När jag var på Aconcagua sist så hade jag enorma marginaler när jag stod på toppen. Både fysiskt och mentalt. Jag var rent av tokstark. Jag blev så inibänken inspirerad och peppad av det så det sitter i än idag.

Jag nästan sprang upp för den här slänten på Aconcagua.

Jag hade ju tänkt mig att ta mig upp på lite fler berg så nu jäklans ska här byggas marginaler. Tänkte jag. Och tänker än.

Så gott det går tragglar jag mig framåt bland långlöpning, armhävningar och en stenhård allmänträning. Det svåraste är många gånger att ta mig ut genom dörren. Är jag väl ute kan jag springa långt och länge.

Lördag är vanligtvis långlöpardag. Idag är det lördag så nu laddar jag. Brukar vara lite nervös faktiskt och är det idag också. Över hur långst jag ska orka. Inte främst fysiskt utan mentalt. Ska jag banga ur? När då?

För tre veckor sedan sprang jag drygt en halv maraton, 21 km. Benen var oförskämt pigga redan dagen efter. En polare bräckte mig redan på söndagen och sprang 25 km så nästa lördag fick jag öka till 26 km. Jag hade fortfarande oförskämt mycket stuns i benen och kunde träna ganska hårt på söndagen.

Förra lördagen blev det 32 km men det var segt. Jag hade ruskigt dålig dagsform, kom liksom aldrig igång. Men det blev 32 km och på måndagen var det full stuns i benen igen.

Det går sannerligen inte fort. Jag har skruttiga ben pga. av en sjukdom men för all del, jag har inte bråttom genom livet så låt det ta den tid det tar. Den som springer Göteborgsvarvet på två timmar får njuta dubbelt så länge som den som springer på en timme, brukar jag tänka. Dessutom tror jag inte det är så njutbart att springa tokfort. Jag gillar mer att njuta.

Jumping Jacks är roligare med en trevlig utsikt!

Jag är mäkta nöjd med att jag numera kan springa så långt och sen vara fit for fight igen nästan bums. Det har varit en lång väg dit. Minns första gången jag sprang Göteborgsvarvet, 21 km. Jag kunde knappt ta mig ner för en trottoarkant i tre dagar efteråt. Fick gå baklänges. Det är 7 år sedan. Och idag känns allt under 20 km som en kortrunda.

Första Varvet. Kämpigt men visst gick det!

Idag hoppas jag att det blir i vart fall 30 km, eventuellt uppdelat på två rundor, och sen 20 km i morgon bitti och sen ett allmänpass på kvällen. Det är dags att vänja kroppen vid hårt arbete flera dagar på raken. Jag vill ju så gärna springa Marathon de Sables. Man springer i snitt en maraton om dagen i 6-7 dagar beroende på hur snabb man är. I Saharaöknen. Vore nåt det!

Man kan ju undra varför i jösse namn man ska plåga sig så där. Fötterna sägs börja koka efter ett tag. Men jag tänker inte så mycket på plågan, jag tänker mest på om jag ska klara det, vad behöver jag göra då, och sen är jag igång. Tycker det är himla kul med såna utmaningar. Typ som veckans kluriga gåta i Illustrerad Vetenskap eller nåt.

Sen handlar det också om självbild har jag märkt. Jag trivs med att jag kan springa 32 km en vanlig lördag och ha bra stuns i benen redan på måndagen. Jag gillar att det är jag och mina ben. Självbild, den bild vi har av oss själva alltså. Min bild av mig själv börjar mer och mer bli att jag är nog lite tuffing jag också. Inte bara skruttig, som jag har varit i så många år. Jag skulle gilla att se mig själv kämpa med ett värstinglopp.

Väderbiten vildbatting - en bild jag trivs bra med!

Jag är inte alls intresserad av att kämpa för att vinna, utan är mer intresserad av hur jag ska bära mig åt för att klara något. Hellre än att springa en maraton snabbare vill jag klara att springa längre. Det är mer min modell.

Dessutom vill jag må bra. Jag är inte så mycket för askes och plåga mig. Hellre jag kommer sist och hade det behagligast, än vinner men fötterna har brunnit upp.

Så, ut med dig Anneli. Ut och spring. Solen skiner från en klarblå himmel och det är varmt. Spring hela dagen om du vill!

Heja, heja, heja!

------------------------------------------------
Här har ni min engelska facebooksida.
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida.
------------------------------------------------