Ja herregud vilken TOKträningsvecka!! Mina äventyr fordrar ju träning och ibland blir det lite smått kaotiskt men det kan vara ruskigt kul det också! Göteborgsvarvet och Stockholm maraton på en vecka, en havererad mage och 4 träningspass på en och samma dag. Våga vara tokig!!
Årets höjdpunkt alla kategorier vad gäller träning är Göteborgsvarvet. Det var förra helgen och shit vad kul! Publiken är makalöst peppande och glad, vilket ös! Som löpare är man ju bara underbart tacksam. Minst lika bra är alla funktionärer som är så himla hjälpsamma och jag fattar inte hur de bär sig åt men de är alltid glada!
Jag var lite låg för jag hade förlorat min mor några dagar innan men jag funkar så att om tråkiga saker händer så gör jag gärna kul grejer, för att få balans i tillvaron, så japp, jag skulle springa. För min del var det 7:e rundan och det blev det snabbaste Varvet hittills, enligt min egen klocka ca 1.59.10, enligt chiptidtagningen den snopna tiden 2:00:06. Magen havererade alldeles ungefär halvägs och jag trodde den skulle komma farande både här och där men nix pix, tänk bort, tänk bort, TÄNK BORT! Huja, det klarade sig tills jag kom hem. Nästa dag visade vågen 1,7 kilo netto och jag var ganska wobblig.
Här kan ni läsa mer om hur det gick på Göteborgsvarvet:
Jag vann, men...
På måndagen efter Göteborgsvarvet inträder det nya träningsåret och jag testade lite mjukträning men nej, det var inte mycket ork. På onsdagen hade magen fortfarande inte riktigt bestämt sig vilket humör den var på men jag var på banan igen. På förmiddagen 45 minuter på gymmet, sen 5 km uppvärmning innan kvällens utomhusstyrketräning i form av Shape Fitness, sen direkt på militärträning i en dryg timme och sen 6 km nerjogg. Japp, jag var back in business.
Skrikträning rules!
Så på torsdagen fick jag ett tokryck. Det är ju Stockholm maraton på lördag. Om man skulle…. Bara som en kul grej. Bara som ett träningspass fast i kulformat.
Haha! Det gick snabbt, på funbeat.se hittade jag en startlapp, innan kvällen var över fick jag boende av en av mina, som han kallade sig, ”hang arounds”. På fredagen kastade jag mig i bilen till Stockholm och fastnade i den värsta trafikkö jag någonsin skådat. Det tog 5 timmar att köra från Göteborg till Stockholm och 2 timmar att ta sig genom Stockholm. Jag höll på att få nåt stressutlöst hjärtsnurp eller nåt.
Men jag överlevde och på tävlingsdagen laddade jag med antioxidanter upp över öronen. Och proteiner. Jag mår bäst så. Det viktigaste är att hitta det man själv funkar på. Jag funkar på mjölk så jag dricker mjölk. Med råa ägg i. Skål!
I startområdet laddade jag med…hrm…den största fetaste korv de hade till försäljning. Inget att rekommendera, de allra flesta magar haverar fullständigt om de får sig en fet korv innan start men min mage gillar det stenskarpt. Jag känner mig mätt länge och magen håller extra bra i ett par tre timmar.
Jag blir lite pirrig vilket gör mig mer kissenödig men det finns gott om pajemajor så det ordnar sig. Även om man inte kan tro det är möjligt så finns det fler toanödiga än bajemajor så man får ha tid till lite köande.
Sen ska man vänta tills det är dags för start och försöka hålla ordning på tankarna så man inte blir mer pirrig än nödvändigt. Magar kan sätta sig på tvären av ren pirrighetschock! Fokus Anneli, fokus! Det går bra numera.
Precis innan det bär av mot startfållan kan man lämna in överdragskläder och annat i en påse som sedan hämtas på samma ställe direkt efter målgång.
Sen kollar man efter skyltarna, japp, jag tillhör startfålla E så japp, jag ska dit. Lätt som en plätt att följa strömmen av folk. Och sen står man där i ledet och bara väntar. Pang! Men det var första startledet, vi får vänta i 10 minuter till. Pang!
Ta det lugnt i början, ta det lugnt i början, ta det…. Det är den gyllene regeln. Jag tänkte att vad sjutton kan hjälpa idag, benen kommer ju att lägga av långt innan mål hur jag än bär mig åt. Jag har ju inte direkt vilat mig i form. Jag har en sjukdom som gör att det är lite paralympics över mina ben. Hur i hela friden ska detta gå? Tja, den som håller sig på benen får se!
Jag delade upp det i småbitar. Först ska jag bara dit, sen ska jag bara dit, sen bara osv. Hela tiden. Snart hade jag sprungit 5 km. Det var himla fart i benen, faktiskt rena Ferarrin för att vara mina ben så jag fick stå på bromsen. Lugn Anneli, lugn!
Snart hade det gått en mil och då är det inte långt kvar till dryga 12 km, då det bara är mindre än 3 mil kvar, dvs. 29 något. Det är bra mentalt. Himla skillnad att springa 40 km något och att springa 29 km något! Heja, snart bara 29 km kvar!
Men efter 12 km tackade Ferarrin för sig och jag var mitt gamla vanliga jag igen. När jag passerade halvvägs, 21 km, så låg jag bara ca 3 minuter långsammare än på Göteborgsvarvet veckan innan. Jösses, hade det varit mål här så hade jag ju kunnat kutat på som bara den! Yeah, nästa år ska jag kuta Göteborgsvaravet på 1.50! Heja!
Ungefär 16,5 km och fortfarande ganska bra stuns i benen! Och kolla in glädjen, ni som inte fattar varför man får för sig sånt här, kolla glädjen!
Och vips så gick det någon kilometer till! Vid 25 km tyckte benen att det var färdigsprunget för den här veckan. De tyckte helt tydligt att det var dags att gå hem. Hjälp vad stelt det blev. Men jag hade inte lust att gå hem, jag hade faktiskt inte alls lust att gå hem, fanns rent av inte på kartan. Så jag kutade vidare.
Nu fick jag möjlighet att jämföra mina mentala framsteg från förra gången jag sprang, för 7 år sedan. Då fick jag kämpa med att underhålla mig, att tänka på positiva grejer, osv. Det var faktiskt den gången som jag blev riktigt intresserad av hur jag kan styra mina prestationer bara genom att styra mina tankar. Den gången började jag tänka på att jag skulle klara det, att jag sprang in på Stockholm stadion och fick ta emot medaljen. Jag blev så överväldigad av gladkänslor att jag började gråta och orkade springa en bit till. Sedan dess har jag toktränat på det där. När jag sitter ensam i tältet i full storm högt upp i bergen så har jag kontroll över mig själv och kan hålla mig på gott humör bara genom att styra mina tankar. Jag kan försätta mig i massa glada situationer och känslotillstånd. Det har faktiskt blivit min starkaste gren alla kategorier.
Så hur skulle det gå den här gången, när det började bli kämpigt!? Ha, jag säger bara en sak, - HA! Sicken piece of cake! Vilken resa! Vad sjutton gör det att kuta med stela och värkande ben? Inte mycket, jag tänkte på tusen kul grejer!
På strålande humör såg jag snart Stockholm stadion. Det var jäkla slitigt då, jag kunde knappt lyfta ena benet över muggarna på marken men blir det bättre av att tänka på det? Nej, jag kutade på moln, var lätt som en fjäder! Och vips så var jag i mål!
Jag säger bara en sak, - life rules! Och livet blir oändligt mycket roligare om man vågar tänja på gränserna. Vilket tokryck men anåda vad kul!
Här har ni länken till bloggen om Göteborgsvarvet igen: Jag vann, men...
Foto: Tomas Mikusi, Venus Amini och jag själv.
------------------------------------------------
Här har ni min engelska facebooksida.
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.
Och här har ni min hemsida.
------------------------------------------------
