Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition - Hur man får igång äventyret!

En av de vanligaste mejlen jag får idag -ingen ringer nu för tiden- är en förfrågan hur man bär sig åt för att komma iväg på ett äventyr, en resa eller en Expedition. Likaså är en av de vanligaste kommenterarna efter en föreläsning: 

"Om omständigheterna varit annorlunda när jag var ung, så hade jag gjort samma sak." 

Nästan utan undantag alltid från en lätt överviktig gentleman. Saken är ju den att man måste bestämma sig vad man vill göra med livet! Jag vet, inte helt enkelt. Hur som helst har jag funderat noga på tre goda råd att ge. Jag kom fram till följande: 

1. Halva nöjet är förberedelserna och planeringen! 

Planering under Sibirien-turen, se www.siberia.nu 

Först av allt, gå till biblioteket och låna alla resehandböcker, kartor, referensböcker och all reselitteratur du kan hitta. För att få en liten idé vart, hur och när färden skall ske. När du senare gjort dig en bild av allt detta, så väntar en del svåra hinder att ta sig över. Främst att övertyga vänner, familj och sig själv att beslutet att ge sig iväg på äventyr är det rätta. Och för att hålla motivationen uppe, så gäller det att ta kontakt med människor som kan nära drömmen. Det vill säga andra äventyrare, resenärer och människor med samma drömmar. Jag tror det inte finns någon resenär som inte skulle hjälpa till. Själv hade jag aldrig överhuvudtaget kommit iväg, om omständigheterna fått styra, när jag första gången tog beslutet att leva detta liv. Starten för det var cykelturen från Chile till Alaska år 1986-88. Som ett exempel minns jag följande möte. 

Några dagar innan avfärd gick jag till biblioteket i Dala-Järna för att återlämna de sista referensböckerna. I dörren mötte jag min vän, Gösta Tysk, (tyvärr har han nu tagit sin mats ur skolan) den tiden en mycket känd naturfotograf, och hans hustru. Hans favoritplats på jorden var Alaska och vi hade tillbringat många timmar att prata om detta fantastiska vildmarksområde. När jag förklarade att snart var det dags för mig att ge mig iväg, sade hans fru plötsligt: 

"Men tror du att du klarar av det då? Jag tror det är omöjligt!" 

Hennes påstående blev en riktig kalldusch! Jag kände livet rämnade och jag förlorade allt självförtroende jag hade byggt upp under två pr, på bara några få sekunder. Jag blev röd av genans i ansiktet, försökte säga något, men blev i stället helt tyst och tittade stumt ned i marken. 

"Det är klart han klarar av det!" röt Gösta, förmodligen för första gången i sitt liv, åt sin hustru." 

Det var allt jag behövde höra! Två år senare nådde jag mitt mål. Med den berättelsen vill jag säga att det är viktigt att omge sig med positivt lagda människor! Inte bara inför planeringen av en färd, men i hela livet!  

2.......således, råd två, lyssna inte på någon med en negativ inställning! 

Det slutar aldrig att förvåna mig hur många människor det finns som ägnar all sin tid att försöka förstöra för andra som vill vidga livets ramar. Jag förstår bara inte en sådan inställning! Och de finns överallt. Familj, vänner, bekanta, arbetskamrater, i skolan, i media...ja, överallt! Även hos andra äventyrare, resenärer och upptäcktsresanden. Allra svårast är det i början tills folk begriper att inget hjälper och du kan fortsätta på den utstakade vägen! Så, rådet är, så fort du hör någonting negativt, stäng av hörseln, le och svara: 

"Jag skall verkligen ta mig en funderare på det du säger!" 

3. Köp biljetten och ge dig iväg! 

Så snart du har förklarat för de du älskar och som förstår, varför du behöver göra detta, köp biljetten ut ur Sverige! Ge dig iväg och njut av varje sekund, vare sig det är en veckas äventyr eller flera år. För när du väl kommer tillbaka, men en ny plan i skallen, så börjar allting från början igen!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-10-26 19:10   Julius Kramer
Kanonbra och inspirerande! :)
 
Svar 2011-10-27 06:31   explorermikaelstrandberg
Tack för det Julius!
 
2011-10-31 15:06   johre
Verkligen 100% sant. Roligt skrivet också. Skriv gärna och berätta om vad samma människor säger efteråt, när du har klarat av det ;-)
 
Svar 2011-11-01 09:49   explorermikaelstrandberg
Hon bara log....
 
2011-10-31 19:50   Nicklas Wijkmark
Bra och roligt skrivet!
Håller med helt och hållet: Lyssna inte på alla negativa så kallade "realister"!
 

Läs mer i bloggen

Min första långfärdscykel

Bilden är från december 1986. Ännu en lerig uppförsbacke i Colombia. Jag kan knappt minnas platta vägar i detta land. Upp och ned hela tiden, precis som de föregående länderna Ecuador och till viss del Peru. Anderna. Här hade jag precis fått ett helt hjul mig tillskickad -det tog en månad och hamnade hos den svenska Ambassaden i Bogota- från fantastiska Monark (Kroon) i Vansbro. De hade gått in och sponsrat min cykelfärd från Chile till Alaska med en cykel och backup. En tre växlad ballong cykel som användes främst av Posten om jag inte minns fel. Jag hade själv stått på monteringsbandet i 8 månader som 18-åring och monterat bakdäck.
Där fanns då som arbetskamrater lokala legender som Leif Sixtensson, Urban Boväng, Kurt Ilar, Mikael "Zulu" Englund, Kele och Lena Stark.
Helt klart är ju att det som de flesta industri arbeten, i alla fall för mig, var inte någonting man önskade göra hela livet. Men jag är extremt tacksam för deras stöd under min första Expedition!
Tyvärr läste jag idag att denna viktiga arbetsplats har gjort sitt, se https://www.siljannews.se/.../monark-varslar-personal-och..., men anledningen är svår att förstå. Någon som kan förklara?

Glad att vara far till mina döttrar

"Tjejerna har sådan tur som har dig".
Så skriver många. Tvärtom, så är det tur att jag har dem. Jag lär mig av dem varje dag. I synnerhet i dessa tonårstider, där musik och kompisar tar mycket plats. Då är de helt vanliga tonåringar. Jag skriver så, helt vanliga, för verkligheten är att de tillbringat snart 300 nätter i tält sedan de föddes. Den gångna natten, ytterligare en. Och de har redan genomfört flera äventyr. Och det enda som jag kan se skiljer dem från deras kompisar, kanske, det är att jag ser att varje gång det blir tufft och svårigheter, så byter de direkt kostym. De blir mer koncentrerade, allvarliga och de hjälper verkligen till att ta tag i problem och gnäller vid dessa tillfällen aldrig. Annars ja.
De har två dagarna ute på fjället blev lite mer utmanande än väntat. Jag kollade väderleken, yes, rejält blåsigt med enstaka stormvindar upp till 19m/s. Yes, lite halvkallt, -5 och lägre med upp till -14 med kylnings effekt. Men jag tänkte, det klarar jag utan handskar och vi alla tre utan ett ombyte av kläder. På grund av brist på utrymme, små ryggsäckar för damerna, så tog vi de lättaste sovsäckarna, som ändå skall klara -25 grader. Jag tog med mig en tunn vindjacka. Väl på plats så förklarade tjejerna och de glömt handskarna och Dana hade t.o.m. glömt sin tjocka goretex jacka. Ja, jackan nämnde hon först på kvällen. Så här är jag med en tunn brynja och en mellan jacka med huva. Det är allt. Dana ungefär lika. Men jag vet hon är tuff. Eva hon har alltid tagit allt med ett stort lugn oavsett. Så länge hon har musik med sig.
Efter 7 km med mörkret på väg in, slog vi läger intill en frusen tjärn. Vinden var iskall, så snabbt in i tältet. 15 m/s, Dana hjälpte mig sätta upp tältet, Eva höll kontroll på de övriga livsviktiga grejerna så de inte blåste bort. Jag drog igång köket. Isen var så pass tjock att vi fick leta vattenhål och vattnet var lite rostfärgat, men det är ju tjärn vatten. Väl inne i tältet, märkte vi att vi tagit fel liggunderlag åt Dana, ett med punka. Mitt fel. Så blev det att dela två madrasser över den nu iskalla natten. Inne i säckarna märkte vi att, det här blir nog en kall natt. Men de minns från cyklingen att ibland är det så. Inget gnäll. Jag sov av och till. De också. Det var kallt, men inte besvärande kallt. Min Oura ring, som mätt min sömn och hälsa i 4.5 t.o.m. nämnde att det var min bästa sömn sedan jag kom hem från Grönland. Jag vet att det är en fördel att alltid vara lite för kall och inte bekvämt varmt. Hälsomässigt.
Klart det var rejält obekvämt att dela madrasser. men absolut inget gnäll. Och vi visste vi lär köra allt snabbt och dra nyttja av kökets värme. Snabbt i med mat, packa, ut i den kylslagna vinden och på med säckarna och dra. Vi valde vägen uppför för att få igång värmen. Tjejerna körde med mina strumpor som vantar. Lite halvkallt i kängorna de först 15 minuterna, men det gick.
Resten av färden snackade vi om ditt och datt på det bästa av vis, som när tjejerna ser sin förälder pappan som en jämlike man kan dela allt med. En fin tid.
Jag, att "utsätta" ungarna för detta sedan de föddes, är det bästa jag gjort. Dt har gjort dem lugna, de vet att de har en extra kraft, och tåliga. Utan gnäll.
Jag rekommenderar föräldrar att göra detta så ofta det går!

Korsningen av Grönlands Inlandsis är klar


Efter 32 dagar och 65 mil steg vi av isen och satte på oss ryggsäckarna och började gå. En dag senare fastnade vi vid en flodövergång och tvingades bli evakuerade med helikopter två dagar senare. Så vi korsade isen, men nådde aldrig havet. Så Lars Wallgren ich hans 2 kanrater är så vitt jag förstår de enda svenskar som helt korsat Grönland från hav till hav. Men jag är nöjd med att ha klarat isen.


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg