Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Elden, Grönland och Skåne

Elden. Den saknade jag mest under tiden på Grönland. Förutom en liten skvätt på öns södra del, finns ingen skog. Så med få undantag krävs det att ute människan får ta med sig eget bränsle. På varje tur. Ibland dyker det upp långväga drivved. Och att ta med sig en massa kladdig och illaluktande sältran är ju inte aktuellt idag. Och jag har förstått sedan hemkomsten, snart ett år nu, att elden och skogen är viktig för mig. och för mina tjejer. Så det sista halvåret så har vi varit ute i någon av Skånes folktomma reservat, skogar och nationalparker. Mycket på grund av inköpet av bil. Omöjligt att som soloförälder få ihop allt annars med två alltmer socialt behövande tjejer. Jag försöker sakta få dem att göra eld, använda yxa, såg och kniv. Samtidigt filma, fota och jobba på en dokumentärserie idé jag har om urbana barn i vildmark. Att sova ute är ju inget problem alls, tvärtom, en lisa för själen för oss alla. Dana är lite hårdhänt, Eva lite försiktig. Och jag lite för orolig att de skall göra illa sig.
 
Men tillbaka till elden. Känslan när man tagit sig genom ännu en vecka i storstaden. Att öppna bildörren, möta vinden, friskheten, sjungande fåglar och direkt göra en sprakande eld. Det är det mest avslappnande, rofyllda och tillfredsställande i mitt liv. Och jag sover alltid minst två timmar extra i tältet.
 
Skåne är fullt av smultronställen. Det gäller bara att se till att vara på plats tidigt eller sent på dagen, för att undvika stadsbor på utflykt. Det är kanon de är ute, men varför så bråttom och varför alltid prata i mobiltelefon? Höjdarna hitintills har varit följande:
 
1. Raftarp
2. Kullaberg
3. Söderåsens Nationalpark
4. Hovs Hallar
5. Stenshuvuds Nationalpark
 
Men i stora drag alla platser vi besökt, har varit värt det. För Malmöbor är ju Torup så nära och så bra! de har till och med ett utegym av klass i trä!
Om ni har tid att döda, så finns alla rapporter här (på engelska) https://www.mikaelstrandberg.com/tag/familyadventures/
Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2019-06-25 21:21   Sejrla
Känner igen det där med en hårdhänt en försiktig och en orolig :-). Barn och natur känns som en så naturlig kombination
 

Läs mer i bloggen

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg