Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Nekton Mission: Följ Med Olly Steeds ned i djupet

Våra hav. Vi vet så lite om dessa för framtiden helt avgörande jättar. Det sägs att vi enbart dokumenterat runt 6% av dess invånare. Och i dessa tider av oro runt klimatet och människans framtid, så självklart är det så att oerhört mycket hänger på kunskapen om våra hav. Osannolikt nog så är det så att en mycket god vän till mig, Olly Steeds, ägnat de senaste 10 åren att försöka få sitt Nekton Mission projekt på fötterna. Och plötsligt har han lyckats få ihop de summor som krävs och de människor som behövs. Helt osannolikt egentligen. Och jag vet hur oerhört mycket arbete och sin själ han lagt ned i denna livsuppgift. Och nu har han nått fram till starten. En berg- och dalbanetur helt klart.

Jag presenterade Jeff Willner för honom en gång i tiden under en äventyrlig färd i Kongo-Kinshasa när Olly bara dök upp ur skogen efter ett besök hos Mbuti folket. Idag är Jeff Willner och Kensington Tours en av Ollys viktigaste samarbetspartner i detta för framtiden livsviktiga projekt.  Tillsammans mötte vi till den stora presskonferensen härom månaden vid det vackra Commonwealth House i London där Olly presenterade delmål 1, undersöka den Indiska Oceanen runt Seychellerna. I panelen satt forskare, komissionärer, politiker och bland publiken många kunniga människor och sponsorer för projektet. Det var en klassisk old British style presskonferens. Fantastisk på många vis.

Tillsammans med Emily Penn som jobbar med ett stort plast projekt.

Nu har forskargruppen anlänt till Seychellerna och kan följas live här! Följ med på denna fantastiska händelse!

Team Kensington Tours

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg