettigt, fatta kloka beslut. Det fodrar mentala skills. Grabben i tältet bredvid har inte kommit tillbaka från sitt toppförsök, det är skitväder på toppen och det börjar bli mörkt, i ett tält ligger en svårt höjdsjuk grabb och det finns risk att han kommer att dö och då är det dags att äta middag, någon har gått bort sig alldeles och eftersöks, någon trillar ner i en glaciärspricka, bärare bär upp packning på 7 000 meter och kollapsar iklädda jeans och sneakers, oh shit, där dog den grabben, sen ska man äta middag igen, sen ett jordskred, hela tiden händer nya grejer, dag efter dag efter dag. Inte alltid men ibland. Vad händer i skallen då?

Självkontroll. Det är det jag jobbar med nu. Det är där min fokusering är nu ungefär tre veckor innan avfärd. Jag vet att jag kan det här. Men jag vet också att jag har ett stort jäkla problem vad gäller det här. Ett allvarligt problem att ta tag i.

Åter till hösten och vintern och dess världskrig. När kriget började mojna och jag började se mer nyktert såg jag också hur det såg ut runtikring mig. Det var slagfält. Värstingklant. Urdumt och bara fel och heltokigt. Inte olagligt tokigt men mänskligt tokigt. Jag bara skakade jag på huvudet, what the f*ck rent ut sagt. Det här kunde jag inte bara lämna som det var, så kan jag inte leva, funkar inte en meter, och försökte ställa tillrätta så gott jag förmådde, bad om ursäkt, rubbet. Vänskap gick förlorad. Värsta jag varit med om. Ever. Och det skaver som attans.



Jag är ruskigt hård mot mig själv när jag gör något dumt. Jag brukar inte klanta så värst ofta så det drabbar andra, och absolut inte så här. Det är en sak att be om ursäkt, en sak att polaren kan ta emot ursäkten och gå vidare, eller kanske inte kan göra det, men en helt annan sak att bli vän med sig själv igen. Inte lätt. Och jag som är så hård. Min mentala konfiguration kan inte skylla allt som varit på hormonkaoset. Tycker inte det räcker. Det finns mer i det här. Måste finnas. Och jag har klantat. Och jag är ruskigt duktig på att döma mig själv hårt. Jag har tusen ljusår lättare att vara ödmjuk och förstående för andras knäppgrejer än vad jag kan vara mot mig själv. Och där har jag enorma krafter. Det är just det som syns på min kropp. Den tar inte stryk nu men det måste ju ta vägen någonstans.

Vad det handlar om är att jag måste vara fit for fight i skallen i bergen. Där kan jag inte gå och tänka på det här, det kan bli rent livsfarligt om jag inte har koll på mig själv gällade det här. Så jag måste hantera det på nåt vänster.

Det känns väldigt bra att jag försökte reda ut det här och bad om ursäkt innan jag fick reda på det här med äggstockarna så det inte verkar som att jag vill skylla på det. Jag vill ta ansvar för vad jag gjort. Men det är ju omöjligt att veta vad jag gjort utan hormonkarusell i hela systemet, jag kanske är så skruttig som människa, eller hade det ett samband, när allt började stabilisera sig så började jag ju bli som jag brukar vara igen och jag försökte ställa tillrätta, eller – men HALLÅ Anneli, det är just det där du måste sluuuuta tänka på. Dags att gå vidare, dags att lämna det, dags att acceptera att också du är okej även när du inte är okej. Och bra, nu tycker jag att nu fan får det räcka Anneli, du är okej även om du har klantat, och Anneli, det spelar ingen roll vad som är hormonsvaj och vad som är andra trasigheter, du är okej ändå och så är det bra med det. Typ så.

Det är sånt här jag fokuserar på nu. Berget är ju till största delen mentalt. Det här får inte jaga mig på berget. Så just nu lägger jag mycket av föreberedelserna på att hantera det här. Jag umgås med människor som jag kan prata med det här om så jag avdramatiserar det, som säger att jag är okej även om jag har klantat, gärna vänner som känner mig sen många år tillbaka och som ser mig ur ett större perspektiv än en virvelvindshöst. Och det är en form av förberedelser inför berget. Mental styrketräning.

Om det sen visar sig när jag är på berget att jag inte är tillräckligt fit for fight än så måste jag ta det i beaktande. Precis som om jag skulle ha ett knä som varit trasigt och det skulle visa sig på berget att det inte är starkt nog. Eller någon annan fysisk skada. Det är ju samma med den mentala styrkan. Den måste också vara i form. Jag är ruskigt stark mentalt uppe i bergen. Det är utan tvekan min starkaste gren. Och jag vet hur otroligt viktigt det är att vara mentalt stark när det skiter sig. Är allt hyfsat frid och fröjd så är det ju en sak, utan det är hur man reagerar när det skiter sig som är grejen, eller när man får psykbryt för att folk dör och sånt eller för att den tunna luften ger en helknepiga tankar och helt psyko drömmar eller för att livet helt enkelt blir för stort och mäktigt, det är då det gäller, det är då det gäller att hålla ihop tankarna och sig själv.

Det är jag grymt bra på. Det handlar inte bara om en medvetenhet om vad man är stark respektive svag på utan också att ha självinsikt nog att kunna se sin egen mentala status i ansiktet, så som det faktiskt är. Inte någon tillputsad önskeversion eller att strutsa ner huvudet i sanden och tro att svagheter inte finns. Jag rannsakar mig och rensar bort grus i maskineriet. Har inte sånt i vanliga fall. Då menar jag inte svagheter utan klantigheter som skaver.

Strutsvarianten funkar kanske för vissa idrotter men det är inte grejen i bergen. Där ska man hantera sig själv och tankarna och det som händer ikring en även när det skiter sig alldeles uppåt väggarna. Det betyder ju inte nödvändigtvis att man dör om man inte klarar att hålla ihop tankarna, risken ökar men man dör inte bara för att man tappar kontrollen, men grejen är ju att jag inte vill bryta för att jag inte fixar mentalt. Jag vill fixa mesta möjliga mentalt så jag kan fortsätta uppåt. När allt är kaos omkring mig så kan jag antingen bryta eller jag kan hantera det och fortsätta. Ökad mental styrka ger bättre förutsättningar. Precis som i livet i övrigt.

Då ingår det att också kunna se om jag inte är i tillräckligt god form mentalt för att klara att ta ett klokt beslut i ett värstingkaosscenario. Det betyder inte alls att jag måste låta bli att försöka, det betyder bara att jag måste vara medveten om mina gränser,att veta när jag måste bryta och när jag kan fortsätta att utsätta mig för mental belastning. Märker jag att jag inte kan kontrollera tankarna utan går och mal tråkigheter på ett sätt så jag rent  av inte har kontroll på vilka risker jag utsätter mig för, ja, då är det kloka beslutet att låta bli. Då får jag åka hem och fixa till mig och sen ladda igen, på't igen.

Nu vet jag att en del tycker att vad f*n har det här att göra på en sida om friluftsliv. Jag vet eftersom jag får mejl. Jo, friluftsliv på såna här höjder handlar inte främst om utrustning och sånt. Mitt liv kan hänga på det här med grus i det mentala maskineriet, det hänger däremot inte på om vilket rep jag har eller vilka solglasögon jag har. Jag tar ett tillräckigt bra rep så klart, men sen om jag föredrar det lite mjukare eller det som är lite mer styvt, det är inte livsavgörande på samma sätt som om jag inte kan hantera mig mentalt. Och japp, i stort sett samtliga dödsfall som jag stött på i bergen har handlat om att mentala bitar. Självkontroll, självinsikt, självkännedom osv. Ingen har dött där jag varit för att de har fel rep eller fel solbrillor.

Men där är vi inte nu. För nu kör jag stenhård mental styrkegympa. Heja mig, jag är kanon, fokus framåt, fullt fokus framåt, heja, heja!

Det ska bli väldigt skönt att få komma iväg. Jag längtar så efter livet på nåt vänster. Det har varit så tokigt så länge och hela mitt inre skriker efter att få komma ut och flyga med livet. Vi ska flyga ovan molnen och sitta och mysa i tältet om kvällarna. Jag och livet på tu man hand. Vi älskar varandra och shit vad vi ska rocka loss den här gången. Förra gången var det rekord och grejer med i rockandet och nix, sånt tar jag inte med mig den här gången. Bara jag och livet.

En läkare sa att miraklens tid inte är förbi. Det gällde äggstocken. Hur det är med vänskap får jag överlåta åt livet och tiden att av göra. Nu måste jag flyga vidare. Livet väntar. Amen.


Foto Petra Rönnholm 

________________________
För er som undrar vem jag är, här finns en fantastiskt välskriven artikeln om min bakgrund i det ansedda Magasinet Filter. Jag måste varna, det är starkt!

Här har ni min engelska facebooksida. 
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida. Där kommer snart nytt, heja!
________________________