I går var jag på friluftsmässa i Bodafors. Trevligt som vanligt, god mat och gott kokekaffe, mycket prylar, lagom mycket folk så man kommer åt att titta, klämma, prova och prata. Ett och annat fick föja med hem, till exempel en liten Lundahagsryggsäck i precis lagom cyklatilljobbetstorlek.

Något annat som fick följa med hem är minnet av Anneli Westers föredrag. Hon utlovade ett ovanligt sådant i sin blogg här inför mässan och det är bara att hålla med.

Det var ovanligt.

Ovanligt långt , faktiskt, en bra bit över timmen. Ovanligt självutlämnande, bitvis. Ovanligt märkvärdiga prestationer av en ovanligt stark och envis kvinna.

Jag måste erkänna att jag har haft lite svårt för att Anneli ofta använder ordet "värsting" om sina äventyr och bedrifter. Hennes blogg har jag inte läst jättenoga, kommenterat bara i bland fast gillat grejen med att tälta på toppen av höga berg.

Nu när jag har hört henne berätta om sitt liv, från småbarnsåren och fram till nu och något fått klart för mej vilket helvete hon gått igenom, inte minst genom felbehandling i sjukvården, inser jag att hon ÄR en värsting!

Anneli är värd all respekt för det hon gör! En bit i taget och man klarar mycket mer än vad både man själv och omgivningen tror!