14 september, Jakutsk, morgonen
Det här är som en enda lång dröm!
Jag hade nog trott att jag aldrig skulle återvända, eftersom barnen och skolor gör saker svårare, men att återigen få se mina sibiriska vänner, det är en sann höjdare i livet!
Egor Petrovitj är ju mer en global resenär som är en av traktens främsta affärsmän och har en egen film, förutom vår gemensamma i tävlan. Ingenting är omöjligt för honom. Underbart att se honom!
Jura Stepanovitj är förmodligen den tuffaste filmskaparen och fotografen i vår värld, som bäst kan hantera kyla. han filmade hela Frozen frontier. Dessutom en av de hyggligaste människor jag mött. Vi hade en fantastisk tid tillsammans på färden!
Det förutom har jag träffat massor av andra familjevänner, främst Nastya och Nadja!
I övermorgon visas filmen. Hoppas det blir fullsatt och att framförallt Slava gillar den! Han är ju filmens stjärna och skall anlända snart har jag hört eller om han är här.
15 september, Jakutsk
De satt och väntade på mig receptionen, Slava och Ludmilla! Och de såg inledningsvis så malplacerade ut,mest för att de såg så fantastiskt oförstörda och äkta ut!
Slava är en av huvudrollsinnehavarna i filmen och att få honom att komma till premiären av filmen i Jakutsk var ett hårt rbete med många involverade som till slut fick sig en lösning i att de åkte från sin by Arkah, där Slavas fru Vika, en av de andra huvudrollsinnehavarna, var sin abarn, en nyfödd son och dottern...Eva. Jag tro för att hedra mig då, eftersom min första dotter heter Eva….Ludmilla är en äldre släkting. Och det märktes direkt att dessa jukagirer, en av Sibiriens ursprungsbefolkningar, var å ena sidan i storstaden för förta gången, åtminstone Slava, för hotellets meny var oerhört omfattande och han satt i en halvtimme och bläddrade i den (det slutade med att de beställde renkött, vilket var en dålig idé, med tanke på hur god deras renars kött är…), men det märktes att de var just de här oerhört fina och “riktiga” människorna som resten av oss mäåste göra allt för, att de skall kunna leva så nära naturen som möjligt, för oss att lära av deras annars försvinnande kunskaper. De är så oerhört mjuka och generösa med sig själva på ett sätt, till skillnad från oss vita exmepelvis, och jakkuterna som är lik oss, som gör att de ger utan att förvänta sig någonting i retur. Ingen baktanke.
Samtidigt med min enroma glädje, jag kramade dem, vilket de var ovana med, så blev jag nu riktigt orolig, för jag förstod ju att nu skall de få se filmen om deras unika liv och vad skall Slava tycka?????
Imorgon får vi se!
15 september kvällen, Jakutsk
Emellan det att jag träffar mina vänner och blir intervjuad av lokaltidningar, så försöker jag ge mig ut i hettan för att återse lite ställen som jag bara sett under vintern. Hela familjen bodde ju här under tre vintermånader 2012. Dana var just född, men det var inga problem trots nära nog -50 grader kallt. Ja, familjen har varit där två vintrar, här är den första https://goo.gl/photos/yYFkkeAfesDhcvwf7 och här den andra https://goo.gl/photos/qNW79JkKFuQZr89t6
Jakutsk är ju placerat mitt i nordöstra Sibirien, här finns världens kallast bebodda ställen, så det är på många sätt en extrem plats. Å ena sidan här diamantgruvan gjort att det är mycket modernt, men å andra sidan, känns det gamla Sovjetunion ganska ofta. Johan Ivarsson och jag stannade här år 2005, samma hotell som jag bor i nu, men jag ser att det har blivit ett sorts gap. Många rika, och alltfler mindre rika. De har till och med en marina såg jag vid lenas strand.
Men jag gillar staden och dess folk oerhört mycket och kunde tänka mig bo här.
Jag börjar bli nervös nu för visningen imorrn. Ryktet säger att det kommer att bli fullsatt.
16 september, Jakutsk
Filmtajm!
Så var det dags för visning. Fullsatt, mer stolar fick tas in, folk stod i högar vid dörren. Alla var där, t.o.m Bolot kom.Det gjorde mig extra glad.
Filmen började. Den skall ses på bio! Och helt plötsligt i allt det där, kom jag på med stor vånda:
“Vad skall Slava tycka om den?”
Det var för mig, det viktigaste, vad skulle han tycka? De hade varit en sådan kamp att få dit honom, jag och Nadia hade hållit på i månader att ordna detta och till slut fixade renägarorganisationen det hela! Och nu satt vi där under 75 minuter….
När det var klart tyckte jag då, lite för subjektiv, av de filmer jag sett under festivalen som var i tävlan, att denna var klart bäst i sin helhet. Jag tittade på Slava, han log.
Alla kallades vi upp på scen, vi som varit med på färden, Egor, Jura, Slava och vår tolk för kvällen, min gode vän Nadia. En visning i Jakutsk är som ingenting annat. Folk kom upp ställde sig och hade åsikter om filmen, rakt av. Flertalet mycket positiva och det som gladde mig främast var de forna renskötare som blivit stadsbor, att de tyckte filmen var så här:
“Äntligen en film, en positiv sådan, som visar hur livet är för evenska renskötare, ett unikt liv som håller på att försvinna. Och inte bara koncentrerar sig på problemen.”
Slava fick frågor, men var så blyg att han vägrade svara. men han såg lycklig ut. Jag kände mig helt utmattad efteråt. För mycket känslor i spel.
Slava och jag gick och såg filmen Embrace The Serpient efteråt. Jag vet ju att Slava är extremt smart och jag ville höra vad han tyckte. Det är en film, OScars nominerad, som tar plats i Amazonas, en av mina favoritfilmer, och följer i svartvit två olika upptäcktsresande och deras jakt på både olja och gummi och möte med indianstammar. Efteråt säger Slava:
“Det var som du och jag, fast du är snällare än de var!”
En helt osannolik dag…vem hade trott detta skulle hända….ja, att jag skulle få återse alla mina vänner och så se filmen med dem. Någonting har jag i alla fall gjort rätt i livet som får uppleva detta…
Det känns som om det finns en bra chans att vinna! (men nu tror jag ju det jämt…)
