Jag har förut undvikit mausoleum över döda ledare. Som exempelvis Lenin på Röda Torget. Tyvärr. Jag måste säga det var en upplevelse att se Ho Chi Minh balsamerad, men främst själva dramaturgin runt det hela. Jag har ju lärt mig nu att bolsjevikerna var mycket duktiga dramaturger. Det räcker med att titta på Sergej Eisenstein´s mästerverk Potemkin för att förstå vilket värde den hade att få med sig massorna på Stalin´s galenskaper. Ho Chi Minhs Mausoleum är påfallande lik Lenin´s och i likhet med den bolsjevikiske ledaren ville inte Ho Shi Minh blasameras och ställas ut heller. Men så blev det. Och idag är det ett mästerverk i dramaturgi.

Att filma eller fota var otänkbart. Vi gick i led, händerna efter sidorna och i ganska hög fart vallades vi som får upp för trapporna inne i det mäktiga mausoleet som var knäpptyst, plötsligt låg den gamle krigaren och ledaren där framför oss, men vi hann knappt titta, för vietnameser runt omkring oss grät högt och påverkande. Plötsligt var det över och vi var utanför tillsammans med de andra i massorna. Och det kändes som en stark upplevelse. En sorts masshypnos.

Vi återvände nästa morgon för att se flagguppdragningen som förde tankarna åter igen till det gamla Sovjet. Pampigt och storlsaget på ett sätt som skulle ha fått Eisenstein att le igenkännande. Min vän Yaamini fastlog att hon var tagen av hela upplevelsen på ett vis hon inte trott möjlig. Jag håller med. Att vara del av en större massa som alla är där för samma sak, är svårt att inte dras med i. Det ligger liksom i människans natur att tycka om detta. Vilket ju har utnyttjas av de flesta politiska ledare i alla århundraden.

Här och där i Hanoi dök det upp någon Lenin staty, hammaren och skäran, annars var det svårt att se att kommunismen fortfarande styrde i Hanoi i alla fall. De franska kvarteren var sprudlande, Prada och andra statusmärken hade anlänt, liksom Starbucks så klart, trots att vietnamesiska kaffet är med det bättre. Det sägs att det finns 25 miljoner motorcyklar i Vietnam, säker är det så att en fjärde del finns i Hanoi, en stad jag älskade från första sekunden. Det är nästan 20 år sedan jag var i Sydost Asien och det var dags att återvända. Jag var här för att göra en pilot till en serie program tillsammans med den fantastiska Yaamini, en mycket god vän till mig, so varit här många gånger. 

Vietnam torde vara unikt. Blott en gång ifrågasatte någon mitt filmande, annars var det tvärtom så att alla ville synas och ofta hade åsikter. Jag måste säga de är med de finaste människor jag någonsin mött och till viss del beror det ju på vad de har gått genom. Jag är av den åsikten att flk som gått genom svårigheter generellt är mycket trevliga att umgås med. Och nästan all man pratade med, unga såsom gamla, hade någon som farit illa och var skadad i kropp av själ av det knäppa kriget som både fransmän och jänkare gav sig i kast med. Och förlorade.

En dag träffade jag en äldre herre som var i sin ngdom när den amerikanske politikern och senatorn John McCain blev nedskjuten i WestLake. Han höll på att drunkna i sin egen fallskärm och den här mannen som var fiskare, hjälpte till att dra upp honom. Väl uppe kom soldaterna och körde bajonetterna i McCain och han tog mycket stryk, men överlevde. Mannen som berättade hyste inget agg emot senatorn.

Ja, jag har inte hämtat mig än från denna fantastiska upplevelse, så jag slutar tvärt.

Foto Copyright Trần Huy Phương