Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Grönland: Den noble vilden och den grönländska fyllhunden

Det här kommer inte att bli enkelt. Att göra en dokumentärfilm om Grönland. Jag har haft den känslan sedan jag började fundera och ta tag på hela projektet. Igår fick jag det helt klargjort för mig när jag besökte en av Nuuks näringslivschefer och en av huvudstadens mer kända fotografer. Först trodde jag deras kyliga mottagande berodde på att jag var en halv timme sen, till följd av att jag gick fel i snöyran och den kalla blåsten. Men jag förstod ganska snart att det berodde att här hade ännu en qallunaat dykt upp för att förstärka de förhärskande stereotyperna om grönländarna. (Qallunaat är inuktitut och grönländska som kan översättas som vita människor, men betyder ofta dansk idag). 

”Det enda filmer som görs av folk utifrån är endera om den här romantiska bilden av isbjörnsjägaren i norr som spejar in i horisonten i väntan på sitt byte samtidigt som han å ena sidan är shaman och den andra funderar på de djupare tingen i livet”, påpekar den medelålders fotografen med visst förakt och fortsätter: ”Eller annars någonting negativt om våra problem.”

”Verkligheten är ju så att den här noble jägaren när han fått sitt byte återvänder hem och super sig full i flera dagar”, anmärker företagsledaren. 

Jag förstår fullt ut att grönländarna är trötta på de här stereotyperna av sig själva, som är gjorda av alltför många utländska observatörer, tyckare, fotografer och filmare. Endera bilden av den noble vilden eller den grönländske fyllhunden. En sorts orientalism som den är beskriven av Edward Saïd. Han är mycket välkänd för alla som har något intresse av Mellan östern frågor. I korta drag menar Edward Said att västerländska forskare har skapat denna orientalism av ständigt återkommande bilder av negativitet för att framställa väst som bra och öst som ett dåligt alternativ. Dom mot oss. Skapad för att kunna fortsätta ha makt och dominera de andra. I det här fallet då en sorts eskimå orientalism. 

”Jag hade en utställning och föreläsning på The Smithsonian i Washington om klimatförändringarna och vad grönländarna hade för åsikter om denna och många besökare kom upp till mig och sade, men du är ju ingen eskimå!”, berättade fotografen med avsmak och tillade: ”Vi är ju bara människor vi också.”

 ”Jag vill gärna göra en positiv, men realistisk film om Grönland”, försökte jag lite tafatt, osäker på vad jag skulle säga, eftersom allt blev fel, men fotografen hade ett raskt svar: ”Gör bara en film som har en bra berättelse, oavsett om den är negativ eller positiv, det räcker att det är en bra berättelse.”

 Han har helt rätt. Och jag köper verkligen deras åsikter och har full förståelse för deras oro. Och mötet var verkligen uppfriskande. För om sanningen skall fram, så är det nog så att just dessa snedvridna bilder av Grönland är en del av det bagage jag har med mig. Jägarsamhällena i norr. Och missbruket i samhällena. För verkligheten är också sådan, att det är just detta man hittar när man letar efter information om Grönland på nätet och på bibliotek. Men av detta har jag inte sett något under den första tiden i Nuuk, dock ett mycket modernt samhälle som blir alltmer spännande för var dag som går.

”Men”, undrade jag innan jag återvände ut i snöstormen: ”Jag tror kanske lite av problemet också kommer från det faktum att om ni kikar på Visit Greenlands hemsida så säljer ju de slädhundsturer, jägare i norr och helikopter upp på glaciärer och den storslagna naturen. Just de här bilderna av Grönland som ni säger är fel.”


”Inte alls!” hävdade företagsledaren så övertygande att jag frågade om hon arbetade för dem, vilket hon inte gjorde, samtidigt som fotografen höll med mig.

 Här är hemsidan, så ni kan kika och avgöra själva. Jag kontaktade själv landets turistmyndighet, men svaret var både otrevligt, ointresserat och även där fick jag känslan av att de fått nog av utländska observatörer, åsiktsmakare, filmare och fotografer som skall ge sin egen version av hur de upplever denna gigantiska ö med 55 000 invånare.

En utmaning i allra högsta grad för alla involverade.

PS. Idag var skolor stängda till följd av ovädret: men jag har kämpat mig hit för att skicka detta samt köpa bröd och smör åt hustrun. Du är jägaren som nu skaffar familjen mat, sade hon med en sorts orientalism när jag kastade mig ut is stormen. Älskar denna bris, detta väder! DS

*Mer rapporter finns här!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Min första långfärdscykel

Bilden är från december 1986. Ännu en lerig uppförsbacke i Colombia. Jag kan knappt minnas platta vägar i detta land. Upp och ned hela tiden, precis som de föregående länderna Ecuador och till viss del Peru. Anderna. Här hade jag precis fått ett helt hjul mig tillskickad -det tog en månad och hamnade hos den svenska Ambassaden i Bogota- från fantastiska Monark (Kroon) i Vansbro. De hade gått in och sponsrat min cykelfärd från Chile till Alaska med en cykel och backup. En tre växlad ballong cykel som användes främst av Posten om jag inte minns fel. Jag hade själv stått på monteringsbandet i 8 månader som 18-åring och monterat bakdäck.
Där fanns då som arbetskamrater lokala legender som Leif Sixtensson, Urban Boväng, Kurt Ilar, Mikael "Zulu" Englund, Kele och Lena Stark.
Helt klart är ju att det som de flesta industri arbeten, i alla fall för mig, var inte någonting man önskade göra hela livet. Men jag är extremt tacksam för deras stöd under min första Expedition!
Tyvärr läste jag idag att denna viktiga arbetsplats har gjort sitt, se https://www.siljannews.se/.../monark-varslar-personal-och..., men anledningen är svår att förstå. Någon som kan förklara?

Glad att vara far till mina döttrar

"Tjejerna har sådan tur som har dig".
Så skriver många. Tvärtom, så är det tur att jag har dem. Jag lär mig av dem varje dag. I synnerhet i dessa tonårstider, där musik och kompisar tar mycket plats. Då är de helt vanliga tonåringar. Jag skriver så, helt vanliga, för verkligheten är att de tillbringat snart 300 nätter i tält sedan de föddes. Den gångna natten, ytterligare en. Och de har redan genomfört flera äventyr. Och det enda som jag kan se skiljer dem från deras kompisar, kanske, det är att jag ser att varje gång det blir tufft och svårigheter, så byter de direkt kostym. De blir mer koncentrerade, allvarliga och de hjälper verkligen till att ta tag i problem och gnäller vid dessa tillfällen aldrig. Annars ja.
De har två dagarna ute på fjället blev lite mer utmanande än väntat. Jag kollade väderleken, yes, rejält blåsigt med enstaka stormvindar upp till 19m/s. Yes, lite halvkallt, -5 och lägre med upp till -14 med kylnings effekt. Men jag tänkte, det klarar jag utan handskar och vi alla tre utan ett ombyte av kläder. På grund av brist på utrymme, små ryggsäckar för damerna, så tog vi de lättaste sovsäckarna, som ändå skall klara -25 grader. Jag tog med mig en tunn vindjacka. Väl på plats så förklarade tjejerna och de glömt handskarna och Dana hade t.o.m. glömt sin tjocka goretex jacka. Ja, jackan nämnde hon först på kvällen. Så här är jag med en tunn brynja och en mellan jacka med huva. Det är allt. Dana ungefär lika. Men jag vet hon är tuff. Eva hon har alltid tagit allt med ett stort lugn oavsett. Så länge hon har musik med sig.
Efter 7 km med mörkret på väg in, slog vi läger intill en frusen tjärn. Vinden var iskall, så snabbt in i tältet. 15 m/s, Dana hjälpte mig sätta upp tältet, Eva höll kontroll på de övriga livsviktiga grejerna så de inte blåste bort. Jag drog igång köket. Isen var så pass tjock att vi fick leta vattenhål och vattnet var lite rostfärgat, men det är ju tjärn vatten. Väl inne i tältet, märkte vi att vi tagit fel liggunderlag åt Dana, ett med punka. Mitt fel. Så blev det att dela två madrasser över den nu iskalla natten. Inne i säckarna märkte vi att, det här blir nog en kall natt. Men de minns från cyklingen att ibland är det så. Inget gnäll. Jag sov av och till. De också. Det var kallt, men inte besvärande kallt. Min Oura ring, som mätt min sömn och hälsa i 4.5 t.o.m. nämnde att det var min bästa sömn sedan jag kom hem från Grönland. Jag vet att det är en fördel att alltid vara lite för kall och inte bekvämt varmt. Hälsomässigt.
Klart det var rejält obekvämt att dela madrasser. men absolut inget gnäll. Och vi visste vi lär köra allt snabbt och dra nyttja av kökets värme. Snabbt i med mat, packa, ut i den kylslagna vinden och på med säckarna och dra. Vi valde vägen uppför för att få igång värmen. Tjejerna körde med mina strumpor som vantar. Lite halvkallt i kängorna de först 15 minuterna, men det gick.
Resten av färden snackade vi om ditt och datt på det bästa av vis, som när tjejerna ser sin förälder pappan som en jämlike man kan dela allt med. En fin tid.
Jag, att "utsätta" ungarna för detta sedan de föddes, är det bästa jag gjort. Dt har gjort dem lugna, de vet att de har en extra kraft, och tåliga. Utan gnäll.
Jag rekommenderar föräldrar att göra detta så ofta det går!

Korsningen av Grönlands Inlandsis är klar


Efter 32 dagar och 65 mil steg vi av isen och satte på oss ryggsäckarna och började gå. En dag senare fastnade vi vid en flodövergång och tvingades bli evakuerade med helikopter två dagar senare. Så vi korsade isen, men nådde aldrig havet. Så Lars Wallgren ich hans 2 kanrater är så vitt jag förstår de enda svenskar som helt korsat Grönland från hav till hav. Men jag är nöjd med att ha klarat isen.


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg