Förra helgen var jag och föreläste på GetOuts höstmässa Köldknäppen i Bodafors. Det gick bra och det var väldigt kul och jag hoppas vi ses igen nästa år. Okej, det är det vanliga man kan säga om sånt. Men jag vil ju dela med mig av äventyrslivet lite mer, hur det faktiskt är, bakom kulisserna. Så vi tar lite till.
En del tror att man som äventyrare är ett enda stort energiknippe och sprudlar av energi. Det kanske finns såna äventyrare men nja, det är nog just bara en tro och inget annat. Jag själv är som jag är. Jag är som jag är bl.a. för att jag saknar förmåga att stänga av livet.
Jag fullkomligt älskar livet och tycker att det är ruskigt mäktigt och stort men det finns en annan sida av det här också - livet går rätt in i mig, pang på, no mercy och visst, kanonhärligt, oftast är livet kanon och ja, då sprudlar jag av energi men ibland är ju livet hårt. Fruktansvärt hårt. Som den sista tiden, då livet varit tufft efter att jag genom dödsfall förlorat någon som jag älskade och som stod mig väldigt, väldigt nära. Livet har varit fullständigt kaos och pannkaka den sista tiden, och framför allt ruskigt smärtsamt. Jag som inte är någon hejare på att stänga av får rent av värstingkaos och värstingsmärta.
Hur som helst, mitt i det här brukar jag kunna få med mig lite konstruktiva smulor som jag sedan kan omvandla till mental styrka så det är inte alls bara av ondo, utan det är just det som gör att jag fixar det jag fixar.
Nu var det dags för att åka till Köldknäppen och jag befann mig i en tillvaro av kanske inte så mycket kaos längre men saknaden var så smärtsam att jag inte förmådda göra något annat än bara försöka ta mig genom tillvaron. Då skulle jag samla ihop mig och åka och föreläsa på en mässa. Jag skulle rigga basäger på golvet på fredagen, föreläsa på lördagen och söndagen och däremellan finnas på golvet för att svara på frågor osv.
Jag vet att jag brukar vara bra på att samla ihop mig när det är skarpt läge ute i bergen osv, och nu undrade jag om jag skulle klara att samla ihop mig till mässan. Några polare som känner mig väl sa att de inte var oroliga, det skulle jag fixa. Jag själv såg på det hela som ett intressant projekt, visst, jag brukar kunna, men någonstans finns ju gränsen när man inte fixar. Därutöver var jag orolig, de betalade ju för att jag skulle göra ett bra jobb.
När jag vaknade på fredag morgon och det snart var dags för avfärd hade jag inte packat mer än några få saker men jag kände att en annan växel hade kopplat på. Jag skulle ha med utrustning att visa för besökarna, sätta upp ett basläger med lite av varje. Jag åt frukost och sen på mindre än 2 timmar var allt färdigpackat och klart för avfärd. Samla-ihop-sig-skillsen var på.
Väl i bilen var det andra skills som inte funkade. Jag körde som en vettvilling. På tok för fort. Inte för att jag normalt är en fartdåre, snarare tänker jag på trafiksäkerheten och kör ordningsamt, men nu hade jag tappat bort allt sånt helt. Jag hade dessutom varit ute och kört som en tok de två sista nätterna. Jag själv fattade inte vad jag höll på med, vad det var jag ville med det hela. Jag kom i alla fall fram till Bodafors utan att ha skadat varken mig själv eller andra.
Väl hos GetOut mötte jag ett himla härligt gäng. Jag behövde inte stressa när jag riggade basläger och grejade med lite av varje och började slappna av och kände att det här kommer att gå bra.
På kvällen körde jag till hotellet i Nässjö och där bodde några andra utställare som jag åt middag med men jag var totalt ofokuserad och kunde inte vara närvarande i samtalen. Sånt tycker jag är lite pinsamt men det får duga efter omständigheterna. Jag bröt upp tidigt, sa att jag hade en del att fixa med men verkligheten var att det jag skulle fixa inte ens tog en halvtimme och sen låg jag bara och lyssnade på Spotify i flera timmar.
Nästa morgon var jag uppe tidigt och var på mässan i god tid. Jag föreläste, absolut inte min bästa föreläsning men det får okej, jag hade inte problem med att vara närvarande men det var svårt att hålla tråden, men det är sånt som man mest märker själv, i alla fall inom de marginalerna. Föreläsningen skulle vara 90 minuter och det höll jag nästan på minuten. Jag var sen samlad hela dagen och det var utan tvekan väldigt kul att träffa besökarna, många som följt mig i min blogg här på utsidan eller på min facebooksida.
När mässan stängde skulle vi föreläsare och utställare roas. Det började med promenad till en trädgård där det serverades korv och dryck och mina mingel-skills är väl inte de bästa här i världen men nu var de helt i off-mode. Sen ett häftigt besök på ett radiomuseum med värsta goa farbröderna som berättade med stor entusiasm. Det var helt klart intressant, sånt gillar jag.
Sedan vidare med buss till en festlokal där det skulle bli lite partaj. Hjälp. Om mingel-skillsen var i off-mode så var party-skillsen i koma. Men ibland har man tur! På bussen satt jag bredvid Agneta Tjäder som föreläste om pilgrimsvandringar och vi fann varandra bums. När musiken drog igång fick hon problem med ljudet, hon har en hörselskada på ena örat, så hon behövde komma ifrån och det passade mig naturligtvis utmärkt att haka på. Vi satte oss i ett annat rum och tjôtade hela kvällen, så till den grad att vi höll på att missa bussen som skulle ta oss till hotellet. Det kom mycket intressant ur det samtalet.
När jag stängde hotelldörren inifrån släppte alla samla-ihop-sig-mekanismer och jag rasade ihop alldeles. Totaltkrasch. Inte fysiskt men mentalt. Det var som att bli swingad av en gjutjärnspanna rätt i skallen, den sortens smärta som saknad kan orsaka är bland det mest smärtsamma jag upplevt och det fick jag en redig dos av under natten.Återigen flydde jag till Spotify. Det blev inte mer än någon timmes sömn men nästa morgon när jag stängde hotelldörren utifrån var jag återigen samlad, hur i hela friden det nu gick till. 
Dagen gick bra, jag var lite mer ofokuserad än dagen innan men ändå helt okej. Så länge jag kan vara närvarande funkar det. Tappar man närvaron blir det pannkaka. Återigen mycket möten med människor och det tycker jag är himla kul. Tanken var att jag också skulle jobba på kontakter med de andra utställarna men där sket det sig alldeles. Inte totalfiasko men jag var så mentalt trött att jag inte orkade ta tag i det ordentligt och jag var inte så värst närvarande i de mötena. Jag hade hoppats på lite goda kontakter och sanningen är att jag nu inte kan hitta anteckningarna jag skrev om de kontakter jag fick. Jag ska se om jag kan fiska tag i lite namn med hjälp av folket nere i Bodafors.
Så, så såg det ut bakom kulisserna på den här mässan. Inte så värst glamoröst. Jag är inget super duper energiknippe, värsting mega special. Jag är bara människa. Den här gången en trasig sådan. På’t igen. Livet alltså. På’t igen. När sorgen fått sitt.
Hur som helst, tack alla supertrevliga besökare!!! Och som sagt, hoppas vi ses igen nästa år!
Här kan ni läsa vad en besökare tyckte om det hela.
Här kan ni kika på min hemsida.
Här har ni min facebooksida.
(alla öppnas i nytt fönster)
