Vi bor nu på ett sjukhem för grönländare i stadens utkanter. Även det helt perfekt och det bästa av den grönländska värmen. Detta är ett stycke Grönland i Köpenhamn med grönländsk personal, grönländsk mat och värme. Helt perfekt. Även en vän från Grönland är här!

Jag har nyss fyllt alla husets kastruller med snö. Slut på vattnet. Dusch röret har fryst. Minns ni det där dyra duschhandtaget? Det läcker. Jag har ringt till leverantören, han skulle skicka en rörmokare, men han måste ha åkt fel. Ännu inget. Så ingen har duschat sedan jag kom hem. Vi går till en vän och gör det. Hantverkarna här är som i övriga världen, dyra och kommer aldrig.

Kaos!

De senaste tio åren har jag bott i stora drag bara i urbaniserade miljöer. Åren har rullat på. Så hamnade jag då här på Grönland i ett av de mest orörda naturområden som finns på jorden idag. Och så återvände det bara en dag, den där oerhört dominerande livskänslan som är så svår att sätta ord på och som väldigt få människor präglas av idag. Jag kallar det Skriet från Vildmarken. Inte bara för att Jack London´s succéroman från 1903 exakt beskriver vad jag menar och var den bok som en gång i tiden fick mig att inse att det fanns någonting mer intressant på andra sidan staketet där hemma i byn, utan för att det är ett varande som i det närmaste är okontrollerbart och som har förmågan att ruinera de flesta förhållanden med andra människor.  Det är behovet att få vara fri, där ute i den stora naturen, helt ensam, tidlöst och bara känna att man är en liten del av den fantastiska omgivningen. Jag vet inte om det är den friska luften, den rena och oförstörda andningen som gör att jag inte kan få nog av det. Det känns som jag kan andas fullt ut. Det är okomplicerat, enkelt och alltid spännande. Tankarna är koncentrerade och aldrig störda av oviktigheter. Den har återvänt efter tio år nu, det här behovet av att få vara där hela tiden i det stora hela, eller vad man kan kalla det.