Hela hösten hade jag brottats med min historia. Minnen. Känslor. Av värsta sort. Och jag skulle dessutom skriva ner dem. Den där boken. Om min historia. Vem jag är. Varför jag är den jag är. Och hur jag lyckades överleva. Och ta mig tillbaka. Hur jag kunde lära mig att älska livet igen. Tankar och känslor som skulle bli till ord. Det fordrade allt mod jag kunde uppbringa för att våga möta allt igen. Nätter i tårar. När jag inte hade några försvar kvar virade jag in mig i mitt vita mjuka täcke. Och fortsatte. Natt efter natt. Hela mitt inre in och ut. Så trött. Ingen tvekan i att jag skulle fortsätta. Men så trött. Jag behövde lufta min själ. Jag behövde lufta mina vingar. Därför åkte jag till Argentina. Upp bland bergen. Luft. Andas. Sen på’t igen. Precis innan jag åkte deletade jag allt jag hade skrivit. 130 sidor i datorn. Ungefär det dubbla i bokform. 260 sidor. Borta för alltid. Tanken var att när jag kommer hem ska en ny Anneli skriva boken. En ny edition av Anneli. Anneli 2.0. Jag trodde jag skulle förändras av den här resan. Jag hade ingen aning om hur rätt jag hade.

När jag kom hem började skriva en artikelserie om resan. Sen kom livet emellan och tog all plats. Nu är det dags igen. Här kommer artikelserien. Jag tar det från början. Resan är från januari 2013. Fast jag åkte strax innan jul. 

Det rådde totalt kaos. Timmarna räknades ner tills flyget skulle gå och packningen låg precis huller som buller på golvet. Ibland somnade jag i en hög mitt i allt. Samtidigt delade jag med mig av mina inre upplevelser på en chat till en vän.

Vi körde en specialgrej. När jag hade börjat skriva på boken om den bakgrund som jag trodde att jag var klar med visade det sig att jag öppnade dörren till en hel värld av obearbetat kaos. Värre än kaoset på golvet. Jag hade varit och föreläst på en läkarkongress i Malmö och märkte att det hände något nytt inom mig av reaktionen jag fick av läkarna, att de såg mig som jag var, inte massa knasföreställningar som inte är jag och som jag levt med i så många år, och det fanns något läkande i det. Jag hade berättat för min vän och vi kom överens om att jag under en tid skulle skriva fritt vad som hände i mig på chatten när jag rockade mina headstuffgrejer för att jag skulle uppleva hur det kändes när jag var mig själv inför någon annan. Jag som hade levt i min egen värld i så många år började vara inför andra. Bli sedd av andra på ett nytt sätt. Och det som kom inifrån var starkt. Jag var totalt mörbultad. Nu skulle jag ta lite paus och sticka till Argentina och rocka i bergen.

Min tanke var att jag skulle åka tillbaka till Aconcagua. Världens högsta berg utanför Asien. 6 962 m. Jag var uppe på toppen för två år sedan men ville ju tälta och det gick inte den gången. Det är förbjudet och parkvakterna var griniga på mig och hotade med svindyra böter. Hm, tänkte jag. Jag har lite svårt att ta order eller följa regler som jag tycker är korkade. Funkar inte. Så på’t igen. Det går en route på baksidan av berget. Där är inte så mycket människor och parkvakter, jag kör den vägen. Ooch om jag acklimatiserar mig på ett annat berg först så kan jag kuta upp snabbare. Och så tog jag med mig 50 marschaller som jag skulle bära med mig och tända på toppen, dansa järnet där uppe och sen tältning på det. Annelistyle blir bara roligare och roligare. Att parkvakterna nere i baslägret skulle se att hela toppen stod i brand gjorde det hela lite extra kul, lite you go and fuck yourself över det hela. Yeah, yeah, let’s do it.



 
Jag har haft en dålig ovana att köra bil på tok för fort på nätterna när jag inte mår bra och har försökt hitta alternativa sätt att hantera whatever det beror på. En köksvägg har fått bli en grafittivägg. Inte dumt alls.

Men det var en senare fråga, det viktigaste nu, mitt i natten, var att få ihop grejerna och ner mer dem i trunkarna.

Det hade varit så mycket så det ibland helt slog ut skallen. Jag bara somnade. Rakt av. Ibland sov jag inte men kunde omöjligen röra mig. Jag tänkte att kanske olika delar av hjärnan var vakna och sovandes, jag hade haft det så förr fast andra delar av skallen, jätteknasig känsla. Nu kunde det vara som att kroppen sov men jag var vid medvetande men eftersom kroppen sov så kunde jag omöjligen röra den. Fanns inte på kartan. Ibland halvsomnade jag så här på golvet och kunde inte ta mitt upp i sängen bredvid. Ibland halvsomnade jag med kläderna på i sängen och kunde omöjligen få av mig kläderna. Så trött var jag nu. Jag var så slutkörd att jag hade svårt att tänka rationellt. Hade svårt att tänka över huvud taget. Och alla minnen och känslor inom mig fortsatte att rocka på. Det var totalt kaos på golvet i sovrummet och flera gånger blev jag bara liggande mitt i allt. Helsomnade eller halvsomnade. Vaknade, tog ett par timmar med minnena invirad i mitt täcke, ner på golvet för att packa lite till, rasa ihop igen. Så där höll jag på. Men packningen, hallå Anneli, flyget, du måste ju få ner grejerna, sen kan  du sova, på flyget.

In i det sista hade det varit intervjuer och fotografering och tv och radio och mejl med reaktioner och businessmöten och allt som hör till mitt nya liv. Det har varit ett intensivt år sedan jag utnämndes till Årets Äventyrare och jag i samband med det valde att gå ut med min bakgrund som är lite utöver det vanliga, inklusive några av de där extra smarriga detaljerna. Jag förstod ju att det var point of no return den dag jag berättar. Och det var precis så det blev. För er som undrar vadå för jäkla bakgrund och story så här är ett exempel på hur artiklarna kan se ut.

 

 Rekordet är 108 sms och mejl på en timme efter en intervju i P4 Extra. 


Fotografering. Inte lätt att veta hur man ska stå för att det ska bli en vettig bild. Polaren Charlotte trimmar mina skills. Natten efter den här fotningen blev höstens värsta.

Det hade varit crazy men ändå inte värre än att jag har klarat att hålla på bromsen och ge mig det utrymme jag behöver. Jag hade varit väldigt noga med det innan, att jag måste vara ödmjuk mot mig själv och ge mig både tid och svängrum, att det skulle kunna väcka känslor som jag inte var beredd på. Ge mig tid att lära mig hantera offentligheten och reaktionerna på min bakgrund, mitt liv och vem jag är. Och japp, jag var fortfarande i lärofas men det funkade.


Äh, vi kör Annelistyle! Goda vänner är bland det bästa som finns. Flera vänner har gett mig ett oändligt stöd. Utifrån vad jag har behövt. Gett mig utryme. Svängrum. Tagit ut mig och vädrat mig. Luftat mina vingar. 
Foto: Charlotte Arnet 

Luft, luft, luft!! 
Foto Charlotte Arnet. 

Ytterst få människor jag hade omkring mig visste min bakgrund när de läste artiklarna som nu fanns på Ica. Människor jag hade umgåtts med i åratal hade ingen aning. Nu fick de veta. Det var omtumlande för både dem och mig. En del människor jag hade omkring mig visste inte ens att jag håller på med berg och alla mina resor. Jag pratade inte så värst om det. Men nu gjorde jag det. Det var inte så lätt i början, att hitta balans, ibland blev jag nog asjobbig, men jag försökte vara ödmjuk mot mig själv, träna Anneli, du behöver bara träna. 

Vi är ju vår historia. Den har format oss till den vi är. Samtidigt så speglar vi oss i andra människor, ser oss själva i andra, i deras reaktioner osv. Kan man inte vara i sin historia så är man inte heller i den man är. Man får då inte en spegelbild av den man är, man får en spegelbild av något annat. Nåt man inte är. Det där är asjobbigt, så kan man inte leva, det visste jag, men just så hade jag levt i många år. Sen när jag för första gången berättade min historia för några vänner kändes det jättenasigt men det var gigantiskt stort. Att finnas. Som den man är. Men det var bara några få och de visste ändå bara lite grand. 


Även trasigt kan vara älskat. 
Foto Petra Rönnholm.

Samtidigt som jag började föreläsa mer regelbundet. Under hösten föreläste jag på en läkarkongress. En hel publik med läkare. Min erfarenhet från sjukvården var ju katastrof. Av många rejtat som den värsta felbehandlingen i Sverige i modern tid. Läkarna klarar inte att bemöta mig i sin roll som läkare, det blir pannkaka, de måste stänga av, kan inte ta till sig, förnekar. Inget jag mår bra av någonstans. Nu på föreläsningen lyssnade de inte på mig som patient. Utan som människa. Och där stod jag och berättade min story. Vem jag är. Vuxna människor. Läkare. Som sitter och gråter. De ser inte varandra men jag ser ju dem. Så många som grät. Så reagerar de när de helt plötsligt lyssnar på mig som människa. Jag blev totalt knockad. Vilken spegelbild. Så satans illa är min bakgrund.


Och vår bakgrund har format oss till den vi är. Det där är jag. Reaktionerna jag ser är jag. En spegelbild av mig. Väldigt omtumlande. Och mitt i allt det här jobbade jag vidare med mina minnen, mina känslor och min story. För den där boken. Jag hade ingen aning om att det skulle väcka så mycket inom mig. Jag trodde jag var klar med det mesta. Herregud vad fel man kan ha.  


Ändlösa nätter där jag släppte allt och lät minnena rocka fritt. Med kläder och skor på. Eller invirad i täcket.


 Jag hade ingen aning om att jag hade så mycket smärta i mig. 

Var och varannan natt möblerade jag om hela Himalayas inom mig. Och så skrev ju sedan ca två veckor på chatten till polaren. Hon läste, hängde med på mina inre äventyr, kommenterade om hon upplevde att det behövdes för hennes eller min skull men låg för det mesta lågt för att inte störa. Jag var som en virvelvind och hon gav mig väldigt mycket kärlek. Otroligt stort av henne. Mitt inre. I bilder. Som fantasyfilmer. Jag formulerade det i ord. Men framför allt fick jag vara inför någon. Någon som såg mig som den jag är. Det började hända stora grejer. När jag hade styckats i en hemsk grop och hängde som köttstycken på krokar, några män fortsatte fucka mig som köttstycken medans andra åt mig som korv och bröd fast med sperma på istället för ketchup, då reste sig en ny Anneli ur en blodpöl på lergolvet. 

Anneli 2.0. En ny edition. Hon gick och hämtade sitt hjärta som låg i en fågelbur som hängde i taket, klädde på sig en ny själ, alldeles vit, och började klättringen upp ur gropen. En klättring som förvandlades till en gigantisk klättring. Uppför, uppför, uppför. Till toppen av ett berg. En klättring som var en klättring tillbaka till livet. Bilder som står för inre processer. Nya fina Anneli. Som den hon är. Pure Anneli. To come alive.


Det var Anneli 2.0 som åkte till Argentina. Hon behövde lufta sina vingar. Sina nya vingar. Hon behövde come alive vad nu det blir på svenska. In real life. So let’s go. Let’s go and climb that mountain! Let's go and come alive!

En av de absolut vanligaste frågor jag får är varför jag bestiger berg. Eller för all del över huvud taget ränner så ute i världen. Det här var bakgrunden till just den här resan. Det här var svaret just den här gången.

Men packningen. Som vanligt, på nåt jäkla vänster fick jag ihop det. Pappa körde mig till flyget, jag hade som vanligt för mycket packning men det har jag rutin på numera, inte är det dyrt heller, EU-regler gör att en extra 23 kg väska kostar 60 € och en 30 kg väska kostar 100 €, fullt hanterbart. Nu hade jag en extra trunk. Checkade in, betalade min övervikt, flög till Berlin, bytte flyg till Toronto i Canada. Japp, skulle jag ändå åt det hållet så kunde jag åka och kramas med min bästa klätterpolare lite också, hon bor i Toronto, så vi hängde i Torornto några timmar.

Jag har bara sett henne i bergmiljö och kläder därefter. Bruden har power även i fleece, hon är väldigt easy going och skön att hänga med men hon är också skarp som tusan, har en juristutbildning precis som jag, och hon är ett sjuhelsikes badass, av värsta sort.

När jag kommer ut genom dörrarna hojtar hon till och vinkar. Olala. Det första jag ser är hennes grace, vilket också är hennes namn, girl power all over the place, in style, som hon bär naturligt, over the knee stövlar med högsta sortens stilettklackar, asnajsa svarta tajta byxor, en dyr välsittande svart ullkappa som går till låren, svarta naglar, mejkad men absolut inte over do och håret fixat. Och japp, hon kan gå i de där klackarna. Kram, och look at you, you sexy ass! Hon är assexig. Jag vet att hon bryr sig om vad jag tycker men är ändå lite blygt generad och låtsas inte om det, jag är på, look at you girl, är du bruden som ska hämta mig? Även om hon är obekväm med att jag ser henne så vet jag att hon mår väl av det. Vi går ut, hon har parkerat precis utanför, en svart tvåsitsig sportbil. Vi kör iväg, hennes körstil är väldigt lik min egen och jag märker att hon anstränger sig för att inte köra för fort.

Vädret är torrt, runt noll men isande kyligt i decembervinden, som det ofta är i Toronto. Jag har varit där förr, innan vi kände varandra. Jag behöver en tunn ulltröja till resan och är angellägen om färgen, en viss ljusbeige färg, så hon tar mig till en butik men jag orkar inte riktigt engagera mig, hon kollar runt åt mig men till slut släpper vi det och drar in till city och sätter oss på ett café.

Vi bara tittar på varandra, en ömsesidig längtan, nyfikenhet, skratt, glädje. Antar att det är sånt här som kallas kärlek. Vad pratar vi klätterpoare om? Isskruvar och ryggsäckar? Nä, det är ytterst sällan. Vi kör mjuka grejer. 

Hon är världens bästa på att säga sanning, inte hårt och elakt utan för att hjälpa en, kärleksfulllt och på ett lent sätt, och är noga med att ta hand om en om man bryter ihop av det, men olala, det är verkligen up your face med skiten, som det badass hon är, bland de dyraste egenskaper jag har bland vänner, få som klarar att vara såna. Så jag fick lite mangling, hon visste att jag behövde och mår bra av det, det är svårt för det gör ju ont men samtidigt är det bra grejer, vad jag kan må bra av att tänka på. Jag lyssnade, jag kved, jag grät, jag lyssnade mer, bättre än hundra pass hos en terapeut. 

Så det gjorde ont som fanken, men hon hjälper till att plåstra om det onda och det blir bättre efteråt. Sen manglar vi lite om hennes grejer, jag har inga hemska sanningar att hjäpa henne med men kan hjälpa henne se saker lite vidare eller djupare, det är jag bra på, och jag vet att jag har en hel del skills som hon önskar hon hade. Jag försöker dela med mig.

Och så tjafsade vi om en grej från ett basläger året innan. Vi är väldigt måna om att ha rakast möjliga luft mellan oss. Vi var inte eniga och det behöver vi inte vara, det är så himla fint i vår relation att vi aldrig behöver tycka samma, men vi behöver bli förstådda hur vi uppfattar och tycker och där var inte riktigt klara så vi körde en runda med det. Och vi behöver rensa ut och vi gör det. Är noga med det. För att vårda vår relation. 

Det är kul att tjafsa med henne, hon är ju liksom jag jurist och då argumenterar man på ett speciellt sätt som i stort sett bara jurister behärskar, och hon är dessutom rapp som fanken så inget dravel i de diskussionerna, de måste vara stringent och relevant annars petar den andra till en att det där inte höll anständig nivå och då får man skämmas lite, haha, samtalet går snabbt, rappt och skarpt men också med massa massa skratt. Och så petar vi in lite sanning om varandra, olala. Vet ingen jag kan tjafsa med så mycket med men samtidigt med så mycket skratt. Vi gläds åt varandras argumentationspoäng, fullt av respekt och kärlek,  men lite törnar som behövde slipas av. Tror vi blev klara med den grejen nu.

Och sen när vi var vi klara med det i alla fall för den här gången så pratade vi framtid, gemensamma projekt, K2, Japp, hon har några 8000-metersberg i bagaget och har funderat på K2 hon också, möjligheter, drömmar, barn. Tiden rusade iväg och efter några timmar körde hon mig tillbaka till flygplatsen. Ett snabbt men innerligt möte.

Anderna från ovan.  Snart strosar jag och min ryggsäck runt där nere. 

Flyger dundrade vidare mot Chile. När jag vaknade på morgonen var det julafton. Knas. Min tredje jul i Argentina. Fast nu höll jag på att få jul i Chile, på håret att jag missade anslutningsflyget till Argentina för jag snurrade på internet och tappade tiden alldeles men kom som tur var med. Jag är så trött och snurrig hela jag.

Vidare till Bueonos Aires. Bäst är att flyga till Mendoza men där är det svårare att få in maten som jag har med, det är förbjudet att ta in mat och jag har en hel tunna i en av trunkarna med mat. Det går lättare i Buenos Aires. Nu har jag rutin, har varit här så många gånger så jag vet att kruxet är just när bagaget ska genom maskinerna. Som tur är piper kontrollantens mobil precis när min tunna kommer. Life is on my side. Jag är inne. Allt är med. Jag vet var bussen går, var jag köper biljett, det bara rullar på, in till stan och taxi till hotellet. Jag är där. I'm in. Let's play dear life. 

 Nuförtiden finns det websiter där man kan hitta billiga deals på hotell, den här lägenheten kostade någon hundralapp mer än en vånngssäng på ett hostel. Hostel är snajs för sällskapet och så men ibland behöver jag vara själv. 


Det fortsatte att dundra på i skallen. Jag slappade, bara strosade på gatorna och hängde på caféer, hade två dagar innan jag skulle med nattbussen till Mendoza. En dag när jag gick gatan och hade spotify på fullt ös i örona så jag hörde inte men till slut så hörde jag någon ropa mitt namn, Anneli Anneli! Det var en svensk tjej, Hanna, som kände igen mina brallor först och sen mig, vi hade träffats på festen efter att jag fått årets äventyrarpriset. Kändishaffad på gatan i Buenos Aires. Totalt helt nytt i min värld.
 
Jag missade nattbussen till Mendoza. Klarade inte att hållla reda på tiden. Av någon outgrundlig anledning grät jag floder. För en missad buss. Det var som världen rasade. Det bara forsade ner för kinderna. Jag förstod att det var tårar som handlade om annat som äntligen fick komma fram. På busstationen hjälpte vakterna mig med packningen och till rätt disk för att fixa med ny biljett. Jag fick stor rabatt till en ny buss någon timme senare och vakterna bar mina trunkar till rätt hållplats. Alla var så snälla och hjälpsamma. Så annorlunda, jag som är så van vid battles och krig. Mot Mendoza. 

Mitt livs största äventyr väntade. Min största resa någonsin. Fast det hade jag ingen aning om.

I'll be back, just a trip that needs to be done, but I'll be back, for sure!
Foto Petra Rönnholm 

To be continued.

--------------------------------
F Ö R E L Ä S N I NG !
Jag föreläser i Göteborg den 5 juni - mer info här!
--------------------------------
Till min hemsida.
Till min engelska facebooksida.
Till min svenska facebook.