Det behövs tillstånd både att visas i Tibet och att bestiga berget och då det är väldigt meckigt att ordna med det på egen hand var min idé att köpa in mig på ett tillstånd hos ett företag som ordnar sådant. Jag hittar dock inget företag som är villiga att låta mig gå helt själv. Jag kan dock inte tänka mig att gå annat än själv så jag ser ingen annan lösning än att jag får byta berg.

Allt utom visum till Kina hade jag tänkt köpa av ett företag. Det finns ett företag som säljer just det här, plus transport från Katmandu till baslägret t.o.r.  



Sedan finns de till hands i baslägret för att diskutera säkerhet osv, men jag sköter mig själv, lagar min egen mat osv. På berget är jag min egen. När jag är på berget kan jag kommunicera med företaget nere baslägret via radio för att få väderprognoser osv. men jag avser att klara mig själv. Företaget har massa personer som bestiger berget och har guider och hela köret men man kan alltså även köpa ett sånt här baspaket av dem.

Företaget som jag hade tänkt åka med vill dock inte ha med mig, eller vad man ska kalla det.

Först skrev jag ett mejl och förklarade ärligt vad jag ville göra, dvs. att jag vill tälta på toppen, att jag vill gå solo, att jag inte vill ha någon utrustning eller annat på berget i förväg och att jag inte tänker ha med mig någon syrgas.


En del kör extra allt. Jag kör utan allt - utan utrustning på berget i förväg, utan bärare, utan polare, utan syrgas. Dessutom tälta på toppen. Anneli-stil som Janne Corax kallar det. Världens högsta topptältning utan hjälp, 7546 m. Det var svårt att fota i den tunna luften och det starka ljuset på toppen av Muztagh Ata, men det är ännu svårare att fixa allt innan.

Man kan ganska lätt förmå sig själv att göra det man tror sig kunna göra. Det är tron på vad jag kan göra som är gränsen för vart jag reser med mig själv i tankarna. Ibland kommer någon och drar mig utanför den gränsen, eller andra omständigheter pushar mig över gränsen, och plötsligt har jag gjort något som jag inte trodde jag var kapabel till. Det känns ofta väldigt bra. Ibland kan det istället kännas hemskt. Om jag gjort något som jag egentligen inte vill. Sånt händer också.

Jag passerade tusen meter för ett tag sedan men har släpat efter lite i det jag ska göra då livet har bråkat med mig på sistone. Men nu är det dags för första lotteriet!

Jag tänkte att det är vanliga människor som läser mina artiklar osv, så varför inte försöka få vanliga människor att sponsra, i första hand, framför företag. Så en sponsormodell har varit att jag har sålt metrarna på Cho Oyu för 10 kr metern. Cho Oyu är alltså nästa äventyr, världens sjätte högsta berg och jag ska solo och utan utrustning på berget i förväg försöka tälta på toppen. Berget är 8 201 m högt och får jag hjälp med alla metrar blir det 82 000 kr vilket kommer att räcka till själva resan, tillståndet och sånt. Alla får sin egen numrerade meter, och beroende på hur många metrar man köper så får man lite annat också, vykort, biljetter till föreläsningar längre fram, mm.



När jag drog igång det var det meningen att det skulle bli något mer men jag hade inte klurat ut vad. Snart kom jag på något kul. Det tyckte i alla fall jag. Alla har ju metrar, så låt alla ha chans att vinna produkter från mina sponsorer på sina metrar! Jag jobbar på samarbete med företag som inte bara handlar om prylar utan allt möjligt så låt det lottas ut sånt också, tänkte jag.

Ja, så får det bli, tänkte jag. Sen hände tusen grejer, i våras dog min mor, nu har nyligen den man jag älskar dött, totalt har jag haft 6 dödsfall omkring mig i år och då räknar jag inte folk som dör omkring mig i bergen. Min skapare vad saknad gör ont och kaos och pannkaka och det har inte blivit mycket vettigt gjort mer än att få tillvaron att fungera, och knappt det.



Nu i helgen fick jag besked om ytterligare ett dödsfall och nu känns det som att jag är nere för räkning och höll på att kasta in handduken alldeles gällande det här med äventyren. Bara hålla på själv utan att så att säga bjuda på det utåt och skulle stänga ner mitt facebook-konto. Nej nej, sa en god vän, såna beslut fattar man inte när allt är upp och ner och mutade mig med spa och lite av varje för att få kontrollen över min facebook ett tag. Och så kör du på med dina metrar som planerat, sa han. På skarpen. Efter förmåga just nu, men du kör vidare. På värstingskarpen.



Så det blir så. Jag finns kvar men i lite specialanpassad version just nu. Jag har fått många stekpannor svingade i skallen genom åren, har det i alla fall känts som, och jag har lärt mig att jag alltid reser mig. Så ge mig lite tid så reser jag mig.



Så det blir lotteri på metrarna. Jag ska då få fatt i samarbetspartners som kan hjälpa till med det jag behöver till lotteriet och jag har hunnit reka av läget och konceptet verkar vara uppskattat så det kommer nog gå bara bra och jag har redan lite kul i potten, faktiskt lite värstinggrejer. Det blir bara sådant som jag själv använder.

Meningen är att det blir ett lotteri var tusende meter och sen ett kalaslotteri när jag kommer hem. Först tänkte jag att det bara skulle bli kalaslotteri om jag kom upp men sen kom jag på att man måste ju våga testa här i livet, och då ingår ju att misslyckas också. Har man misslyckats behövs kalas så man blir glad och får kraft att försöka igen, så ja, det blir kalaslotteri när jag kommer hem oavsett om jag kommer upp med mitt tält eller inte. Glädje rules!



Nu är det ju så att de som sponsrat med de första 1 000 metrarna inte har vetat om det här utan har bara varit underbara människor som bara har velat hjälpa mig. Så de kommer att få special glad-treatment framöver! För att de har vågat satsa på något nytt. Jag tycker det är helt fantastiskt  - vanliga människor fast i special edition - mitt största tack till er - och ni har något alldeles eget att vänta!



Jag är alltså inte på banan än men har så smått börjat jobba på det här med samarbetspartners. Ge mig lite tid till så ska det bli ordning. Eller för all del, det blir nog inte klart förrän det är dags för kalas-lotteri, för som jag förstått det kommer nog fler samarbetspartners vilja vara med desto närmare vi kommer. Jag kommer väl inte tacka nej så länge det är sånt jag använder eller nyttjar och förhoppningsvis har vi en rejäl pott att lotta ut till sommaren.