Varje år vid årets slut, så väljer äventyrssajter världen över ut vem som presterat det bästa äventyret det gågna året. Alla med sina egna kriterier och sitt eget sätt att bedöma äventyr. Och generellt så är det utövare från anglo-saxiska länder som klart dominerar. (Utom på ExWeb, där det nästan är tvärtom.) Så klart beroende på att Storbrittanien och USA dominerar med det engelska språket. Så vitt jag vet har vi ingen sådan omröstning här hemma och det är ju lätt att förstå varför. Det här med professionella äventyr är inte speciellt stort här i landet.

Det är oerhört länge sedan någon, eller några, svenskar blev nominerade. Senast på ExWeb 2005. Det är bara att konstatera att vi helt enkelt, i deras ögon, inte presterar något speciellt. Jag har funderat mycket på det och jag tror att det har en hel del att göra med det svenska samhället som helhet. Vi har det så bra, och har haft -i jämförelse med exempelvis våra grannländer- i 100 år, så vi behöver inte kämpa för att nå ända fram. Vårt samhälle har en sådan trygghetsgrad att vi överlever utan att behöva bry oss alltför mycket om vare sig våra grannar i huset bredvid eller att behöva lägga ned för mycket arbete på att göra det omöjliga, som krävs inom äventyrsvärlden för att omnämnas. Något som också syns i vår outdoor-media både bland tidningar och internetsajter. Det är mest fjällturer i norr och någon enstaka äventyrsresa söderöver. Inget fel med det. Vi är de vi är. På gott och ont. Tittar man i stället i norsk media, så är antalet riktiga äventyr betydande. Och det gläder mig att en av de utnämnda äventyrarna det gågna året, var en norska, Cecilie Skog.

Jag har fått lämna mina åsikter till tre av sajterna, men bara två av mina förslag har kommit med. Ed Stafford och Erden Eruc. För mig har de presterat bäst det gågna året. Speciellt Erden, som också är en oerhört fin människa. På alla vis. De tre är ExWeb, Wide World Magazine och National Geographic Adventure.

Men, helt klart är att betydande äventyrsländer som Ryssland, Polen och andra forna öststater ofta glöms bort. Jag har varit med familjen i Polen under några dagar och träffat ett gäng av dem, av vilka åtminstone dessa tre borde ha varit med. Jag nominerade deras färd till alla tre sajter, men ingen tyckte jag hade rätt. Än är det så, i mina ögon, kortlivade äventyr som klättring och polarturer, vinner över två år långa Expeditioner. Färder med inslag av människor och kultur. Där man faktiskt kan lära sig något på köpet. Undrar varför. De är kanske inte lika sexiga medialt. 

Min personlige favoritberättelse är dock denna! Karls liv berör allt och saknar helt den glättiga fernissan som präglar äventyrsvärlden idag, Även det lilla som finns här hemma. 

Kom gärna med åsikter!