Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Outdoor Kids. Hur man skall klä sig. Eller inte.

Jag har närt på en idé under en längre tid. En serie om barn i vildmarken. Naturen. SÅ jag började reka alla Skånes naturreservat, nationalparker och ekoparker. Det finns oerhört många spännande platser här nere. Och nästan inga människor. Men att vara ensam filmare och få till något bra visade sig snabbt vara svårt.

Här är det första försöket i Söderåsens Nationalpark.

OBS! På engelska. Kom gärna med idéer och åsikter!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2019-10-11 12:05   Tord Hoppe
Kul och charmigt att använda barn. Bra att förtydliga med text.
Kanske lägga till varför olika saker är viktiga?
 
Svar 2019-10-12 05:52   explorermikaelstrandberg
Klokt. Haken är att det är en Instagram minut max.
 
2019-10-20 01:23   Sejrla
Låter som en spännande och rolig idé. När jag började filma för ca 2 år sedan så hade jag ambitionen att involvera barnen och ha dem i fokus. Det slutade med att jag sprang efter med andan i halsen och aldrig riktigt lyckades vara på rätt plats för att fånga tillfället. Det blev några filmer innan jag gav upp (finns på min YT-kanal). Barn är rätt oredigerbara också, vilket är både charmen och utmaningen. Tror kortfilmer kan vara en riktigt bra idé, lagom för barnen att hålla fokus på, både som aktörer och tittare, och kanske att man tillsammans med barnen pratar igenom vad man ska prata om på filmen.... de har en tendens att väldigt snabbt associera iväg på något helt annat än vad man tänkt sig . Lycka till, ska bli spännande att följa projektet.
 
Svar 2019-10-20 07:17   explorermikaelstrandberg
Haha, just så krångligt är det! Därför kort, koncentrerat och enkelt. Tack Matilda!
 

Läs mer i bloggen

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg