Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Långfärdscyklistens guide till planeten

   Jag skrev den här guiden som ett extra kapitel till boken På Cykel från Nya Zeeland till Kairo 1994 (slutsåld). Mycket har hänt sedan dess, framförallt på tekniksidan. Men en hel del av det jag skrivit kan vara till god hjälp för den gryende långfärdscyklaren! Men, jag har knappt läst den sedan jag skrev den, men gjorde det idag och det var mycket underhållande läsning! Ta detta stycke som exempel:

Kroppsvård och hygien. 

I tredjevärlden kan det många gånger bero på slarv med personlig hygien, föda och utrustning som gör att resenären hamnar i en besvärlig situation. Inte bara av hälsoskäl utan även när det gäller hur människorna i denna omgivning uppfattar den resande. Glöm aldrig att hur fattiga människor i tredje världen än är och hur lortig deras omgivning än är så är de nästan alltid kroppsligt rena. En sanning som även gäller deras kläder. De som förefaller lortiga bor endera i iskalla bergsområden eller tillhör annars de utslagnas skara. Folk i utvecklingsländerna lägger ner mycket kraft och tid att hålla sig rena. Därför ser de det ofta som ett hån mot deras fattigdom när en västerlänning är lortig och luktar illa. 

Som långfärdscyklist lever man ofta i mycket utsatta områden där bra hygien är en fråga om överlevnad. Under en färd kan det ibland vara mycket svårt att finna vatten, exempelvis i ökenområden, men jag bemödar mig alltid att spara en liten skvätt vatten till att tvätta framförallt skrevet och armhålorna vilka är en bra grogrund för stora ansamlingar av bakterier. Kanske gör denna lilla avtvagning inte så mycket ur renhetssyfte, men mentalt gör det att jag känner mig ren och fräsch. Jag använder aldrig tvål eftersom det drar till sig farliga flygfän, men jag har alltid ett ombyte rena kläder med mig som ytterligare späder på fräschhetskänslan. 

Under ett cykelavbrott tvättar jag naturligtvis alla mina kläder, men även många gånger under färd när jag märker att strumpor, cykelbyxor och skjorta börjar stå av sig själva. Jag har med åren märkt att blir jag sjuk beror det oftast på bristande hygien under vilan. Med det menar jag när jag till följd av vilan låter någon utomstående laga min mat eller förse mig med vad de säger är rent vatten. Ett kriterium som sällan överensstämmer med min mage. Följaktligen har jag med åren insett att när det gäller mat är det klokt att först kolla hur kocken ser ut på en restaurang innan man äter. Är kocken ren är maten säker oavsett hur äcklig omgivningen är. Däremot litar jag aldrig mer på någon utomstående när det gäller vatten. Jag pumpar och filtrerar det själv och om jag köper vatten kontrollerar jag noggrant om buteljens kapsyl är äkta och obruten. Likaså ser jag till att vattnet är rent även när jag tvagar mig eller diskar mina kastruller. Till följd av denna nit drabbades jag inte av några allvarliga sjukdomsproblem under denna sista färd. 

God mathållning och regelbunden underhåll av utrustning tillhör likaså en långfärdscyklists mentala och fysiska kroppsvård. Dessutom vill jag ånyo påpeka att renhet är en dygd för de flesta människor världen över.

   Det är ju kanonrolig läsning! Den tiden var jag nästan ensam långfärdscyklist i landet. Göran Kropp hade inte gjort sin cykling till Everest och Janne Corax var nog på gång ungefär då. Idag finns det flera långfärdscyklister i landet, vilket jag tycker är fantastiskt kul och jag följer två med stort nöje, Stellan Johansson och Lars Bengtsson. Spännande val av länder de cyklar i och intressanta iaktagelser längs trampvägen. Det till trots, så är den långfärdscyklist som faschinerar mest globalt idag, min vän Alastair Humphreys. Mycket fin inställning till livet och duktig berättare!

För er som vill läsa Långfärdscyklistens guide till Planeten, så kan ni ladda ned den här gratis. God läsning och kommentera gärna!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Min första långfärdscykel

Bilden är från december 1986. Ännu en lerig uppförsbacke i Colombia. Jag kan knappt minnas platta vägar i detta land. Upp och ned hela tiden, precis som de föregående länderna Ecuador och till viss del Peru. Anderna. Här hade jag precis fått ett helt hjul mig tillskickad -det tog en månad och hamnade hos den svenska Ambassaden i Bogota- från fantastiska Monark (Kroon) i Vansbro. De hade gått in och sponsrat min cykelfärd från Chile till Alaska med en cykel och backup. En tre växlad ballong cykel som användes främst av Posten om jag inte minns fel. Jag hade själv stått på monteringsbandet i 8 månader som 18-åring och monterat bakdäck.
Där fanns då som arbetskamrater lokala legender som Leif Sixtensson, Urban Boväng, Kurt Ilar, Mikael "Zulu" Englund, Kele och Lena Stark.
Helt klart är ju att det som de flesta industri arbeten, i alla fall för mig, var inte någonting man önskade göra hela livet. Men jag är extremt tacksam för deras stöd under min första Expedition!
Tyvärr läste jag idag att denna viktiga arbetsplats har gjort sitt, se https://www.siljannews.se/.../monark-varslar-personal-och..., men anledningen är svår att förstå. Någon som kan förklara?

Glad att vara far till mina döttrar

"Tjejerna har sådan tur som har dig".
Så skriver många. Tvärtom, så är det tur att jag har dem. Jag lär mig av dem varje dag. I synnerhet i dessa tonårstider, där musik och kompisar tar mycket plats. Då är de helt vanliga tonåringar. Jag skriver så, helt vanliga, för verkligheten är att de tillbringat snart 300 nätter i tält sedan de föddes. Den gångna natten, ytterligare en. Och de har redan genomfört flera äventyr. Och det enda som jag kan se skiljer dem från deras kompisar, kanske, det är att jag ser att varje gång det blir tufft och svårigheter, så byter de direkt kostym. De blir mer koncentrerade, allvarliga och de hjälper verkligen till att ta tag i problem och gnäller vid dessa tillfällen aldrig. Annars ja.
De har två dagarna ute på fjället blev lite mer utmanande än väntat. Jag kollade väderleken, yes, rejält blåsigt med enstaka stormvindar upp till 19m/s. Yes, lite halvkallt, -5 och lägre med upp till -14 med kylnings effekt. Men jag tänkte, det klarar jag utan handskar och vi alla tre utan ett ombyte av kläder. På grund av brist på utrymme, små ryggsäckar för damerna, så tog vi de lättaste sovsäckarna, som ändå skall klara -25 grader. Jag tog med mig en tunn vindjacka. Väl på plats så förklarade tjejerna och de glömt handskarna och Dana hade t.o.m. glömt sin tjocka goretex jacka. Ja, jackan nämnde hon först på kvällen. Så här är jag med en tunn brynja och en mellan jacka med huva. Det är allt. Dana ungefär lika. Men jag vet hon är tuff. Eva hon har alltid tagit allt med ett stort lugn oavsett. Så länge hon har musik med sig.
Efter 7 km med mörkret på väg in, slog vi läger intill en frusen tjärn. Vinden var iskall, så snabbt in i tältet. 15 m/s, Dana hjälpte mig sätta upp tältet, Eva höll kontroll på de övriga livsviktiga grejerna så de inte blåste bort. Jag drog igång köket. Isen var så pass tjock att vi fick leta vattenhål och vattnet var lite rostfärgat, men det är ju tjärn vatten. Väl inne i tältet, märkte vi att vi tagit fel liggunderlag åt Dana, ett med punka. Mitt fel. Så blev det att dela två madrasser över den nu iskalla natten. Inne i säckarna märkte vi att, det här blir nog en kall natt. Men de minns från cyklingen att ibland är det så. Inget gnäll. Jag sov av och till. De också. Det var kallt, men inte besvärande kallt. Min Oura ring, som mätt min sömn och hälsa i 4.5 t.o.m. nämnde att det var min bästa sömn sedan jag kom hem från Grönland. Jag vet att det är en fördel att alltid vara lite för kall och inte bekvämt varmt. Hälsomässigt.
Klart det var rejält obekvämt att dela madrasser. men absolut inget gnäll. Och vi visste vi lär köra allt snabbt och dra nyttja av kökets värme. Snabbt i med mat, packa, ut i den kylslagna vinden och på med säckarna och dra. Vi valde vägen uppför för att få igång värmen. Tjejerna körde med mina strumpor som vantar. Lite halvkallt i kängorna de först 15 minuterna, men det gick.
Resten av färden snackade vi om ditt och datt på det bästa av vis, som när tjejerna ser sin förälder pappan som en jämlike man kan dela allt med. En fin tid.
Jag, att "utsätta" ungarna för detta sedan de föddes, är det bästa jag gjort. Dt har gjort dem lugna, de vet att de har en extra kraft, och tåliga. Utan gnäll.
Jag rekommenderar föräldrar att göra detta så ofta det går!

Korsningen av Grönlands Inlandsis är klar


Efter 32 dagar och 65 mil steg vi av isen och satte på oss ryggsäckarna och började gå. En dag senare fastnade vi vid en flodövergång och tvingades bli evakuerade med helikopter två dagar senare. Så vi korsade isen, men nådde aldrig havet. Så Lars Wallgren ich hans 2 kanrater är så vitt jag förstår de enda svenskar som helt korsat Grönland från hav till hav. Men jag är nöjd med att ha klarat isen.


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg