Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Med ubåt 200 meter under ytan

Ända sedan jag såg Jacques Costeau har jag närt en liten omöjlig dröm att få se världen underifrån. Inte blev det bättre, den längtan och önskan, när jag såg en av mina favoritfilmer, Le Gran Bleu av Luc Besson med en av mina favoritskådisar Jean Reno. Men jag misstänkte att chansen var lika stor som om att jag en dag skulle hamna på månen. Lyckligtvis har jag de bästa och mest spännande av vänner. Så min gamle vän Olly Steeds, som jag träffade redan år 2000, har en drivkraft som få andra. hans dröm har varit att undersöka vår värld som finns under havsytan, en värld få känner till. Han jobbade många år med Nekton och jag introducerade min bästa polare till honom vid ett möte i Ituriskogen i Congo-Kinshasa 20011 och de har nu bland annat lett fram till att Jeff Willner´s företag Kensington Tours är en av de två stora sponsorerna av projektet.

Så förra veckan hamnade vi då på Seychellerna och en av mina stora drömmar blev verklighet. Ombord på forskningsfartyget fanns två Triton-ubåtar, en sorts Tintin ubåtar för två, och jag var riktigt laddad för denna färd under ytan. Det var litet blåsigt där ovan, vågigt, så vi klättrade ned från fartyget till en liten båt, där Jeff och jag kördes ut till de två ubåtarna. Vi hade tränat att stiga i, så det var lätt. Jag kände en viss nervositet inledningsvis, men när ubåten sakta böjde sig framåt och vi kröp under ytan, ja, det var en fantastiskt spännande känsla och så glömde jag all rädsla och bara njöt. 

Känslan att titta upp mot världen där ovan, desto djupare vi kom, ju mer faschinerad blev jag. Först var det lite stim av fisk, men ju djupare vi kom, följde mörkret och det gillade jag allra bäst. Vi låg på 200 meters djup drygt en timma, vi så lite mjuk korall, någon fisk, men annars var det bara ljuset och arbetet från den andra ubåten som syntes. Det kändes lite som att vara ute en sväng i polarnatten, men under ytan. 

Någonstans mitt it timmen kom jag att tänka på hur usel jag är för att propagerade för denna fantastiska jord och det hot vi faktiskt lever under och värdet av att på bästa Greta Thunberg-vis försvara detta för kommande generationer. Så vacker var det därunder.

Jag gillade också symmetrin, bubblorna och kargheten där nere. Forskningsfartygets radar pingade på monotont och jag tänkte då på ubåtskrigen under andra världskriget. Så rädda de måste varit när torpederna och sjunkbomberna stressade förbi! Och varför just jag? Varför får jag uppleva detta?

Färden upp gick försiktigt, och när vi kom opp ovan ytan härjade lite hårdare väder och där nere, ja, där han det var lugnt och fridfullt. Jag kan sakna det nu. när jag återvänt till Skånes skogar igen.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2019-04-23 18:51   OBD
Grattis till en fantastisk upplevelse! Tack för att du delar med dig. Kommer det fler bilder?
 
Svar 2019-04-23 20:15   explorermikaelstrandberg
Hej Bertil! Tack för att du fick mig att tummen ur rumpan och få till detta med bilderna, här då och tack för dina ord https://photos.app.goo.gl/c3ZTdgTENdez5fD67
 
2019-04-23 22:56   Sejrla
Underbart! Det är konstigt egentligen, hur många av oss dras till och fascineras av karga miljöer...
 

Läs mer i bloggen

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg