Tveklöst är det så att jag blivit förälskad i Kazakhstan!

Vi, hela familjen, har nu varit här i Karaganda i en och en halv månad och det är bara att konstatera att detta är ett drömland för min egen del. Och för familjen för den delen. Å ena sidan är det en rest av det post-sovjetiska samhället jag lärde känna under Sibirien Expeditionen 2004 tillsammans med Johan Ivarsson. Det vill säga att de som är över 45 år i ålder minns det gamla Sovjetunion, och i likhet med längs Kolyma floden, saknar det. Vad de saknar är det gemensamma mål alla hade, samtliga hade jobb och livet var inte lika mycket en kamp att överleva. Idag är det att samla pengar på hög vad som gäller och konsumera snabbt.

Å andra sidan är det ett centralasiatiskt land i snabb utveckling där huvudstaden Astana börjar bli ett sorts Dubai, men med mer eftertanke. Presidenten som lett landet sedan de frigjorde sig med Boris Jeltsins hjälp 1991, Nursultan Nazarbajev, var tidigare Sovjetunionens högste ledare i Kazakhstan och när de frigjorde sig, så blev han kvar. Och min åsikt är att han i det stora hela har gjort ett fantastiskt bra jobb att byta kostym, även om västmedia, styrt av den anglosaxiska världen, gör sitt bästa att hela tiden slå ned på landet och än idag refererar till de svårigheter som landet gick genom i slutet av nittiotalet, som de flesta post-sovjetiska samhällen.

Nazarbajev har bland annat börjat en kazakhisering av samhället vilket är mycket intressant för min egen del. Allt sedan frigörelsen från Sovjet så är befolkning mer asiatisk idag än tidigare. Och den unga generation kazakher är verkligen framåt!

Allt jag egentligen visste om Kazakhstan innan vi kom hit var att genom Borat. Jag förstår om de inte uppkattar filmen. Den är inspelad i byn Glod i Rumänien och skådespelarna lokalt är romer, inte kazakher. Självklart var verkligheten helt annorlunda. Och landet är stort, världens nionde största.

Jag hade nog inte förväntat mig att det skulle vara så modernt med allt vad det innebär, men att folk skulle vara generösa, välkomnande och hyggliga, det är ingen överraskning. Karaganda är en stad på drygt en halv miljon invånare och var från början en koloni av förvisade straffångar som under Stalins elaka välde blev till en av Sovjetunions största gulager i yta. Så än idag har många av befolkningen band till den tiden. Men de har också ett fotbollslag, Shaktar Karaganda, som kvalade till Champions  League, blev utsparkade knappt av Celtic. De har också ett hockey lag i en splitterny arena som heter Sary Arkah och spelar i ryska andra ligan.

Mest fantastiskt är dock att Karaganda ligger nästan i centrum av landet, omgiven av världens största grässtäpp i yta, men ett arktiskt klimat, där folk fortfarande lever som i Sibirien och rider med häst. Yurtor har väl försvunnit, men lokala cowboys ser vi även utanför där vi bor, i stadens utkant. Och min dotter Eva, den äldsta 4½ år gammal, vi har nyss återvänt efter ett besök i Kyzelerai bergen, där hon imponerat på mig och knallat 14 km på en dag uppför berget till en grotta.

Jag rankar Kazakhstan som det mest spännande landet i världen just nu!