Anneli back on Aconcagua 2010, del 1

2009 var jag på Aconcagua och tvingades vända pga. ett sönderblåst tält och en kritvit tå. Jag hade aldrig tidigare haft så mycket hårda vindar under en tur och eftersom jag hade kämpat bra och hade lärt mig mycket var jag väldigt nöjd med det hela i alla fall. Men det innebär ju inte att jag för den skull hade gett upp. Det fanns rent av inte på kartan. Ett år senare var jag på plats i Argentina igen.

Innan jag drar igång så först lite info. Om någon undrar om lite mer specifika detaljer om att bestiga Aconcagua så kolla i artikelserien om turen 2009. Där tar jag upp lite alla möjliga detaljer. Den finns att läsa här!

Tänk på att det här inte är några råd om hur man ska göra. Jag berättar bara hur jag har gjort och vad jag har upplevt och precis som vanligt så gör jag ibland grejer som inte är helt bra om man tänker efter lite.

Okej, då kör vi! Förra gången skrev jag ni skulle ta på vindjackorna och nu drar vi. Den här gången säger jag dra på dubbla vindjackor för nu jäklar ska vi ut i orkan så bajemajorna flyger åt fanders i baslägret!

Precis som förra gången flög jag till Buenos Aires. Återigen började det vela redan på flygplatsen här hemma. Min bokning fanns inte i datasystemet men jag hade en bokningsbekräftelse från flygbolaget så det var ju inte så lätt att vifta bort det hela. Först tyckte de att jag borde ha kollat att den verkligen var bokad men hallå! Sen tyckte de att jag borde ha uppmärksammat att pengarna inte dragits från mitt konto. Hallå igen.

Har jag en bokningsbekräftelse så är jag klar, då släpper jag det, jag har på tok för mycket att göra här i livet för att kunna hålla koll på sånt. Efter 90 minuters velande så jodå, jag fanns med i systemet någonstans nere i Europa och tack tack, som plåster på såren så bjöd på övervikten. Som tur är har jag fått för vana att vara ute i väldigt god tid när jag ska iväg på sånt här och det hela slutade ju bara bra.

Jag älskar att flyga och skulle vilja ha ett flygcertifikat men nix, inte okej med mina skruttigheter. Jag ska ta ett "mini"-certifikat en dag, då man får lära sig att landa ett flygplan.

Väl i Buenos Aires var jag mer slipad den här gången och visste vart jag skulle och hur saker funkade. Dessutom hade jag bokat nattbuss till Mendoza på Internet redan här hemma, det här skulle bli en piece of cake!

Och ja visst blev det det. Jag slank igenom bagagekontrollen på flygplatsen hur lätt som helst eftersom tanten som skulle kolla på skärmen när mina väskor passerade blev knackad på ryggen precis då. Där fanns en hel tunna med mat som inte var helt enligt regelverket att ta in i landet. Tack och amen! Buss till centralen, lämpa av packningen på busstationens bagageförvaring och sen ut och göra stan där tangon rules.

Jag stack ner till den fina hamnen och drack en kopp gott kaffe och tänkte på att jag inte får glömma mitt bankomatkort i bankomaten den här gången, som jag hade gjort året innan. I vissa länder får man kortet först efter att man tagit pengarna och då är det lätt som svensk att glömma det eftersom vi är vana att ta kortet först och när man får pengarna så går man.

Det är precis vad jag gjorde här i finhamnen året innan. Det hela löste sig efter några svettiga timmar. Efter kaffet var det dags för bankomaten och jag tänkte hela tiden att nej nej nej, glöm inte bankomatkortet. Minnet är ruskigt bra men lika ruskigt kort för en timme senare, 2 km bort och 15 minuter efter stängningsdags kom jag på att aj fanken…

Nu kom den hårda träningen jag haft sedan förra resan väl till pass. I stekande hetta la jag benen på ryggen och kutade de snabbaste två kilometrarna jag sprungit i hela mitt liv. Svetten fullständigt sprutade ur pannan och rann som en kran från hakan när jag stannade utanför banken flämtandes mer än vad jag någonsin gjort.

Vakt-senoren pekade på klockan och viftade på fingret, sorry, stängt, kom tillbaka i morgon! Jag drog fram min bussbiljett och tryckte den mot glasdörren och pekade på bankomaten, shit, snälla, inte börja med problem redan första dan!

Senoren kollade på pappret, öppnade dörren en halv centimeter, bad mig sticka in pappret och sen försvann han. Efter en lagom argentiskt väntestund kom senoren tillbaka med pappret och ett papper till som jag skulle skriva på och när jag hade returnerat det, fortfarande genom en halvcentermeterstor springa, petade han ut, yeah, mitt VISA-kort!

Lustigt. Jag har glömt mitt kort i en bankomat två gånger i livet och då i samma kvarter i Buenos Aires. Så jag säger som förra gången - gracias senor! Eftersvettningarna av språngmarschen var kopiösa i värmen och jag var toklycklig så folk vände minst sagt på huvudet när jag gick på gatan. Någon ny slags drog på gång eller?

Så småningom var det dags för nattbussen. Jag kan bli ruskigt åksjuk men det hjälper om jag trycker i mig en stor fet hamburgare innan vilket jag gjorde. Sen klev jag upp i den lyxigaste buss jag någonsin åkt i. Jag såg dem sist jag var här och hade bestämt mig att japp, jag befinner mig på den senare halvan av livet och jag har suttit med höns och bebisar och gud vet vad i knäet på trånga bussar över hela världen och på en lång bussresa året innan i Chile hade jag för första gången fått såna där extrema svullnader på benen som man lättare får när man hrm, blir äldre, så japp, nu är det dags för ålderskomfort!

För några hundralappar extra får man värsta stora fåtöljen som går att fälla ner helt plant, man har egen tv, fri tillgång till kaffe, läsk och snacks. Vad jag inte hade förstått var att det även ingick mat, trerätters middag med vin, frukost, hela kitet. Jag njöt så jag höll på att krevera ihjäl mig och det såg passupp-senoran som stack till mig några extra flaskor vin.

Väl framme i Mendoza lämpade jag av packningen på mitt hostel och stack sen för att ta ut pengar för att kunna köpa mina tillstånd till berget. Då funkade inte mina visa-kort. Inget av dem. Jo, jag fick ut en blygsam summa men sen är det tvärstopp. What? Jag försökte och försökte och vips så var ena kortet spärrat. What!? No no no, jag ska köpa tillstånd nu, bums, jag behöver pengar nu! Nähä. Den här bank-senoren var inte ett ögonblick lika trevlig som senoren i Buenos Aires, rent av en pucko-senor. Utöver att jag började kolla hur det skulle gå att skicka pengar från Sverige så jag började jag också planera ett mindre krig.

Som tur var blev det bara en massa ofullbordade planer för jag hann träffa en polare som jag hade bokat träff med. Jag hade aldrig träffat honom men vi hade tjôtat mycket i cyberrymden och han verkade vara en total vildbatting men himla reko. Han hjälpte mig med pengar, motsvarande 7 000 kr rakt av. Cash is king och Janne Corax är super! Vi hade kanontrevligt och pengarna kunde han få nästan på stört via Internetbank.

Jag och Janne fann varandra snabbt då vi är lite av vildbattingar båda två och dessutom hade snarlik humor, det visade sig t.ex. att vi båda hade fotograferat vodkaflaskan som stod bland "free food" i köket på hans hostel. Himla kul.

Ett tillstånd är på 20 dagar och jag shoppade två tillstånd precis som förra gången. Jag vill ha gott om tid att acklimatisera mig och dessutom ville jag försöka tälta på toppen vilket ju skulle kräva betydligt mer acklimatisering. Med mina två tillstånd tog jag bussen till byn Punta del Inca precis utanför Aconcagua nationalpark. Vandrarhemmet verkade igenbommat så jag slog upp mitt tält i den lilla trädgården, gick till killen i tågmuseet och fixade med mulåsnor till nästa dag och kröp till kojs.

Som gjort för ett litet tält!

Mjölk rules!

Nästa dag visade det sig att vandrarhemmet inte alls var igenbommat, de hade bara låst dörren för att den inte skulle blåsa upp. Men den snälle farbrorn blev inte ett ögonblick arg då jag sa att jag försökte öppna och dessutom kom han ihåg mig från förra året och var mycket imponerad att jag var tillbaka. Lycka till senorita!

Jag gick till parkentrén och checkade in, näst sista dagen för lågsäsongstillstånd den 29 november, fick min skräppåse som man får, allt skräp ska med ut igen är det tänkt, skräpet vägs t.o.m. ibland, men det systemet funkar inte bra alls, det kryllar av sopor så det är bara att ta för sig när man behöver. Sen gick jag till en liten tältplats. Japp, dags att tälta första natten! Jag är nu på nästan 3 000 m höjd och det är dags att börja tänka på höjden. Redan natten innan vid vandrarhemmet på över 2 700 m höjd var acklimatisering.

Nästa dag gick jag till campen halvvägs till baslägret på ca. 3 300 m och stannade där två nätter och sen vidare mot baslägret men precis som året innan stannade jag halvvägs och smygtältade vid ca 3 800 m och nästa dag vidare mot baslägret på drygt 4 300 m. Det gick bara bra, jag var dessutom betydligt starkare rent fysiskt än året innan.

Jag hade börjat träna betydligt mer under våren och innan jag åkte var jag i riktigt bra form för att vara mig. Jag är ganska skruttig pga. av en sjukdom men utifrån de förutsättningarna så japp, här finns muskler. En trunk på 30 kilo lyfte jag hur lätt som helst och armarna klarade lätt över 50 armhävningar. Det kändes skillnad, jag var rent av stark och det hade några killar redan lagt märke till så när jag kom till baslägret berättade de för andra att jag var så jäkla stark. Yeah!

Stark, men inte lika stark som en mulåsna.

Väl i baslägret gick jag direkt till mitt mulåsneföretag, hämtade mina trunkar med mat och packning som jag inte behövde på inmarschen och som mulåsnor burit in, och byggde sedan basläger. Den här gången hade jag tagit med ett extra tält, dels för att det framför allt mentalt var meckigt att resa tältet när man skulle iväg upp på berget, men också för att ha ett reservtält. På Aconcagua blåser det så in i helsike rent ut sagt och eländet med förra årets sönderblåsta tält ville jag inte uppleva igen. Jag fick ett helt nytt tält av tillverkaren för det trasiga och shoppade ett till men lite mindre men det var strul med det och då fick jag ett sånt här istället, så nu har jag två likadana. Jag gillar det här tältet, visst, det har brister men fördelarna överväger. Nu har jag två och det ena får stå kvar i baslägret. Jag byggde och surrade ordentligt eftersom det förhoppningsvis skulle stå var tills jag skulle hem igen. Huja, det skulle visa sig vara tur det!

 
Om man gillar liv och rörelse är en smaksak, men just mulåsnorna kan bli lite väl mycket ibland så det finns en poäng med att tälta en bit från huvudstigen.

Jag registrerade mig hos parkvakterna och sorterade pinaler och mat resten av kvällen. Det var skönt att vara på plats. Jag hade planerat ett par tre dagar i baslägret innan det var dags att gå upp på en acklimatiseringstur. Nästa morgon gick jag för att kolla mig hos läkaren vilket det sägs att man måste. Han var en nyfiken typ som ställde frågor som han inte hade ett ögonblick med att göra och jag som inte kan hålla tyst vid rätt tillfälle frågade om han verkligen behövde veta detaljerna om hur mina fingrar blev brännskadade för 20 år sedan, eller om han bara var nyfiken. Hoppla!

Doktorn var inte helt van vid sånt. Sen frågade han något om min cellsjuka, som det väl får anses vara relevant att fråga om med tanke på höjden. Men han precis som de allra flesta läkare har ingen aning om vad det handlar om och återigen kunde jag inte hålla igen mun och sa nåt som fick honom att framstå som mindre bildad än mulåsnorna utanför. Shit! Shit anåda! Han var läkarguden personifierad och fick inte förnärmas. Läkaren började hota mig med det ena med det tredje. Visst sure guden, you don’t know how you messing with!!

Läkarstugan med dumläkaren.

Det blev krig och jag vägrade ge mig. Det enda han kunde göra var att vägra mig tillåtelse på berget och snickrade ihop de mest fantasifulla motiveringarna och visst sa jag, släng ut mig då om du mår bättre av det. Och en hel del annat. Han snackade med parkvaktsbossen och jag snackade med parkvaktsbossen och sa att läkaren ljuger så han tror sig själv eftersom han blev förnärmad och nu hellre dödar än låter sin heder befläckas. Tja, det skulle senare visa sig att jag var inte helt fel ute där!

Parkvaktsbossen var faktiskt ganska sansad men den kvällen slutade ändå med att mina stresshormoner var högre än Aconcagua, men jag somnade i alla fall. Jag tyckte det hela hade fått ett väldigt abrupt slut och anade att kriget bara intagit nattvila. Mycket riktigt, nästa morgon kom två poliser till mitt tält. Läkaren hade startat storkrig, jag skulle inte en meter upp på berget. De ville att jag skulle gå till parkvaktshuset men jag vägrade. Noop. Jag var så obstinat i tonåren så jag kör på rullfart än idag. Noop.

Det kom fler personer och det började verkligen dra ihop sig för hemfärd. Till slut ville de att jag skulle prata med en annan läkare och efter mycket om och men gick jag med på det och den läkaren verkade vara okej. Men ändå var ingen nöjd. De krävde att få prata med läkarna i Sverige. Va? Jag frågade jag vet inte hur många gånger vad som var problemet men ingen sa något. De började beslagta mina tillhörigheter, pass, anteckningar med telefonnummer mm.

Dumläkaren gillade inte att vara med på bild lika mycket som han gillade att bossa dumheter.

Jag blev så bortanför allt sans och balans förbannad så jag började kasta mina mediciner på dem, här, ta dem här, ha ihjäl mig för helvete! Typ. Då samlade de genast ihop mina mediciner och läkaren läste frenetiskt på dem. Sen sa han bara till de andra att allt var lugnt. Va? Det visade sig att första läkaren hade sagt att jag ljög om min sjukdom och mina mediciner. Det händer att folk ljuger om sina sjukdomar för att inte bli nekade att gå upp på berget. Så den nya läkaren behövde någon form av bevis för att det jag sa var sant, men det var det ingen som hade sagt till mig.

Hade de sagt från början hur det var hade jag kunnat ta fram ett läkarpapper jag hade i fickan som jag har för att kunna få medicinerna genom tullen. Jag tog fram pappret och sen tog det inte ens en minut och så gick hela sällskapet sin väg. Läkaren stannade ett ögonblick och hjälpte mig plocka ihop mina mediciner som låg utspridda på marken och sen blev det knäpptyst.

Jag fattade ingenting och väntade på att typ militären skulle anlända. Inget hände. Till slut gick jag ner till vaktstugan och frågade vad som var planen. Nej, det är lugnt, ditt papper är påskrivet av läkaren. Va? Du kan hämta det hos parkvaktsbossen. Jaha, bara så där.

Men så enkelt var det inte! Då blev det ett ögonblick av krigshot och kallt krig igen. Ruskigt nära men jag lyckades besinna mig. Problemet nu var att jag var ensam tjej. De tyckte att jag skulle hyra en guide. En guide, sa jag? Ja, du är ju ensam tjej. Va? Jag är utbildad guide, så du menar en penis? Måste det finnas en penis i sällskapet för att gå upp på berget? Huja, huja.

Det blev en ordentlig rannsakning av mina erfarenheter, min utrustning och gud vet vad. De trodde verkligen jag skulle kunna tänka mig att hyra en guide. Det existerar inte. Många av guiderna saknar både kunskap och förnuft och kör med rena RUSTA-utrustningen och skulle jag släpa runt på en sån? Och dessutom betala för det?

Jag drog några historier om mycket vanliga dundertabbar som guiderna gör och japp, det gjorde susen, guiderna var inte direkt en stolthet för Aconcagua och jag fick gå. Men jag behövde inte vara orolig, de skulle ha koll på mig! Ja herregud, de skulle verkligen ha koll på mig. Varenda meter jag gick skulle de ha koll på. Typ som man har koll på kvinnorna i Afganistan. Fast här kallades det för service. Dessutom gavs jag rådet att varje dag kontakta ett av de större företagen så de kunde kontakta dem via radio så alla vistste var jag var. Visst, sure, blir grymt bra. Suck.

Vad jag tycker om det har med kvinnors vara eller inte vara i bergen kan ni läsa om i ett blogginlagg här!

Herreguuuud - en kvinna!!!

Jag försökte slå allt ur huvudet och fokusera uppåt. Fick jag bara sova på saken så gick det ganska bra faktiskt. Jag tänkte framåt och uppåt och packade ihop mig och stack uppåt. Jag hann inte många meter innan en av guiderna på berget hade åsikter om det hela. Det var alldeles för sent på dagen. Fattar du vad du håller på med!? Var är din guide? Klockan var 4 på eftermiddagen, jag hade två timmar att gå och det blev inte mörkt förrän vid 9-10 tiden. Så vad var problemet? Jag sa att om ni inte har erfarenhet nog att vistas på berget efter kl. 16 så är det ju tur att ni bara har 5 minuter kvar till baslägret. Eller nåt. De stod bara och tittade alldeles snopna när jag fortsatte upp.

Vägen upp till camp 1 som ligger precis bakom den mörka pyramidformade klippan en bit över mitten i bild. Jag tältade en bit nedanför klippan första natten. 

Det var stor skillnad från året innan med tanke på att jag var så mycket starkare rent fysiskt. Snart var jag uppe vid fikastenen och sen skulle jag bara en kort bit till. Min planering var att tälta första natten en bit nedanför camp 1, för att inte ta så mycket höjd på en dag. Där fanns lite plana ställen där andra röjt tälpplatser.

Efter en stund kom servicegänget, eller vad man skulle kalla dem. Det var som att varje dag skulle någon kolla av mig, vem det var berodde på vem som hade vägarna förbi och vederbörande rapporterade sedan ner till basstationen. De som skulle ha koll på mig idag frågade om jag var okej, och verkligen kollade mig, om det fanns anledning att skicka ner mig. Men jag mådde ju prima så nej, det gick inte, jag fick vara kvar. Men! En av killarna i servicegänget var den korkade läkaren och fanken, jag tror faktiskt han sparkade bort en av mina tältpinnar. Den satt så rejält så den kan inte ha poppat upp alldeles av sig själv och det blåste inte så värst, och han gick precis förbi där den hade suttit. En elak jäkel! Tur att det inte var den natten som det skulle blåsa så förbaskat för då hade såna fasoner kunnat sluta riktigt illa.

Japp - kvinnfolket lever fortfaranade! Jag hörde hur de rapporterade i radion utanför.

Det här med bevakningen fortsatte men jag lämnar det, det blir lika tjatigt att läsa om det som det var att vara bevakad men en sak är då säker, det är inte samma sak att bestiga berg solo som kvinna som det är att vara man. Nog om det.

Nästa morgon tog jag sovmorgon och gjorde allt jag kunde för att slå bort allt dumt. Jag kan bli bra grinig men jag kan också slå bort tråkigheterna förhållandevis snabbt så jag njöt av livet. Jag skulle ju bara en kort bit upp till camp 1, det skulle inte ens ta en timme, så det fanns ingen anledning att skynda på. Snart skulle dock helvetet självt svepa in över Aconcagua!!

Camp 1, Canada.

Life rules, heja, heja, heja!!!

Gå tll del 2

Till min hemsida
Till min facebooksida där jag skiver om äventyrslivet back stage.
(Båda öppnas i nytt fönster)

//Sorry att den här artikelserien är rörigt skriven. Jag sitter i Peking och skriver på ett tangentbord utan åäö och varje gång jag ska ha någon av dessa bokstäver så har jag klistrat in den. Minst sagt störigt för koncentrationen. Nästa gång blir det vanligt tangentbord igen!!