Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Med ubåt 200 meter under ytan

Ända sedan jag såg Jacques Costeau har jag närt en liten omöjlig dröm att få se världen underifrån. Inte blev det bättre, den längtan och önskan, när jag såg en av mina favoritfilmer, Le Gran Bleu av Luc Besson med en av mina favoritskådisar Jean Reno. Men jag misstänkte att chansen var lika stor som om att jag en dag skulle hamna på månen. Lyckligtvis har jag de bästa och mest spännande av vänner. Så min gamle vän Olly Steeds, som jag träffade redan år 2000, har en drivkraft som få andra. hans dröm har varit att undersöka vår värld som finns under havsytan, en värld få känner till. Han jobbade många år med Nekton och jag introducerade min bästa polare till honom vid ett möte i Ituriskogen i Congo-Kinshasa 20011 och de har nu bland annat lett fram till att Jeff Willner´s företag Kensington Tours är en av de två stora sponsorerna av projektet.

Så förra veckan hamnade vi då på Seychellerna och en av mina stora drömmar blev verklighet. Ombord på forskningsfartyget fanns två Triton-ubåtar, en sorts Tintin ubåtar för två, och jag var riktigt laddad för denna färd under ytan. Det var litet blåsigt där ovan, vågigt, så vi klättrade ned från fartyget till en liten båt, där Jeff och jag kördes ut till de två ubåtarna. Vi hade tränat att stiga i, så det var lätt. Jag kände en viss nervositet inledningsvis, men när ubåten sakta böjde sig framåt och vi kröp under ytan, ja, det var en fantastiskt spännande känsla och så glömde jag all rädsla och bara njöt. 

Känslan att titta upp mot världen där ovan, desto djupare vi kom, ju mer faschinerad blev jag. Först var det lite stim av fisk, men ju djupare vi kom, följde mörkret och det gillade jag allra bäst. Vi låg på 200 meters djup drygt en timma, vi så lite mjuk korall, någon fisk, men annars var det bara ljuset och arbetet från den andra ubåten som syntes. Det kändes lite som att vara ute en sväng i polarnatten, men under ytan. 

Någonstans mitt it timmen kom jag att tänka på hur usel jag är för att propagerade för denna fantastiska jord och det hot vi faktiskt lever under och värdet av att på bästa Greta Thunberg-vis försvara detta för kommande generationer. Så vacker var det därunder.

Jag gillade också symmetrin, bubblorna och kargheten där nere. Forskningsfartygets radar pingade på monotont och jag tänkte då på ubåtskrigen under andra världskriget. Så rädda de måste varit när torpederna och sjunkbomberna stressade förbi! Och varför just jag? Varför får jag uppleva detta?

Färden upp gick försiktigt, och när vi kom opp ovan ytan härjade lite hårdare väder och där nere, ja, där han det var lugnt och fridfullt. Jag kan sakna det nu. när jag återvänt till Skånes skogar igen.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2019-04-23 18:51   OBD
Grattis till en fantastisk upplevelse! Tack för att du delar med dig. Kommer det fler bilder?
 
Svar 2019-04-23 20:15   explorermikaelstrandberg
Hej Bertil! Tack för att du fick mig att tummen ur rumpan och få till detta med bilderna, här då och tack för dina ord https://photos.app.goo.gl/c3ZTdgTENdez5fD67
 
2019-04-23 22:56   Sejrla
Underbart! Det är konstigt egentligen, hur många av oss dras till och fascineras av karga miljöer...
 

Läs mer i bloggen

Jag besteg Kilimanjaro för 25 år sedan, nu är det dags igen

25 år. Ett kvartssekel har passerat sedan jag senast stod på toppen av Kilimanjaro. Bestigningen ingick i en åttamånaders vandring genom Massajland år 2000. Jag var långt ifrån i toppform – på alla tänkbara sätt – men jag var välsignad med exceptionella följeslagare: Leif Skara Karlsson, en av de mest genuint varma människor jag någonsin känt, och Peter Spjut, en gångmaskin, utan tvekan den mest uthålliga vandraren jag någonsin sett i aktion.

39 år i samma bransch

39 år. Så länge har jag lyckats behålla det här jobbet. Osannolikt egentligen. Men det hade inte gått utan alla de fantastiska människor jag mött längs vägen som ställt upp i vått och torrt. Och många gånger varit helt avgörande för att jag skulle kunna fortsätta.


Bilden nedan är tagen den 28 februari 1986 i mammas lägenhet i Dala-Järna. Jag hade vaknat på morgonen sittandes framför TV:n och ordentligt chockad över en nyhet som skulle förändra hela landet, statsminister Olof Palme hade blivit mördad. Samma dag som jag skulle transporteras till Stockholm av min älskade bror, och flyga till Santiago de Chile för att påbörja cykelturen från Chile till Alaska.
Min förhoppning då var att jag efter äventyret skulle kunna försörja mig på det jag hade genomfört. Föreläsningar, tidningsartiklar och böcker. Så blev det. Jag fick t.o.m. vara med i riksradio och på TV, i reseprogrammet Packat Och Klart. Här kan ni se inslaget med intervjuaren Rolf-Egil Bergström, https://vimeo.com/20589771

Vuxen ansvar

"Jag klarar det, pappa."


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg