I februari hade jag bjudits till Oman för att föreläsa. Det var fyra overkliga dagar då jag behandlades som en prinsessa. När jag kom hem till hotellrummet en kväll hade jag fått ett mejl. Glenn på Outside undrade om jag kunde ringa. Om jag kunde ringa bums. Jag misstänkte vad det handlade om. Veckan innan, när jag var på skidläger med min sponsor Military Fitness, satt juryn för Årets Äventyrare i möte. Glenn satt i juryn. Jag var nominerad.

Jag svarade kort att jag var i Oman, att jag skulle komma hem på måndag. Då svarade han bra, för du har blivit utsedd till Årets Äventyrare 2011 och vi undrar om du kan komma till Vildmarksmässan. Shit. Hardcoreshit. Jag undrade vad jag skulle göra, om jag skulle tacka ja eller nej, och efter en hel del funderade så bestämde jag mig för ett ja (läs mer om det i #1). När det väl var bestämt så rockade jag loss ordentligt med Spotify och tömde baren på Red Bull all night long.


Hotellet i Oman fast här vet jag ännu inte vad som är i görningen.

Jag meckade dit Janne Corax som prisutdelare och på fredagen kom vi till mässan för lite försnack. Vi hade inga biljetter så det blev att ringa efter Glenn på Outside som kom och mötte oss. När vi kom till deras häng i Discovery Channels launch hälsade jag på lite folk och sen gjorde jag ett alltigenom najs first impression genom en sjuhelsikes avhyvling av Glenn på Outside som säkert undrade varför i helvete det inte finns några äventyrare som är normala i skallen. När jag var klar så var jag uppriktigt klar och vi kunde fokusera på det vi var där för.


Fin bild på Janne som Pierre tog!


Pierre Näsmans motorcykel stod hos "oss" och jag bangade inte en provsitt och japp, ett mc-kort står på önskelistan, det är bara det där med händerna som måste fixas först. Glenn, Janne och Pierre är mina hangarounds!

Jag minns inte vad Janne gjorde, men jag stack till en polare inne stan där jag skulle sova. Vi tjötade lite som bara tjejer tjötar och stack sen till Berns och käka asiatiskt och spanade in stället och utan tvekan så snackade vi ännu mer sånt som bara tjejer snackar om, herregud, men jag kan väl säga så här, helt klart skön avslappnad stämning där på Berns så bjuder du ut mig dit så är jag förmodligen på!

Dagen efter var ju lång så det blev inte sent, vi promenerade hem, men shit, när vi kom hem fick för mig att börja röja på min hemsida. Jag har en hemmasnickrad hemsida som behöver fräschas upp men jag har väntat med förhoppning att kunna få en sponsor som kan hjälpa mig med den en dag, men nu fick jag för mig att det i alla fall behöver rensas bort lite info eftersom jag ju numera har både facebook och den här bloggen. Sagt och gjort, jag tog tag i det där och då. Klockan var halv tre när jag var klar. Herregud vilka ryck man kan få. Hur som helst, mycket av det som är bortrensat dyker upp här i bloggen framöver, inklusive mina favvoprodukter och sånt.

Jag behövde inte vara på mässan förrän en stund innan ett och tur var väl det för jag tänkte att jag skulle fixa till mig lite. Jag vill ju tuffa till mig för att också tuffa till min självkänsla, - det är baske mig inte helt lätt att tro att man ska klara att tälta helt ensam på ett 8 000-metersberg så jag håller på att försöka skapa en tuffare känsla hos mig själv, och att tuffa till mitt yttre är en del av det projektet. Min frisörsponsor Tina på Hair hade tipsat om Grand Parfymeri och japp, Teja på Grand nappade på projektet och är också min sponsor numera.

Så jag hade tidigare i veckan varit hos bästa Jessica på Grand och fått mig en underbar omgång vad gäller fixning och dessutom alla produkter jag behövde för att göra samma tilltuffning själv. Visst, visst, tusen miljoner tack men riktigt så enkelt är det inte! Det kräver lite skills!! Har man inte det tar det tiiiid!!! Haha, Mona har skills och var ett gott stöd men hon skrattade också gott åt mitt kämpande med pennorna. Haha, fanken, det kostar att köra värstingäventyr på tjejvis!!!

Till slut fick jag ihop det och Mona hade fixat jättegod frukost med smoothie och scrambled eggs och grejer. Tur att det var gott om tid för jag kunde verkligen softa. Jag hade dessutom fixat ett par najsa brallor. Jag ville inte se ut som att jag skulle ut och grilla korv, jag är ju en tuff brud så jag hade tryckt upp mina sponsorer på ett par tajta jeans. Tyvärr funkade det inte med loggorna med de filer jag hade och det var tajt med tid men tryckeriet som tyckte det var en kul idé tog sig an problemet och försökte hitta typsnitt som låg så nära sponsorernas typsnitt som möjligt och så tryckte vi bara namnet. Som en nödlösning blev det ju himla kul ändå.




Utsidanloggan funkade att trycka som den var.


Min tränare Niclas rules!

Sen tog jag bilen till mässan, hittade nästan rätt direkt men hjälp vilken parkeringskö det var. Där har Stockholm något att jobba på. Som Göteborgare - Göteborg är en eventstad av världsklass – tyckte jag det var sådär, har man ett event så ingår det att ordna med logistiken. Det är inte ett bra event för allt är bra. Det här vara rent av katastrof med göteborgsmått mätt.

Till slut bara ställde jag mig på en gräsplätt. Det visade sig vara precis rätt plätt för när jag hämtade bilen nästkommande kväll så hade jag inte blivit lappad. Återigen hade jag ingen biljett och Glenn svarade inte på telefon så jag var tvungen att säga till i informationen att jag var pristagare men inte hade någon biljett. Det ringdes och grejades och jag fick vänta på någon som hade någon ansvarsposition på mässan och som skulle komma och släppa in mig. Jag kom in efter ett tag men där behöver skillsen också slipas lite.

Väl inne på mässan var det lugnt häng i Discovery-launchen. Jag är ganska kräsen i smaken så det kryllade inte direkt av såna där extraordinära grabbar som får mig att reagera bara så där rakt av, ja, ni vet hur jag menar, men där satt helt plötsligt en grabb som var något som föll mig väldigt bra i smaken. Jag frågade Janne, som har koll på allt och alla, vem det var. Han, sa Janne och log brett, det är Ed. Ed Stafford, förra årets vinnare av Årets Europeiske Äventyrare och en riktig hardcorekille som hade vandrat utmed hela Amazonasfloden och han var där som prisutdelare.
 

Ed under prisutdelningen.

Han hade en utstrålning som jag föll för direkt, stor ödmjukhet men där det också finns något mer. Hrm, det är till att kunna selektera de tuffaste grabbarna sa någon. Jag frågade om han hade en flickvän och grabbarna slog sina kloka huvuden ihop och ja, jo, han hade väl det. Men fanken, kör på ändå sa någon. Nej, jag gör ju inte det. Jag är sån. Ända in i märgen.


Men ni kan ju gärna ändra om dem nästa gång så jag kan smygspana lite!

Men jag smygkollade i alla fall och tänkte att jag kunde snacka lite med honom på kvällens bankett. Måste säga att jag själv blev förvånad över att det bara var en kille som fångade mitt intresse så där på hela mässan och det var den tuffaste av dem alla, - utan att jag visste om det. Okej, trevliga najsa killar kryllade det av , precis överallt var det supertrevliga killar, jaaaa, men just det där när man inte ens sitter och kollar och ops, där satt visst nåt extraordinärt intressant. Då var det Ed som ägde. Ja, jag måste ha selektivt hardcoreseende eller nåt.

Sedan var det dags för prisutdelning. Janne var prisutdelare och skulle dessutom ställa frågor till mig och vi hade fått info om att vi hade 10 minuter. Vi hade sagt att vi skulle försöka förmedla något och kom överens om att försöka klargöra skillnaden mellan att bestiga berg med olika hjälpgrejer, t.ex. att ha bärare, att använda rep och annan utrustning som andra har satt upp, att använda syrgas, att ha kockar på berget och allt vad folk har, - och att köra helt utan extragrejer. I stora drag kan man kalla skillnaden att köra i expeditionsstil och i alpin stil, men det är även annat som gör skillnad. Det här är en skillnad som är svår att ta till sig om man inte är insatt och begreppen hjälper inte mycket så jag bestämde mig för att försöka få folk att förstå genom att använda de minst sagt kaxiga begreppen mjukisstil och hardcorestil.


Foto Tomas Mikusi.

Begreppen kommer faktiskt från att jag har haft svårt att få folk att ta till sig vad jag gör när jag är ute, det liksom fastnar inte i skallen eller vad sjutton det är. Så en dag sa jag att jag inte gör som de mjuka grabbarna, som t.ex. använder rep och annan utrustning som andra har satt upp, klättrar på stegar som andra har satt upp, har folk som hjälper dem bära upp grejer på berget i förväg, har camps som står redo och väntar på dem på berget, använder syrgas och en del har t.o.m. en kock med sig upp på berget, en del har en del av det här och en del har ”extra allt”. Jag kör ”utan allt”. Det är bara jag och min ryggsäck, berget och livet på tu man hand. Hardcorestil.

När jag sa det hände det nåt. Folk lyssnade. Även grabbarna lyssnade. Det jag sa gick in. Sedan är det inte alls ovanligt att den första kommentaren jag får är att jag ljuger eller hittar på eller nåt, men det är nästa problem, nu går det i alla fall in i skallen vad jag säger. Så jag tänkte att det här är bra begrepp, mjukisstil respektive hardcorestil och japp, de ska jag använda på mässan. Får jag folk att fatta den skillnaden så är jag toknöjd. Janne visse inte vad jag skulle svara men han vet hur jag resonerar, det räckte.



Så jag använde mig av de begreppen nu när jag svarade på frågorna. Frikostigt. Kaxigt frikostigt. Tog rent av rejält med plats med mina begrepp och min kaxighet. Ingen kunde missa mitt budskap. What the f*ck är det här för en brud? Lite så hängde det i luften en stund. En tjej ”ska” ju inte ta plats, och lite skrajsig var jag allt över hur det skulle gå men haha, det här var ju kul!! Kaxigt som tusan och kul.

Gratulationerna var många. Där fanns lite folk som jag kände och som ville gratta och en del hann jag inte mer än heja på, det var fotning och snack och grejs och shit, folk kan ju inte vänta hur länge som helst och jag tappade bort mig alldeles ett tag. Jag missade Rob som sponsrat mig flera gånger om, och Dennis från Facebook blev det inte mycket mer än ett hej till heller. Jättesynd. Kul att det i alla fall blev lite mer snack med Helena och Thomas Traneving som kom fram och som jag aldrig träffat förr. De bloggar om sina utflykter här på utsidan och inspirerar många till vardagsäventyr. Och Ackie från Abisko, som jag hoppas kan lära mig att spela pockettrumpet en dag! Tack alla och tusen miljoner sorry för att jag blev så snurrig och inte fick plats för er alla!!

Mr Fransson vann herrklassen för sin minst sagt hardcoreaktiga skidtur nerför Denali.

Uppställning i en mängd konsrellationer och kombinationer men alltså, kolla in grabben med armarna i kors, najs look!

Jag vill också passa på att tacka för att mejl och sms och meddelande på facebook och allt!!! Och tack till alla helt okända människor som kom fram på mässan för att gratulera, ni verkligen strålade av glädje och det är naturligtvis jättekul att se, det om något är ju en bekräftelse på att jag inspirerar andra som jag ju så gärna önskar.

Jag gick runt och snackade med folk, Pierre Näsman - en himla go, glad och positiv grabb - presenterade mig för människor lite här och var vilket resulterade i flera minst sagt intressant samtal.


Tjommen i rött är bara en docka Anneli!!

Ola Skinnarmo tittade förbi men hann inte säga mycket mer än ett hej innan hann försvann till något annat. Sen fick vi möjlighet att byta några ord till och vi pratade lite om Sydpolen. Ola och jag var skolkamrater och han var lillebror till min kompis och hängde ibland med på våra grejer, alltifrån cykelsemester och skidresor till Alperna, men trots att jag fortfarande är kompis med hans syster så har vi inte setts på många herrans år. Det kändes inte helt avslappnad och det var en stor kontrast till snacket med Pierre. Ola är fortfarande min kompis lillebror för mig men jag antar att jag numera är något annat än hans systers kompis för honom. Han samarbetar också med Annelie Pompe, som ju också var nominerad till utmärkelsen, och ja, det gick ju som det gick med det.

Som sagt, snack och prat och hej och grattis i mängder. Sen på kvällen skulle det bli bankett och det var bara en bit bort i mässhallen. Jag hade då knappt ätit sedan frukost och smuttade i mig ett helt glas vin i väntan på maten och sen blev det en öl ganska snabbt tillsammans med maten men shit, jag minns inte var den kom ifrån. Och hur gick det här? Min skapare! Det var faktiskt första gången jag funderat på om något stoppat något extraordinärt kul i glaset. Absolut inte för att det var någon som jag trodde skulle göra det, utan för att mina ben blev helt ostyriga. Skallen hängde med ganska bra men benen, haha, jag vinglade fram, men äh, det kunde jag väl bjuda på!

Jag satt vid ett långbord med Årets Äventyrarfolket och Discovery Channel. Helt plötsligt frågar Fredrik Erixon hur många Red Bull jag dricker på en dag. Hmm, Janne, hur gick det här till!? Det här är ju inte offentligt, det här är ju min hemliga last och om det blir känt så är ju min duktiga image raserad för gott.

Jaja, snart skulle man se vad hardcorebruden gick för och vips så stod det en radda med öl på bordet. Haha!! Och snart hade jag så många whiskeybiljetter till baren att jag kunde öppnat egen bar. Och det var bara att säga till om jag behövde mer. Hahaha, ja herregud, där hade jag kunnat rocka loss ordentligt. Men nej, jag är absolut ingen nykterist men det är väldigt sällan jag fyllar till mig och gör jag det så är det bara i goda vänners lag. Den här kvällen blev det ytterligare en öl och sen en whiskey precis när vi skulle iväg till hotellet för att se vad den smakade, men det var allt. Sans och balans.

Men som sagt, tom mage, värsta anspänningen som släppte och mina ben la av alldeles. Jag bjöd upp Ola Skinnarmo till dans som en ”sträcka-fram-handen-gest” och först ville han banga men jag är inte den som tar ett nej för ett nej. Men mina vingliga ben kunde inte dansa så det var väl lite tur att Ola hade ett trasigt knä så han kunde inte rocka loss han heller, men lite sväng blev det i alla fall!


Foto Gunnika från 52adventures.

Någon Ed hittade jag dock inte. Han hade redan flugit hemåt fick jag höra. England eller nåt. Det slog mig att det var första gången jag sett en kille på det sättet sedan i höstas då Johannes gick bort. Bra, då är jag på väg upp på banan igen. Festen kom aldrig riktigt igång så det blev inte mycket till dans och vid elva skulle Gunnika, tjejen med det jäkla najsa projektet 52adventures, köra till hotellet, Mornington i Bromma, där jag också skulle bo under natten så jag hängde på. Najs tjôt i bilen och som det ofta är så är det just såna där stunder som är mysigast. Hotellet var juste men jag fanns inte inbokad men det löste sig då jag fick fatt i Outside-Glenn på telefon.

Nästa morgon vaknade jag lagom tidigt för frukost men shit anåda!!! Min kropp var fullständigt slut. Det kändes som jag hade åkt Vasaloppet eller nåt och jag hade rent av träningsvärk. Skallen var som alldeles drogad på nåt knepigt vis. Jag antog bara att det var anspänning som hade släppt och frukostfolket hade samma uppfattning. Nästa dag på träningen sa en polare att jag såg drogad ut och det tog flera dagar innan jag var okej. Jag är himla känslig för sånt och hela systemet slår kullerbytta.

Det blev Gunnikas äventyrstaxi tillbaks till mässan igen.




52adventures, dvs. ett äventyr varje helg i ett helt år, det går fanken inte av för hackor vad gäller kreativitet - vardagsäventyr rules - heja!!

Jag åt frukost och sen ville folk fotas med mig och självklart fixade vi det, och sen bar det iväg till mässan igen. Återigen hade jag ingen biljett och fick vänta en bra stund den här gången för att bli insläppt. Lite komiskt att stå där som ett fån och inte komma in.

Under dagen hade jag massa roliga samtal med folk, bl.a. träffade jag Fredrik Sträng för första gången och vi snackade om allt möjligt. Jag gick fram till Annelie Pompe som jag heller aldrig har träffat och hälsade PAX – fred – och sa att vi är väldigt olika men vi båda vinner på att försöka samarbeta snarare än att konkurera och hon var glad för det och var på. Jag gjorde en annan grej under söndagen också men det kommer i ett helt eget inlägg alldeles snart!

När mässan stängde var jag helt slut och hade återigen knappt ätit sen frukost. Det finns naturligtvis tusen saker till att säga om mässan, vad jag tyckte om den osv, men nej, sånt kan andra skriva om. Det var skönt häng i Discovery Channels launch och det var utan tvekan stället att hänga på, det var fantastiskt kul med alla glada människor och många nya kontakter att ta vara på.Det var inte fler småtråkiga människor på hela mässan än att jag kan räkna dem på mina fingrar, och de är inte så många, och sen var det tusentals glada! Tjo hej och full rulle!!

Jag körde Janne till hotellet och sen till min polare inne i stan. Shit vad trött jag var och shit vad skönt det var att bara sätta mig ner. Det är så himla skönt hos henne för det är verkligen en lugn depå i tillvaron. På måndagen hade jag en del att stå i men efter lunch körde jag hemåt. Jag skulle ha skjutsat Janne till Linköping men han hade fått skjuts hela vägen hem från annat håll så jag körde själv. Jag fick ihop alla möten jag önskade utom tre, Rob, Christer här på utsidan och ett med Mats Emilsson, naprapat som hjälper till med naprapatbehandlingar till min sponsring. Nästa gång har ni förstatjing!

Kl. 18.30 var jag på plats för ett dubbelpass med Military Fitness men sa till tränaren at jag bara skulle ta en kort tupplur i bilen först. Jag sov bort hela första passet och stupade på det andra. Hardcorebruden var nere för räkning.

 Till sista delen om äventyrshelgen!

________________________
Här har ni min engelska facebooksida. 
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida. Där kommer snart nytt, heja!
________________________