Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Frisk Luft

De sista två veckorna så har jag kommit på mig själv att ha en känsla av att kvävas. Det enda som krävs dock för att bli av med denna hemska känsla, är att öppna balkongdörren eller hålla sig ute i den friska luften. Det hela började under besöket på Svalbard. Redan när jag kom ut från flygplatsen, trots halsfluss, så kändes den runt -10 grader sköna luften som ett livselexir. Jag kom på mig själv under hela veckan att dra in luft och känna att det här är ett måste för ett värdigt liv. Frisk luft.

Frisk luft är ju någonting av en exklusivitet för de flesta människo, eftersom befolkningen på jorden växer och de flesta är urbaniserade. Vi  Sverige är ju lyckligt lottade i vilket fall som helst, till och med våra städer erbjuder ju bra luft. I Malmö är det bara att gå ned tillhavskanten i värsta fall, där den nästan eviga blåsten bjuder på den bästa luft. Så är ju inte verkligheten över allt och det är ett faktum som man skall tänka på när man någon gång blir oerhört trött på detta avlånga land. Ja, då gäller det väl mest folk i vilket fall som helst. Naturen och omgivningen är ju med världens bästa.

Under de sista åren har jag varit på många olika platser världen över och generellt är luften mindre bra. Städer som Nairobi, Almaty, Chennai, Yakutsk och Manchester erbjuder en bedrövlig luft och utan tvekan gör det livet krångligare. Och framförallt kolutsläppen som fortfarande finns på många platser världen över, är ju en stor bov i dramat. Till och med i avlägsna Uchugay i Sibirien, omgiven av både den oändliga tomma tundran och taigan, dominerades lukten av kolutsläppen. Snön var alldeles svart.

Så om livet lärt mig något, så är det värdet av frisk luft och att vakna upp varje morgon var man nu är, i tält eller i lägenhet, öppna dörren och dra in så mycket luft man kan. frisk luft. Det är livskvalité.

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2016-05-02 21:23   MonicaKa
Håller med. Efter nästan 3 år i smogiga Shanghai känner jag mig ännu mer nöjd över att vara svensk, och att ha skogen utanför dörren hemma. Även om det bara är en "vanlig" skog i utkanten av Göteborg, verkligen inget märkvärdigt, men. Ren luft. Enkelheten att komma ut, lyssna på ljuden nu på våren, grönskan som börjar ta sig igenom fjolårslöven, kuperad terräng, dofter, skillnader i temperatur, underlag, nyfikna koltrastar, vitsippor, ... och när man vant sig vid sin vanliga runda att gå och springa, så byter man bara håll och får nya vyer! Och våra årstider som skiljer sig så mycket, gör ju också att naturen skiftar utseende och beteende!
(Det var nyttigt för mig att byta miljö en period, och nu uppskatta vardagen ännu mer, helt enkelt!)
 
Svar 2016-05-03 07:05   explorermikaelstrandberg
Att resa ger ju perspektiv.
 

Läs mer i bloggen

Min första långfärdscykel

Bilden är från december 1986. Ännu en lerig uppförsbacke i Colombia. Jag kan knappt minnas platta vägar i detta land. Upp och ned hela tiden, precis som de föregående länderna Ecuador och till viss del Peru. Anderna. Här hade jag precis fått ett helt hjul mig tillskickad -det tog en månad och hamnade hos den svenska Ambassaden i Bogota- från fantastiska Monark (Kroon) i Vansbro. De hade gått in och sponsrat min cykelfärd från Chile till Alaska med en cykel och backup. En tre växlad ballong cykel som användes främst av Posten om jag inte minns fel. Jag hade själv stått på monteringsbandet i 8 månader som 18-åring och monterat bakdäck.
Där fanns då som arbetskamrater lokala legender som Leif Sixtensson, Urban Boväng, Kurt Ilar, Mikael "Zulu" Englund, Kele och Lena Stark.
Helt klart är ju att det som de flesta industri arbeten, i alla fall för mig, var inte någonting man önskade göra hela livet. Men jag är extremt tacksam för deras stöd under min första Expedition!
Tyvärr läste jag idag att denna viktiga arbetsplats har gjort sitt, se https://www.siljannews.se/.../monark-varslar-personal-och..., men anledningen är svår att förstå. Någon som kan förklara?

Glad att vara far till mina döttrar

"Tjejerna har sådan tur som har dig".
Så skriver många. Tvärtom, så är det tur att jag har dem. Jag lär mig av dem varje dag. I synnerhet i dessa tonårstider, där musik och kompisar tar mycket plats. Då är de helt vanliga tonåringar. Jag skriver så, helt vanliga, för verkligheten är att de tillbringat snart 300 nätter i tält sedan de föddes. Den gångna natten, ytterligare en. Och de har redan genomfört flera äventyr. Och det enda som jag kan se skiljer dem från deras kompisar, kanske, det är att jag ser att varje gång det blir tufft och svårigheter, så byter de direkt kostym. De blir mer koncentrerade, allvarliga och de hjälper verkligen till att ta tag i problem och gnäller vid dessa tillfällen aldrig. Annars ja.
De har två dagarna ute på fjället blev lite mer utmanande än väntat. Jag kollade väderleken, yes, rejält blåsigt med enstaka stormvindar upp till 19m/s. Yes, lite halvkallt, -5 och lägre med upp till -14 med kylnings effekt. Men jag tänkte, det klarar jag utan handskar och vi alla tre utan ett ombyte av kläder. På grund av brist på utrymme, små ryggsäckar för damerna, så tog vi de lättaste sovsäckarna, som ändå skall klara -25 grader. Jag tog med mig en tunn vindjacka. Väl på plats så förklarade tjejerna och de glömt handskarna och Dana hade t.o.m. glömt sin tjocka goretex jacka. Ja, jackan nämnde hon först på kvällen. Så här är jag med en tunn brynja och en mellan jacka med huva. Det är allt. Dana ungefär lika. Men jag vet hon är tuff. Eva hon har alltid tagit allt med ett stort lugn oavsett. Så länge hon har musik med sig.
Efter 7 km med mörkret på väg in, slog vi läger intill en frusen tjärn. Vinden var iskall, så snabbt in i tältet. 15 m/s, Dana hjälpte mig sätta upp tältet, Eva höll kontroll på de övriga livsviktiga grejerna så de inte blåste bort. Jag drog igång köket. Isen var så pass tjock att vi fick leta vattenhål och vattnet var lite rostfärgat, men det är ju tjärn vatten. Väl inne i tältet, märkte vi att vi tagit fel liggunderlag åt Dana, ett med punka. Mitt fel. Så blev det att dela två madrasser över den nu iskalla natten. Inne i säckarna märkte vi att, det här blir nog en kall natt. Men de minns från cyklingen att ibland är det så. Inget gnäll. Jag sov av och till. De också. Det var kallt, men inte besvärande kallt. Min Oura ring, som mätt min sömn och hälsa i 4.5 t.o.m. nämnde att det var min bästa sömn sedan jag kom hem från Grönland. Jag vet att det är en fördel att alltid vara lite för kall och inte bekvämt varmt. Hälsomässigt.
Klart det var rejält obekvämt att dela madrasser. men absolut inget gnäll. Och vi visste vi lär köra allt snabbt och dra nyttja av kökets värme. Snabbt i med mat, packa, ut i den kylslagna vinden och på med säckarna och dra. Vi valde vägen uppför för att få igång värmen. Tjejerna körde med mina strumpor som vantar. Lite halvkallt i kängorna de först 15 minuterna, men det gick.
Resten av färden snackade vi om ditt och datt på det bästa av vis, som när tjejerna ser sin förälder pappan som en jämlike man kan dela allt med. En fin tid.
Jag, att "utsätta" ungarna för detta sedan de föddes, är det bästa jag gjort. Dt har gjort dem lugna, de vet att de har en extra kraft, och tåliga. Utan gnäll.
Jag rekommenderar föräldrar att göra detta så ofta det går!

Korsningen av Grönlands Inlandsis är klar


Efter 32 dagar och 65 mil steg vi av isen och satte på oss ryggsäckarna och började gå. En dag senare fastnade vi vid en flodövergång och tvingades bli evakuerade med helikopter två dagar senare. Så vi korsade isen, men nådde aldrig havet. Så Lars Wallgren ich hans 2 kanrater är så vitt jag förstår de enda svenskar som helt korsat Grönland från hav till hav. Men jag är nöjd med att ha klarat isen.


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg