Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Grönland: Den noble vilden och den grönländska fyllhunden

Det här kommer inte att bli enkelt. Att göra en dokumentärfilm om Grönland. Jag har haft den känslan sedan jag började fundera och ta tag på hela projektet. Igår fick jag det helt klargjort för mig när jag besökte en av Nuuks näringslivschefer och en av huvudstadens mer kända fotografer. Först trodde jag deras kyliga mottagande berodde på att jag var en halv timme sen, till följd av att jag gick fel i snöyran och den kalla blåsten. Men jag förstod ganska snart att det berodde att här hade ännu en qallunaat dykt upp för att förstärka de förhärskande stereotyperna om grönländarna. (Qallunaat är inuktitut och grönländska som kan översättas som vita människor, men betyder ofta dansk idag). 

”Det enda filmer som görs av folk utifrån är endera om den här romantiska bilden av isbjörnsjägaren i norr som spejar in i horisonten i väntan på sitt byte samtidigt som han å ena sidan är shaman och den andra funderar på de djupare tingen i livet”, påpekar den medelålders fotografen med visst förakt och fortsätter: ”Eller annars någonting negativt om våra problem.”

”Verkligheten är ju så att den här noble jägaren när han fått sitt byte återvänder hem och super sig full i flera dagar”, anmärker företagsledaren. 

Jag förstår fullt ut att grönländarna är trötta på de här stereotyperna av sig själva, som är gjorda av alltför många utländska observatörer, tyckare, fotografer och filmare. Endera bilden av den noble vilden eller den grönländske fyllhunden. En sorts orientalism som den är beskriven av Edward Saïd. Han är mycket välkänd för alla som har något intresse av Mellan östern frågor. I korta drag menar Edward Said att västerländska forskare har skapat denna orientalism av ständigt återkommande bilder av negativitet för att framställa väst som bra och öst som ett dåligt alternativ. Dom mot oss. Skapad för att kunna fortsätta ha makt och dominera de andra. I det här fallet då en sorts eskimå orientalism. 

”Jag hade en utställning och föreläsning på The Smithsonian i Washington om klimatförändringarna och vad grönländarna hade för åsikter om denna och många besökare kom upp till mig och sade, men du är ju ingen eskimå!”, berättade fotografen med avsmak och tillade: ”Vi är ju bara människor vi också.”

 ”Jag vill gärna göra en positiv, men realistisk film om Grönland”, försökte jag lite tafatt, osäker på vad jag skulle säga, eftersom allt blev fel, men fotografen hade ett raskt svar: ”Gör bara en film som har en bra berättelse, oavsett om den är negativ eller positiv, det räcker att det är en bra berättelse.”

 Han har helt rätt. Och jag köper verkligen deras åsikter och har full förståelse för deras oro. Och mötet var verkligen uppfriskande. För om sanningen skall fram, så är det nog så att just dessa snedvridna bilder av Grönland är en del av det bagage jag har med mig. Jägarsamhällena i norr. Och missbruket i samhällena. För verkligheten är också sådan, att det är just detta man hittar när man letar efter information om Grönland på nätet och på bibliotek. Men av detta har jag inte sett något under den första tiden i Nuuk, dock ett mycket modernt samhälle som blir alltmer spännande för var dag som går.

”Men”, undrade jag innan jag återvände ut i snöstormen: ”Jag tror kanske lite av problemet också kommer från det faktum att om ni kikar på Visit Greenlands hemsida så säljer ju de slädhundsturer, jägare i norr och helikopter upp på glaciärer och den storslagna naturen. Just de här bilderna av Grönland som ni säger är fel.”


”Inte alls!” hävdade företagsledaren så övertygande att jag frågade om hon arbetade för dem, vilket hon inte gjorde, samtidigt som fotografen höll med mig.

 Här är hemsidan, så ni kan kika och avgöra själva. Jag kontaktade själv landets turistmyndighet, men svaret var både otrevligt, ointresserat och även där fick jag känslan av att de fått nog av utländska observatörer, åsiktsmakare, filmare och fotografer som skall ge sin egen version av hur de upplever denna gigantiska ö med 55 000 invånare.

En utmaning i allra högsta grad för alla involverade.

PS. Idag var skolor stängda till följd av ovädret: men jag har kämpat mig hit för att skicka detta samt köpa bröd och smör åt hustrun. Du är jägaren som nu skaffar familjen mat, sade hon med en sorts orientalism när jag kastade mig ut is stormen. Älskar denna bris, detta väder! DS

*Mer rapporter finns här!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Jag besteg Kilimanjaro för 25 år sedan, nu är det dags igen

25 år. Ett kvartssekel har passerat sedan jag senast stod på toppen av Kilimanjaro. Bestigningen ingick i en åttamånaders vandring genom Massajland år 2000. Jag var långt ifrån i toppform – på alla tänkbara sätt – men jag var välsignad med exceptionella följeslagare: Leif Skara Karlsson, en av de mest genuint varma människor jag någonsin känt, och Peter Spjut, en gångmaskin, utan tvekan den mest uthålliga vandraren jag någonsin sett i aktion.

39 år i samma bransch

39 år. Så länge har jag lyckats behålla det här jobbet. Osannolikt egentligen. Men det hade inte gått utan alla de fantastiska människor jag mött längs vägen som ställt upp i vått och torrt. Och många gånger varit helt avgörande för att jag skulle kunna fortsätta.


Bilden nedan är tagen den 28 februari 1986 i mammas lägenhet i Dala-Järna. Jag hade vaknat på morgonen sittandes framför TV:n och ordentligt chockad över en nyhet som skulle förändra hela landet, statsminister Olof Palme hade blivit mördad. Samma dag som jag skulle transporteras till Stockholm av min älskade bror, och flyga till Santiago de Chile för att påbörja cykelturen från Chile till Alaska.
Min förhoppning då var att jag efter äventyret skulle kunna försörja mig på det jag hade genomfört. Föreläsningar, tidningsartiklar och böcker. Så blev det. Jag fick t.o.m. vara med i riksradio och på TV, i reseprogrammet Packat Och Klart. Här kan ni se inslaget med intervjuaren Rolf-Egil Bergström, https://vimeo.com/20589771

Vuxen ansvar

"Jag klarar det, pappa."


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg